Fingerprints tidigare vd dömdes nyligen av hovrätten till 1,5 års fängelse för grova insiderbrott. En av åklagarna i målet, Jonas Myrdal, berättar om fallet och om de största utmaningarna för att kunna bevisa insiderbrott – och om hur den s.k. Cevianmannen på ett oväntat sätt har bidragit till rättsutvecklingen. Vem är egentligen den ”förnuftiga investeraren” som har en så central roll i bedömningen av insiderbrott? Vad innebär det i praktiken att börsbolag ska offentliggöra information ”så snart som möjligt”, varför kan man straffas för onödig internbyråkrati och hur ska man agera när insiderinformation läcker ut? Hör Jonas Myrdal berätta om risken att drabbas av "guldfeber" och få goda råd om frestelsen skulle uppstå i senaste avsnittet av Juridikens värld.
Jonas Myrdal, åklagare vid ekobrottsmyndigheten, kan pusta ut. När vi ses för inspelning har det gått knappt ett par veckor sedan hovrätten meddelade sin dom mot Fingerprints tidigare vd – en triumf för åklagarsidan. Den tilltalade dömdes för ytterligare ett insiderbrott – totalt fem – jämfört med tingsrättens dom. Tingsrättens fängelsestraff på 1 år och 6 månader ändras däremot inte då hovrätten i mildrande riktning vägt in att det gått lång tid sedan brotten begicks. Även för Jonas Myrdal har det passerat åtskilliga år sedan han började det mödosamma arbetet med målet, som nu ”äntligen” ka ha nått sin slutpunkt
– Men det återstår att se om den tilltalade når framgång med sitt överklagande och får målet prövat av Högsta domstolen, konstaterar han i podden Juridikens värld.
Det har hänt en del sedan Cevianmannen och Nordeamannen blev välkända alias i samband med att de år 2010 åtalades i Sveriges största insiderhärva. Spektakulära detaljer som hämtade från fiktionens värld gödde intresset: en av de tilltalade hade gömt en halv miljon i tusenlappar i en bilbarnstol och en annan hade hemliga buntar med tusenlappar i en tidskriftsamlare på jobbet. Trots en rad svårförklarade sammanträffanden friades de för insiderbrott av såväl tingsrätten som hovrätten. Visserligen dömdes de i hovrätten till två års fängelse för skattebrott, men räddades då av ett nytt HD- prejudikat om dubbelbestraffning – de hade redan fått skattetillägg – varför de till sist friades helt.
De friande domarna etablerade bilden av att det nästintill är omöjligt att styrka insiderbrott. Jonas Myrdal menar att det idag är en förlegad bild.
– Efter Ceviandomen skapade man en särskild kammare, finansmarknadskammaren som uteslutande jobbar med insiderbrott och marknadsmanipulation. Den här domen var helt klart den avgörande faktorn för detta initiativ, säger han.
– Även domstolen har blivit mycket bättre, nu går alla mål till en enda avdelning på Stockholms tingsrätt vilket innebär att handfull domare har lärt sig den här materian på ett helt annat sätt än tidigare.
– För 20-30 år sedan var det nog ganska riskfritt att syssla med insiderbrott. Nätet har blivit betydligt mer finmaskigt. Rättsväsendet har blivit bättre, även marknadsplatserna och Finansinspektionen har blivit mer effektiva, den allmänna nivån har höjts.
– Det vinner stöd av att vi faktiskt vinner de flesta case nu för tiden och har gjort så ett antal år, menar han.
Utifrån kan upptäcktsrisken te sig måttlig om man bemödar sig med att hålla avstånd mellan den som röjer informationen och den som handlar?
– Det kan man tro, men det ska man inte låta sig luras av. Marknadsplatserna har sina övervakningssystem och ser om det sker avvikande handel och om det släpps kraftigt kurspåverkande information så följer man upp detta, och då är det ändå lätt att upptäcka mönster och avvikelser.
På ett mänskligt plan kan man förstå frestelsen när man ser möjligheten att tjäna stora pengar – eller rädda sig ifrån en ekonomisk katastrof – tack vare att man besitter unik information.
– Det är något som vi häpnas över regelbundet. Det är intelligenta, kompetenta, vettiga människor som faktiskt tappar både omdömet och intelligensen – det är någon form av "guldfeber" som människor drabbas av.
Kammaråklagare Jonas Myrdal
Jonas Myrdal har nyligen släppt sin senaste bok Insiderinformation – och börsbolagens informationsplikt – som bygger på över 20 års erfarenhet av ämnet. Som ekobrottsåklagare hanterar han ideligen utredningar om misstänkta insiderbrott där en grundläggande fråga är om en aktuell händelse – samarbetsavtal, forskningsrapport eller förvärv – ska klassificeras som just insiderinformation. Definitionen återfinns i EU:s marknadsmissbruksförordning (MAR).
För att det ska röra sig om insiderinformation krävs att det rör sig om information av specifik natur (”specifikationskravet”), att den inte redan är offentliggjord, och att det sannolikt skulle ha en väsentlig inverkan på priset (”väsentlighetskravet”). Alla tre delar kan vålla problem i bedömningen.
– "Specifikationskravet" innebär att informationen måste ha en semantisk precision och tydlighet. Det får inte vara för allmänt och flummigt, dessutom ska den peka i en viss riktning – det ska vara kurspåverkande i någon mån.
– Ett påstående om att ”det går bra nu” är i sig inte tillräckligt specifikt – men samma påstående från någon som precis varit på ett styrelsemöte kanske innebär att mottagaren kan dra slutsatsen att ett specifikt avtal gått i lås, och då kan det vara uppfyllt. Kontexten är alltså central här.
Vad gäller det andra kravet råder det förstås inga tvivel om att information är offentliggjord om det går att läsa om det i nyheterna eller i branschpress.
– Om det rör sig om information i utländska tidskrifter, eller på chattsidor av olika slag är siuationen betydligt mer svårbedömd, konstaterar Jonas Myrdal.
Det belyser inte minst det nämnda Fingerprint-målet där försvararsidan bland annat hänvisade till diskussioner på just utländska chattsidor om att Fingerprints teknik skulle användas vid lansering av en ny telefon (Fuitsus). Informationen var alltså sökbar varför tingsrätten ansåg att det inte var motbevisat att lanseringen var allmänt känd när vd:n köpte värdepapperen, vilket ledde till att han friades för detta. Jonas Myrdal menade att rätten i högre grad borde ha analyserat om informationen faktiskt var spridd och absorberad i priset – och hovrätten gav honom rätt.
– Hovrätten var tydlig med att det ställs höga krav när det rör sig om ett s.k. alternativt offentliggörande. Man trycker på att man ska hitta en tillförlitlig, vederhäftig källa som i första hand ska vara bolaget själv.
– Sen kan man diskutera om det räcker att informationen är sökbar och kan härledas till bolaget. Man måste titta på hur spridd informationen har blivit, på vilket forum informationen fanns och om det fanns anledning att söka efter detta just.
– Och har informationen de facto blivit absorberad i aktiepriset? Det är det som det kokar ner till: man inte ska tjäna pengar på information som andra inte känner till.
Det sistnämnda ”väsentlighetskravet” innebär att priset ska framstå som avvikande i förhållande till det rådande marknadspriset.
– Aktiekursen ska avvika. Man gör ett hypotetiskt test. Det ska vara ett pris som du inte kan förvänta dig skulle inträffa utan informationen.
Hur stor skillnad ska det vara procentuellt på en aktiekurs för att kravet ska anses uppfyllt?
– Lagstiftningen är svårtolkad, det går inte att säga exakt. För 30 år sedan när lagen var ung hade man ett riktmärke på runt 10 procent. Men man insåg rätt snabbt att det helt beror på vad det är för typ av värdepapper, hur likvid marknaden är osv. Det är en jätteskillnad om det är stabilt bolag med jämn omsättning på Large cap eller om det är ett förhoppningsbolag på Spotlight, säger Jonas Myrdal.
Som måttstock vid bedömningen kan man använda sig av en fiktiv karaktär: den förnuftige investeraren.
– Men även här är det oklart vad som gäller. Det rör sig om en engagerad, kunnig, intresserad och ganska noggrann typ. Men det är lättare att säga vad det inte är: det är inte ett aktieproffs eller en analytiker.
– Att man använder sig av den här tankefiguren handlar i första hand om att man vill sålla bort sånt som en normalt kunnig person inser är trams eller dumheter.
– Figuren kan även användas gällande de övriga rekvisiten. Hovrätten i Fingerprint-domen använde exempelvis den förnuftige investeraren som verktyg även när det gäller annat än just frågan om väsentlig kurspåverkan, säger Jonas Myrdal.
Vad innebär det i praktiken att börsbolag ska offentliggöra information ”så snart som möjligt”, varför kan man straffas för onödig internbyråkrati och hur löser man den potentiella konflikten mellan kravet på skyndsamhet och att informationen ska vara fullständig och korrekt?
Hur ska bolagen agera vid rykten och informationsläckage? Måste bolag offentliggöra insiderinformation när det redan är allmänt känd? Kan negativ och positiv kursinformation kvittas mot varandra? Och vilka är de vanligaste situationerna när insiderinformation i princip alltid uppstår – och vilka situationer är särskilt svårbedömda?
Lyssna på hela avsnittet i podden Juridikens värld.