Enligt 2 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning (1998:81), LGS, är huvudregeln att kommunen ansvarar för gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder på allmänna platser inom detaljplanerat område. Undantag från huvudregeln finns naturligtvis, men kommer inte att behandlas här. Åtgärderna ska syfta till att hindra uppkomsten av olägenheter för människors hälsa, tillgodose de krav som finns med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter som kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet.
En fråga som är intressant att vrida och vända på är den juridiska aspekten på de skyltar som finns runt om i kommunerna där det står att ett visst område inte underhålls under vintern. Det kan till exempel vara frågan om en strandpromenad som inte snöröjs eller sandas eller till och med ett helt torg. Frågan är då om detta är förenligt med 2 § LGS. Frågan behandlas inte i kommentaren till lagstiftningen i JUNO och det finns heller inte några rättsfall rörande hur lagen ska tillämpas i detta avseende.
Om vi tittar på själva lagtexten så anges det inte vilka renhållningsåtgärder som krävs, utan detta är något som beror på omständigheterna. I motiven till tidigare lagstiftning har anförts att renhållning är något som sker i hela samhällets intresse för att tillgodose trafiken och samfärdseln (se prop. 1956:413 s. 261). I prop. 1992/93:210 s. 221 som gällde ändring i renhållningslagen anges följande. ”I likhet med vad som nu gäller bör kommunen enligt den tilltänkta bestämmelsen svara även för vinterväghållning. Närmare bestämmelser om vilka åtgärder som ska utföras, dvs. detaljbestämmelser av det slag som finns i 3 § AOst (Allmänna ordningsstadgan, författarens not.) och 18 § renhållningslagen, bör kommunen kunna bestämma själv. Om vi tittar i 18 § renhållningslagen så motsvarar den i stort 2 § LGS varför uttalandet torde vara tillämpligt i samma propositions anges vidare på sidan 316 att de åtgärder som är skäliga får avgöra med hänsyn till bl.a. platsens belägenhet inom samhället och övriga omständigheter. Vidare ska ett allmänt skälighetskrav gälla (a.a s 401).
Ovanstående förarbetsuttalanden ger kommunen ett stort svängrum för att bedöma vilka åtgärder som ska utföras på vilka platser så länge platsens belägenhet i samhället beaktas vid bedömningen.
Frågan blir således vilka krav som finns med hänsyn till förhållandena på platsen. Det finns nog ingen som kräver att kommunen ska hålla alla allmänna platser tillgängliga året om. En stor gräsmatta kan naturligtvis vara tillgänglig sommartid, men det är nog ingen som kräver att kommunen ska sanda ytan så att den är tillgänglig vintertid. Det är inte ett ”krav” med hänsyn till förhållandet på platsen.
Frågan är då om det gå att applicera samma synsätt på exempelvis ett torg eller en strandpromenad. Det finns som sagt inga avgöranden där någon har ramlat omkull och skadat sig på en plats där kommunen gjort ett aktivt val att inte snöröja. Rättsfallen handlar istället om hur lång tid det får ta mellan snöröjning och halkbekämpning och om halkbekämpningen har utförts fackmannamässigt (se bl.a. NJA 1971 s. 119, NJA 1966 s. 496, NJA 1962 s.1 och NJA 1974 s, 412).
Jag ser inte att allmänheten skulle ha en förväntan att strandpromenader snöröjs och sandas vintertid på samma sätt som på en central gång- och cykelbana. Det finns nog en förståelse för att nackdelen med att lägga kommunala (oftast knappa) resurser på att snöröja en strandpromenad inte står i proportion till den vinst som uppnås. I detta lägger jag även i att en strandpromenad sällan har andra värden än rekreation. Det torde sällan vara fallet att en strandpromenad är det enda sättet att ta sig till och från exempelvis en busshållplats.
Min bedömning är därför att kommunen agerar rätt i dessa fall men även att det är viktigt att allmänheten upplyses om att vinterväghållning inte sker på en viss sträcka. När det gäller hela torg är ett torg troligen något som allmänheten betraktar som, i varje fall delvis, bör vara tillgängligt för allmänheten under vintertid. Det är därför mer osäkert om en sådan bedömning är förenlig med 2 § LGS, eftersom det måste finnas en yttre gräns för vilka renhållningsåtgärder som kommunen har rätt att bestämma själv.
