Kommuners arbete med våld i nära relationer - lärdomar

Av: Jan Melander Ämne: Social omsorg och familjerätt, Kommun 2019-05-23

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har nyligen granskat 14 kommuners arbete med våld i nära relationer (mars 2019) [1]. De granskade kommunerna ligger i landets fyra nordligaste län, men undersökningen möjliggör lärdomar för hela kommunsamfundet. Här ska en analys av granskningen göras med konkreta råd för att säkerställa kvalitet i ett av de viktigaste sociala skyddsområdena.

IVO konstaterar att det finns systematiskt förbättringsutrymme framförallt i kompetensförsörjningsfrågor. De, ibland mycket allvarliga, brister i handläggningen av ärendena som IVO identifierar går i de många fall att återföra till kompetensfrågor. Jag ska i det följande ordna IVO:s iakttagelser om brister i handläggningen utifrån två rättsliga teman. Löpande ges tydliga råd för hur bristerna kan läkas.

 

Legalitetskravet

Det mest grundläggande rättsstatliga kravet är att all maktutövning ska vara regelstyrd, samt att gällande regelverk ska följas. Logiskt är därför att legalitetskravet återfinns i grundlagens inledande paragraf, 1 kap. 1 § 3 st. regeringsformen (RF). Om myndigheter fallerar när det gäller att iaktta vad lagen kräver i ett visst sammanhang är detta följaktligen mycket allvarligt.

När det gäller handläggningen av våld i nära relation finns det legala krav på socialtjänsten i 11 kap. socialtjänstlagen (SoL). Centralt är kravet på skyndsamhet och dokumentation av utredningsarbetet, 11 kap. 1 §, när en åtgärd från socialtjänsten är aktuell. När barn eller unga är berörda finns särskilda krav, inkluderande särskilda tidsfrister samt utförande av så kallad skyddsbedömning med sikte på frågan om barnet eller den unge behöver omedelbart skydd, 11 kap. 1a § och 2 §.

Om en vuxen är drabbad av våld i nära relation ska socialnämnden, i de fall en förhandsbedömning visar att en utredning bör göras, utreda våldets art (karaktär) och omfattning, våldets konsekvenser för den utsatta samt vilken hjälp och stödbehov som finns på kort och lång sikt. Dessa krav återfinns i 5 kap. 1 § SOSFS 2014:4. Om istället ett barn är berört är kravet på utredning obligatorisk och ska omedelbart inledas. Förutom att avse våldets art och omfattning ska en sådan utredning avse barnets behov av akut stöd, inkluderande vård eller boende i annat hem än det egna, våldets påverkan på barnet och dess relation till föräldrarna. Barnets egen uppfattning om våldet ska också bedömas, allt enligt 6 kap. 1 § SOSFS 2014:4.

Mot denna rättsliga bakgrund noterar IVO beträffande vuxna att en återkommande brist är att utsattas behov av hjälp och stöd inte framkommer i dokumentationen. Vanligt är också att våldets art och omfattning, risk för fortsatt utsatthet för våld m.m. inte är utredda och dokumenterade. Sådana brister är principiellt mycket allvarliga eftersom den utsatta då löper stor risk att inte få den hjälp hon eller han har rätt till och även kan bli drabbad av fortsatt våldsbrottslighet som hade kunnat undvikas.

När det gäller barn och unga redovisar IVO att nödvändiga skyddsbedömningar ibland saknas. Även om det finns indikationer på att barn kan ha bevittnat våld saknas i vissa fall en närmare utredning i frågan, vilket bland annat får till konsekvens att barnets eventuella rätt till skadestånd kan gå förlorad. Barnet får då självfallet heller inte hjälp att bearbeta det våld det bevittnat.

Vad beror då dessa så grundläggande brister i att följa lagens krav på? IVO pekar på att många norrlandskommuner vittnar om en stark rekryteringsproblematik.

Rekryteringsförfaranden fokuserar oftast på ekonomiska incitament för att attrahera kompetent personal. Här ska istället framhållas vikten av att efterfråga och mäta rätt saker vid en rekrytering, en fråga som avser så mycket mer än formell utbildningsnivå. Låt oss vända på myntet. Vilka personliga egenskaper kan leda till uppenbara brister som de nu beskrivna? Brister i omdöme och engagemang, osjälvständighet, initiativlöshet och brist på fantasi, prioriterings- och inlevelseförmåga är några. Att då i anställningsförfaranden medvetet mäta och högt premiera egenskaper som omdöme, engagemang, förmåga till självständighet, nyansrikt tänkande och prioritering kan ge goda resultat. Arbetsledningen måste själv stå för prestigelöshet och främja en god arbetsmiljö, uppmuntra medarbetares förslag till förbättringsåtgärder, avsätta resurser för kompetensutvecklingsinsatser, ta fram tydliga och pedagogiska arbetsredskap (är exempelvis mallarna i arbetsdatorn fullt ändamålsenliga utifrån lagens krav?) m.m.

 

Aktivitetskravet och tillgång till rättvisa

En grundläggande förvaltningsrättslig och socialrättslig princip är att det allmänna ska ta initiativ till att underlätta för den enskilda att få sina legala rättigheter tillgodosedda. Kommunen ska i dessa fall hjälpa den enskilde att få sin rätt. Detta aktivitetskrav med målet tillgång till rättvisa (att ha rätt är inte samma sak som att få rätt) avser att skapa rättssäkerhetsgarantier för svaga och utsatta grupper, där barn och kvinnor i våldsamma familjemiljöer är uppenbara exempel.

Konsekvenserna av brister i aktivitetskravet kan vara katastrofala, då våld i nära relation varje år i flera fall har dödlig utgång och andra gånger leder till fysiska och psykiska skador som är mycket långvariga eller bestående. Det får med andra ord inte förekomma att helt onödiga misstag görs, vilket gör IVO:s noteringar om avsaknad av skyddsbedömningar, brister i utredning och dokumentation om våldets natur och omfattning m.m. så alarmerande.

På temat att säkerställa rättigheter markerar IVO att kommunerna väl måste genomföra egenkontroller av arbetet – vilket konstateras ofta brista – samt planera och organisera sitt arbete väl. Jag påpekar här vikten av att i god tid ta höjd för förändringar i ålders- och befolkningssammansättningen i kommunen är här en framgångsfaktor, liksom att analysera eventuella trender i vålds- och sexualbrott. Detta innebär att socialnämndens ledning behöver ha ett gott och nära samarbete med andra delar av kommunorganisationen, men även med andra myndigheter som Polisen och Migrationsverket. Värt att nämna är att Polisen har en legal skyldighet att samverka med socialtjänsten, se 6 § polislagen. Att formalisera sådan samverkan, där även skolan medverkar, i så kallade Barnahus har visat sig vara mycket framgångsrikt. Socialtjänsternas kontaktyta med Kvinnojourer är naturligtvis också något som ska ges omsorg och dialogen däremellan mycket viktig för våldsutsatta kvinnors rättssäkerhet.

Sammanfattningsvis kan även mycket allvarliga brister på temat legalitet och rättssäkerhet åtgärdas genom att problemen tas på allvar av kommunledningen, en målmedveten rekryteringspolicy där personlig lämplighet ska väga tungt, prioritering av en god arbetsmiljö och kompetensutveckling för medarbetarna, samt organisatoriska åtgärder (analys och framförhållning, samverkan, rutiner för egenkontroll, översyn av arbetsmallar m.m.).

[1] https://www.ivo.se/globalassets/dokument/publicerat/rapporter/rapporter-2019/rapport-ivo-granskning-av-vald-i-nara-relationer-2018.pdf