Hovrätten mildrade domarna i det tragiska s.k. Vetlandamålet – rätt eller fel? Hur resonerar rätten när experter har skilda uppfattningar om dödsorsaken eller den åtalades psykiska status? Varför anser Peter Althin att det är "en rättsskandal" att HD dömde hans klient till livstids fängelse för mordet på Anna Lindh? Och hur bör man agera som försvarare i ett tekniskt komplext mål för att inte blotta sin okunskap? Tips utlovas. Kraven för att fälla på grunden ”tillsammans och i samförstånd” har skärpts. Sven-Erik Alhem är kritisk, och Althin berättar om ett våghalsigt pedagogiskt trick som kunde ha slutat illa. Var går egentligen gränsen mellan brottslig och straffri passivitet? Färsk HD-praxis diskuteras. Och är det inte hög tid att retrospektivt fria den man som för 60 år sedan dömdes bara för att ha haft vänligheten att hålla i sin kamrats rock? Detta och mycket mer i veckans avsnitt av Juridikens Värld.
I det tragiska s.k. Vetlandamålet dömdes i hovrätten den äldre (20 år) av de två åtalade kvinnorna för mord och grovt gravfridsbrott till fängelse i 16 år – en väsentlig mildring från tingsrättens livstidsstraff. Den yngre 18-åringen friades för mord och fälldes endast för grovt gravfridsbrott.
– Det var inte alls oväntat att hon skulle frias. Hovrätten är mycket mer försiktig, och kräver mer av åklagaren för att styrka sitt åtal även om materialet i princip är detsamma, konstaterar Peter Althin.
– Det finns inte heller något stöd i den tekniska utredningen som styrker 20-åringens påstående att hennes yngre kamrat deltog i mordet, säger Sven-Erik Alhem.
Hovrätten ansåg förvisso att 18-åringens påståenden om att hon sov sig genom mordet framstod som "osannolika”, och även andra delar av hennes berättelse avfärdades som ”i det närmaste otänkbara”.
– Som tilltalad har man den stora fördelen jämfört med vittnen att man kan ljuga hur mycket man vill, det räcker inte för att fälla någon, konstaterar Peter Althin lakoniskt.
– En sak är väldigt intressant. Den äldres uppgifter var väsentligen sådana att det var det som satte dit henne. Hade hon hållit tyst hade hon inte kunna dömas, sa rättens ordförande i presskonferensen efteråt. Att tiga eller tala, det är frågan, konstaterar Sven-Erik Alhem i Juridikens värld.
– Man kan få bonuspoäng av domstolen om man väljer att prata, men man kan få också ett taskigt resultat, betonar han.
– Hon får ju viss bonus för att hon pratar – det är det som gör att hon slipper livstid, och att hon nu ansågs ha agerat med likgiltighetsuppsåt och inte avsiktsuppsåt, menar Peter Althin.
Sven-Erik Alhem instämmer i den skarpa kritik som hovrätten riktar mot utredningen.
– Dels gjorde man inte någon rättsmedicinsk undersökning på kvinnorna när de greps och man genomförde inte heller någon rekonstruktion. Det är förvånande med tanke på de ”biblar” och annat som man ska följa i såna här mål.
Sven-Erik Alhem som åklagare under rättegången i hovrätten mot Peter Mangs 2013. Foto: TT
En central fråga var hur rätten skulle förhålla sig till att sakkunniga hade olika uppfattningar om dödsorsaken. Tre av rättsläkarna i målet ansåg att omständigheterna ”talade starkt” för att offret stryptes till döds, medan en annan ansåg att man inte kunde dra sådana slutsatser av skadorna.
– Domstolarna får aldrig göra sig beroende av sakkunniga, de ska själva fatta beslut baserat på underlaget. Det aktualiserades gällande de omtalade vittnespsykologerna för några år sedan, säger Sven-Erik Alhem.
Peter berättar om ett uppmärksammat mordåtal från 2010 där det var helt avgörande att kunna fastställa dödsorsaken, vilket försvårades av att kroppen av den döda kvinnan hittades långt senare. Han försvarade kvinnans sambo som åtalades för mord.
– Man kunde inte uttala sig om dödsorsaken, det innebar att man inte heller visste när, hur eller var döden uppstått. I mitt försvar påpekade jag hela tiden detta: När, var, hur? Åklagaren kunde inte styrka det varför min klient friades för mord (han dömdes dock till 1,5 års fängelse för brott mot griftefriden).
”Det är inget annat än en rättsskandal”, menar Peter Althin, om det faktum att HD ignorerade det Rättsliga rådets bedömning att hans klient Mijailo Mijailović var allvarligt psykiskt sjuk – och istället dömde honom till livstids fängelse för mordet på utrikesminister Anna Lindh. Därmed rev man upp hovrättens dom där påföljden hade bestämts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
– HD konstaterade att det rättsliga rådet har en särställning, det vill säga har större tillförlitlighet när olika utsagor står mot varandra, men ändå kör man i praktiken över rådet. Man gjorde en egen medicinsk bedömning, trots att man inte ska göra det.
– HD ändrade till livstids fängelse på grunder som är svårbegripliga. Totalt sett var det 7 rättsläkare som bedömde att han var allvarligt psykiskt störd och 4 som var av motsatt uppfattning. Så ”vårdlinjen” borde ha vunnit – men stämningen i landet gjorde det omöjligt att döma honom till vård, menar Peter Althin.
Även i ett annat av de mest uppmärksammade rättsfallen i modern tid har ledande experter haft motstridiga åsikter om den tilltalades mentala status. Fänriken Mattias Flink sköt ihjäl sju människor en sommarnatt 1994, till följd av ett s.k. ”patologiskt rus” – ett kortvarigt psykotiskt tillstånd som utlösts av alkohol. Rättspsykiatrikerna var djupt oeniga huruvida Flink var allvarligt psykiskt sjuk eller inte – HD kom till sist fram till att så inte var fallet varför hovrättens livstidsstraff fastställdes.
– Vid den här tiden ansåg många att det var för lindrigt att få rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, och att man helt enkelt inte kunde ha det så när man skjutit ihjäl flera personer. Idag är det helt annorlunda, kanske föredrar man t.o.m livstids fängelse då det kan vara lättare att få det omvandlat till ett tidsbestämt straff, säger Sven-Erik Alhem.
Peter Althin menar att framförallt två saker har varit "besvärliga" under den långa advokatkarriären. Den första utmaningen tilldrog sig när han var helt färsk i yrket och mötte luttrade klienter som visste det mesta.
– De hade mycket större erfarenhet och hade varit med om kanske 40 rättegångar och suttit 20 år i fängelse, de kunde precis allt om processen. Men det problemet växte ju bort med tiden....
Den andra besvärliga episoden – som kanske ännu inte har växt bort i samma usträckning – inföll i samband med det internationellt uppmärksammade Pirate-Bay-målet 2009.
– Jag kan väl erkänna det nu......Vid det första förhöret som polisen höll med min klient om de här misstankarna så förstod jag inte ett dugg! För att inte helt avslöja mina bristande kunskaper så avböjde jag att ställa kompletterade frågor efter avslutat förhör.
En av de åtalade, Peter Sunde, i samtal med Peter Althin under Pirate bay-rättegången i mars 2009. Foto: TT.
Med all respekt: Jag som som har upplevt ett par haverade Teams-möten med dig blir inte så förvånad om du hade en del tekniska kunskapsblottor.
– Haha, tack för den! Under tiden fram till rättegången hade jag långa diskussioner där min klient satte mig in i problematiken. Väl i domstol var jag betydligt mer kunnig, försäkrar Peter Althin. (Vilket dock inte hindrade att de tilltalade sedermera dömdes till fängelse och förpliktigades till att betala rekordstora skadestånd).
– Det viktiga är att man vid förhandlingen kan målet väl så bra – helst bättre – än åklagaren. Man ska inte bara kunna materialet utan hitta ”den springande punkten” i varje mål, betonar han.
Kraven för att fälla på grunden ”tillsammans och i samförstånd” har skärpts. Sven-Erik Alhem är kritisk, och Althin berättar om ett våghalsigt pedagogiskt trick när han kastade patronhylsor under Malexandermålet – balanserades på den tunna gränsen mellan mod och "pajaskonster".
Och var går gränsen mellan brottslig och straffri passivitet? En färsk HD-dom om vad som krävs för att döma någon för psykiskt främjande vid ett rån diskuteras. Och är det inte hög tid att retrospektivt fria den man som för 60 år sedan dömdes av HD bara för att ha haft vänligheten att hålla i sin kamrats rock? Detta och mycket mer i veckans avsnitt av ”Juridikens Värld”.