Ett av förslagen i arbetsmiljöutredningen ”Steg framåt, med arbetsmiljön i fokus” innebär bland annat att arbetsgivarnas ansvar för arbetsmiljön kompletteras av ett nytt sorts arbetsmiljöansvar. Det är inte bara lämpligt att genomföra utredningens förslag, skriver Lars von Ehrenheim, en av Sveriges främsta experter på arbetsmiljöområdet, det är till och med nödvändigt om Sverige ska uppfylla sina EU-rättsliga förpliktelser.
Utredningen om utökade möjligheter att upprätthålla en god arbetsmiljö som kom med sitt betänkande i augusti (SOU 2022:45) skulle bland mycket annat utreda arbetsmiljöansvaret för den som råder över arbetsförhållandena utan att vara arbetsgivare eller inhyrare av arbetskraft.
Arbetsmiljölagstiftningen har i alla tider främst utgått från arbetsgivarens ansvar i förhållande till anställda arbetstagare. Vem som är arbetsgivare och arbetstagare avgörs av domstolspraxis, främst från Arbetsdomstolen (AD).
Under de senaste decennierna har utvecklingen lett till att de oklara gränsfallen blivit vanligt förekommande. Inte minst de senaste årens digitala utveckling har verkat i denna riktning (tex. matbud m.fl. som får jobb genom en digital plattform, s.k. plattformsarbete). Många anställda har övergått till att arbeta som uppdragstagare med F-skattsedel, fastän innehållet i arbetet inte förändrats.
Följden är att många arbetar utan att den som styr och råder över arbetsförhållandena (t.ex. tidsplanering, utförande, utrustning mm.) anser sig har något arbetsmiljöansvar.
Rätten till en säker arbetsmiljö
Sedan 1994 finns ett arbetsmiljöansvar för den som hyr in arbetskraft i sin verksamhet. Här finns det en arbetsgivare som är uthyrare (tex. ett bemanningsföretag). Inhyrarens ansvar motsvarar arbetsgivaransvaret men är begränsat till det arbete som utförs åt inhyraren.
Utredningens utgångspunkt är att alla har rätt till en säker arbetsmiljö, att arbetsmiljöansvaret bör ligga på den som kan påverka arbetsförhållandena och att det är viktigt att man kan förutse vem som har arbetsmiljöansvar.
Det gäller att skydda dem som arbetar utan att vara arbetstagare eller inhyrda, men som ändå utför arbete åt någon som råder över arbetsförhållandena. Det gäller också att skydda dem som kanske skulle bli bedömda som arbetstagare eller inhyrda av en domstol, men som ändå saknar skydd eftersom det inte går att avgöra på förhand.
Utredningen vill därför lägga ett arbetsmiljöansvar på den som i sin verksamhet tillgodogör sig en arbetsprestation och som har det huvudsakliga inflytandet över arbetsmiljön. Förslaget löser flera gamla problem men skapar ett par nya. Vad ingår i ”verksamheten” och hur avgör man vem som har det ”huvudsakliga inflytandet”.
I utredningen ges också en redogörelse för utvecklingstendenser inom EU-rätten. Bland annat hänvisas till mål C-692/19 som innehåller uttalanden som domstolen redan gjort i mål C-413/13 (som inte nämns i utredningen). De EU-rättsliga kriterierna för ett arbetstagarförhållande enligt de angivna domarna ligger mycket nära det nya ansvar som utredningen föreslår.
Både lämpliga och nödvändiga förslag
Man bör komma ihåg att de svenska arbetsmiljöreglerna till mycket stor del bygger på EU – direktiv (s.k. minimidirektiv) som innebär att de i direktiven angivna miniminivåerna för arbetsmiljön måste uppfyllas i Sverige och andra medlemsländer. Det är alltså inte tillåtet att inskränka tillämpningen av EU-reglerna genom att Sverige tillämpar ett snävare arbetstagarbegrepp på arbetsmiljöområdet.
Eftersom det inte är aktuellt att vidga (eller att i lag definiera) det svenska arbetstagarbegreppet, kan man se det som att utredningens förslag är ett sätt att uppfylla EU-kraven genom att införa ett nytt ansvar som kompletterar arbetsgivaransvaret (och inhyraransvaret) på ett sätt som motsvarar EU:s arbetstagarbegrepp.
Man skulle till och med kunna säga att mycket talar för att det är inte bara lämpligt att genomföra utredningens förslag, det är nödvändigt om Sverige ska uppfylla sina EU-rättsliga förpliktelser.
Detta är en kortare version av Lars von Ehrenheims analys som i sin helhet går att läsa i JUNO, en digital tjänst med ett av Sveriges största utbud av juridiskt material, beslutsstöd och nyheter.
