För att nå de nationella målen för hållbar och förnybar elproduktion sneglar regeringen på grannlandet Danmark och tror att vindkraft till havs kan vara svaret, även när det gäller de skenande elpriserna. Regeringen vill underlätta för utbyggnaden, men oppositionen menar att regeringens planer är att likna vid bidrag som riskerar att snedvrida konkurrensen och slå ut annan typ av hållbar elproduktion. Behovet av ökad elproduktion är enligt regeringen störst i södra Sverige där elpriserna också ökat mest men det är oklart när och om satsningarna på havsbaserad vindkraft faktiskt kommer att gynna konsumenterna.
Eftersom tillstånd för anläggning av vindkraft i en kommun enligt miljöbalken ska ges efter att den aktuella kommunen har tillstyrkt det (16 kap. 4 § miljöbalken) är det möjligt för kommunerna att stoppa regeringens planer. Det kallas för det kommunala vetot. Flera kommuner har också valt att säga nej till havsbaserade vindkraftverk bland annat med hänvisning till att det är viktigare att satsa på turism- och besöksnäringen än elproduktion. Kommunerna vill inte att vindkraftverk ska förstöra eller inverka på upplevelsen av deras kuster.
Även Försvarsmakten har möjlighet att stoppa planerade vindkraftsprojekt om de bedöms inkräkta på exempelvis flygmöjligheter för stridsflyg eller andra viktiga militära aktiviteter.
Enligt SVT har 1 223 vindkraftverk stoppats av det kommunala vetot mellan 2014 och första halvan av 2020, motsvarande 21 procent av ansökningarna. För att se över det kommunala vetot, och för att undersöka förutsättningarna för att upphäva kommuners vetorätt gällande vindkraftsanläggningar, tillsattes en utredning förra året som nu är ute på remiss. Om vetorätten inte kan tas bort ska utredaren undersöka alternativa förslag, i syfte att göra miljöprövningen av vindkraftsanläggningar mer rättssäker och förutsägbar.
Utredningens förslag kom i juni 2021 (SOU 2021:53) och innebär att kommunerna fortsatt ska ha rätt att säga nej till vindkraft, men till skillnad från i dag ska kommunen ge besked tidigt i processen och omfattningen av kommunens beslut begränsas till att enbart avse mark- och vattenanvändning.
En tydlig skillnad föreslås alltså mellan kommunala bedömningar och tillståndsmyndighetens prövning. Enligt utredningen ska kommunen avgöra var i kommunen det är lämpligt med vindkraft och ett positivt besked från kommunen ska vara en förutsättning för att kunna lämna in en ansökan om tillstånd. Tillståndsmyndigheten prövar sedan om vindkraftverken kan ges tillstånd med hänsyn till exempelvis naturmiljöintressen.
De allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken ska beaktas vid vindkraftsprövningen och vid framtagande av försiktighetsåtgärder, liksom bestämmelser i den svenska artskyddsförordningen. Eftersom artskyddsförordningen grundas på två EU-direktiv, art- och habitatdirektivet 8 Rådets direktiv 1992/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter) samt fågeldirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar), har direktivens syften och EU-domstolens praxis stor betydelse för tolkningen av de svenska bestämmelserna.
En svårighet för vindkraftsutbyggnaden är, enligt vindkraftsbranschen, att risken för påverkan på enskilda individer av arter är avgörande i vindkraftsprocesser när det enligt branschen istället borde vara populationsperspektivet som skulle vara avgörande. Energimyndigheten och Naturvårdsverket anser däremot att bedömningen av påverkan på skyddade arter ska göras som en integrerad del i lokaliseringsprövningen och vid bedömningen av behovet av försiktighetsåtgärder enligt 2 kap. miljöbalken. Vilket kan leda till att vindkraft inte kan etableras på vissa platser.
En ökad hållbar vindkraftsproduktion kan sannolikt bidra till minskad klimatpåverkan och förhoppningsvis lägre elpriser - men utbyggnaden står inför en rad prövningar för att nå upp till den takt som regeringens målbild antyder.
