Marios Iacovides, docent i europarätt, skriver om målet C‑298/23 Inter IKEA Systems BV mot Algemeen Vlaams Belang VZW, S, T, U, V, och Vrijheidsfonds VZW från EU-domstolens stora avdelning. Det är ett förhandsavgörande från Belgien i ett mål om avvägningen mellan två grundläggande rättigheter av samma rang, nämligen rätt till egendom och yttrandefrihet, inklusive politisk satir och politiska kampanjer.
Bakgrund
Målet handlar om en tvist mellan Inter IKEA Systems BV (IKEA), det kända möbel- och designföretaget, och det belgiska nationalistiska och högerpopulistiska partiet Vlaams Belang. IKEA har fyra varumärken som är relevanta för detta mål: två Benelux-ordmärken registrerade på 1970-talet, ett ord- och figur-Benelux-märke registrerat på 1980-talet, och ett EU-ordmärke från 1990-talet.Den 14 november 2022 offentliggjorde Vlaams Belang en politisk plan med rubriken ”IKEA-PLAN – Immigratie Kan Echt Anders” (på svenska: ”IKEA-planen – Immigration går verkligen att göra på annat sätt”). Planen innehöll femton politiska förslag som Vlaams Belang menade kunde sättas ihop av den belgiska regeringen för att reformera asyl- och migrationspolitiken i landet.Vid presskonferensen där planen presenterades nämnde partiets företrädare att planen inte refererade till ”Ingvar Kamprad Elmtaryd och Agunnaryd [som är den] verkliga innebörden av akronymen IKEA”. Men förslagen åtföljdes av illustrationer som innehöll kännetecken som motsvarade IKEA:s varumärken, med en typografi och färgskala som liknade dem i IKEA:s ord- och figurmärke, samt figurer som påminde om monteringsanvisningarna som medföljer med företagets produkter. En mer utarbetad plan publicerades på partiets webbplats och annonserades även på partiets sociala medier.Drygt en vecka senare väckte IKEA talan om intrång i sina varumärken vid Nederlandstalige ondernemingsrechtbank Brussel (Nederländskspråkiga handelsdomstolen i Bryssel, den nationella domstolen) mot partiet Vlaams Belang, den ideella föreningen Vrijheidsfonds VZW samt flera fysiska personer som företräder partiet.
Processen vid den nationella domstolen
Den nationella domstolen slog fast att talan endast kunde tas upp till prövning med avseende på Vrijheidsfonds, som drivit Vlaams Belangs kampanj. Under processen vitsordade Vrijheidsfonds att föreningen använt IKEA:s varumärken utan företagets medgivande. Föreningen medgav även att ha medvetet använt varumärkenas renommé för att förstärka sitt budskap och öka dess spridning. Vrijheidsfonds hävdade dock att detta utgör en ”skälig anledning” i den mening som avses i artikel 9.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (förordningen) samt artikel 10.2 c och 10.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning (direktivet).Den hänskjutande domstolen ansåg att ensamrätten för innehavaren av ett varumärke är en rätt till egendom som skyddas av artikel 17.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, men att den inte är absolut. Begreppet ”skälig anledning” måste tolkas på ett sätt som även respekterar yttrandefriheten, som garanteras genom artikel 10 i Europakonventionen och artikel 11 i stadgan. Men inte heller den friheten är absolut. Inskränkningar på yttrandefriheten kan vara legitima bland annat för att skydda industriell äganderätt, särskilt varumärkesrättigheter, i enlighet med Europadomstolens praxis. Målet kom således att handla om en konflikt mellan två grundläggande rättigheter av samma rang, nämligen egendomsrätten och yttrandefriheten.Den nationella domstolen noterade dessutom att EU-domstolens praxis innebär att ensamrätten inte har automatiskt företräde framför yttrandefriheten; en avvägning ska göras från fall till fall. Därtill hade begreppet ”skälig anledning” tolkats mer restriktivt i belgiska domstolar än i nederländsk praxis. Beneluxdomstolens dom Moët Hennessy Champagne Service/Cedric Art från år 2019, som gav en extensiv tolkning där konstnärlig frihet utgör skälig anledning såvida inte avsikten med användningen var att skada varumärket, hade kritiserats i doktrinen för att inte ange tydliga kriterier för en avvägning mellan rättigheterna.Mot denna bakgrund vilandeförklarade den hänskjutande domstolen målet och ställde en fråga om tolkning av unionsrätten enligt artikel 267 FEUF. Frågan avsåg huruvida yttrandefriheten, däribland den politiska åsiktsfriheten och politisk parodi enligt artikel 10 i Europakonventionen och artikel 11 i stadgan, kan utgöra en ”skälig anledning” för att använda ett tecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke enligt artikel 9.2 c i förordningen och artikel 10.2 c och 10.6 i direktivet. Dessutom ville den nationella domstolen få veta vilka kriterier den ska ta i beaktande för att göra en avvägning mellan olika grundläggande rättigheter.
EU-domstolens principiella utgångspunkter
EU-domstolen inledde sin analys med att tillbakavisa IKEA:s argument om att tolkningsfrågan inte kunde tas upp till prövning. Därefter valde EU-domstolen att omformulera den hänskjutande domstolens fråga så att den gällde huruvida artikel 9.2 c i förordningen samt artiklarna 10.2 c och 10.6 i direktivet, jämförda med artiklarna 11 och 17.2 i stadgan, ska tolkas så att yttrandefriheten kan utgöra en skälig anledning i den mening som avses i artiklarna, samt vilka kriterier som ska ligga till grund för avvägningen.EU-domstolen påpekade att IKEA:s varumärken skyddas både av ett EU-varumärke (enligt förordningen) och tre Benelux-varumärken (reglerade av Beneluxkonventionen och direktivet). Som nämnt ovan så var det även ostridigt i det nationella målet att IKEA:s varumärken är kända och att Vrijheidsfonds har använt dem utan tillstånd.Artikel 9.2 c i förordningen och artikel 10.2 c i direktivet kräver att användning sker "i näringsverksamhet" och "för varor eller tjänster". Artikel 10.6 i direktivet ger däremot skydd även för annan användning som inte syftar till att särskilja varor eller tjänster och oavsett om det sker inom näringsverksamhet eller inte.Den första frågan som måste besvaras var därför vilken rättslig reglering som skulle tillämpas, beroende på om det handlar om en situation där användningen skett i näringsverksamhet och för varor eller tjänster eller inte. EU-domstolen påpekade att beslutet om hänskjutande inte gav tillräcklig information för att avgöra vilken av de två situationerna föreligger.Vrijheidsfonds hävdade först att användningen var tänkt att främja politiska åsikter och hade skett utan kommersiellt syfte. Vid förhandlingen angav dock föreningen att användningen skett inom näringsverksamhet med målet att erhålla ekonomisk vinst.EU-domstolen fann här i enlighet med generaladvokatens förslag till avgörande att viss användning av ett varumärke i samband med anordnande av politiska möten eller främjande av politiska program, såsom anbringande av varumärket på reklamartiklar eller användning av detsamma i reklam på internet, kan anses ha skett med avseende på varor eller tjänster, även om ett politiskt program i sig varken utgör en vara eller en tjänst. Enligt fast rättspraxis omfattas även användning av ideella organisationer, såsom Vrijheidsfonds av artikel 9.2 c i förordningen, om de agerar som ekonomiska aktörer med syfte på ekonomisk vinst.Eftersom EU-domstolen inte hade fått all relevant information från den nationella domstolen fann den att det är upp till den hänskjutande domstolen att avgöra vilket regelverk som gäller utifrån dessa principiella utgångspunkter, d.v.s. om användningen omfattas av artikel 9.2 c i förordningen eller endast av Beneluxkonventionen och artikel 10.6 i direktivet. EU-domstolen valde i alla fall att ge klara riktlinjer till den nationella domstolen för båda dessa alternativa situationer.
Bevisbördan för artikel 9.2 c i förordningen och artikel 10.2 c i direktivet
När tredje man i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använder ett kännetecken som liknar eller är identiskt med ett känt varumärke, ankommer det på den nationella domstolen att pröva huruvida denna användning har gjort det möjligt att dra otillbörlig fördel av eller har varit till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordningen och artikel 10.2 c i direktivet, eller om det finns en verklig risk för att åtminstone ett av dessa intrång inträffar i framtiden. Bevisbördan att visa att ett känt varumärke utsatts för detta åligger varumärkesinnehavaren, d.v.s. i det aktuella fallet IKEA.Vad gäller innebörden av dessa olika typer av skador påpekade EU-domstolen att:
förfång för det kända varumärkets särskiljningsförmåga (urvattning, utsuddning eller uttunning) uppkommer när varumärkets förmåga att ange att de varor eller tjänster för vilka det är registrerat försvagas,
förfång för varumärkets renommé (nedsvärtning eller degradering) uppkommer när de varor eller tjänster beträffande vilka det identiska eller liknande kännetecknet används av tredje man kan uppfattas av allmänheten på ett sådant sätt att varumärkets attraktionsförmåga minskar, och
tredje man kan dra otillbörlig fördel av varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé genom snyltning eller ”free-riding” utan att varumärkets renommé skadas då tredje man genom användning av varumärket försöker placera sig i dess kölvatten för att dra fördel av dess attraktionsförmåga, anseende och prestige, samt att, utan att betala någon ekonomisk ersättning, utnyttja den kommersiella ansträngning som varumärkesinnehavaren gjort för att skapa och befästa bilden av varumärket.
När innehavaren styrkt intrång eller risk, flyttas bevisbördan till den tredje parten att visa att det finns skälig anledning för användningen.
Utgör yttrandefrihet en ”skälig anledning”?
Den hänskjutande domstolen ville få veta om artikel 9.2 c i förordningen och artikel 10.2 c i direktivet, jämförda med artiklarna 11 och 17.2 i stadgan, kan tolkas så att yttrandefriheten kan utgöra en "skälig anledning".EU-domstolen påpekade att unionsrätten på varumärkesområdet inte innehåller någon definition av begreppet "skälig anledning". Begreppet ska därför tolkas med beaktande av den allmänna systematiken och syftet med det regelverk där det ingår, alltså enligt den vanliga unionsrättsliga tolkningsmetoden.Varumärkesinnehavares rättigheter omfattas av artikel 17 i stadgan, som garanterar rätten till egendom inklusive immateriell egendom. Vid tolkningen ska hänsyn tas till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas (Europadomstolen) praxis avseende artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen. Generellt sett är dock rätten till immateriell egendom inte absolut utan ska vägas mot andra grundläggande rättigheter, däribland yttrandefriheten enligt artikel 11.1 i stadgan.Specifikt vad gäller varumärke, trots att registreringen av ett varumärke ger varumärkesinnehavaren en ensamrätt, är denna rättighet inte absolut. Unionslagstiftaren har tydligt avgränsat tillämpningsområdet för ensamrätten på olika sätt. Förordningen och direktivet syftar till att varumärkesinnehavarens intresse vägs mot andra ekonomiska aktörers intresse att hålla fria kännetecken som kan beteckna deras varor eller tjänster. Skyddet är därför begränsat till de fall då innehavaren är uppmärksam nog att anmärka på andra aktörers användning av kännetecken som kan innebära intrång i dennes varumärke.Tredje mans intresse beaktas ytterligare genom möjligheten att åberopa ”skälig anledning”. Begreppet ”skälig anledning” omfattar således inte endast objektivt tvingande skäl utan även den tredje mannens subjektiva intressen.När det gäller yttrandefriheten konstaterade EU-domstolen att varken förordningen eller direktivet innehåller några specifika förtydliganden. Skäl 21 i förordningen och skäl 27 i direktivet betonar i alla fall nödvändigheten av full respekt för grundläggande fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten.EU-domstolen fann att varumärkesinnehavarens rättigheter, skyddade genom artikel 17.2 i stadgan, i princip kan begränsas av behovet att skydda tredje mans yttrandefrihet enligt artikel 11. Denna frihet kan således utgöra en skälig anledning.
Yttrandefrihet är inte ett trumfkort
Artikel 52.3 i stadgan innebär att rättigheter som motsvarar Europakonventionen ska åtminstone ha samma innebörd och räckvidd, men att unionsrätten kan tillförsäkra ett mer långtgående skydd genom stadgan. Artikel 11.1 i stadgan ska därför tolkas på ett sätt som åtminstone ger artikeln samma lägsta skyddsnivå som garanteras av Europakonventionen.Artikel 11.1 i stadgan innebär en rätt till yttrandefrihet med åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar. Friheten gäller även för juridiska personer, såsom föreningar som Vrijheidsfonds. Friheten gäller även uppgifter som förnärmar, chockerar eller oroar, något som krävs för pluralism, tolerans och öppenhet i ett demokratiskt samhälle i enlighet med unionens värderingar.Men även om yttrandefriheten utgör en grundval för unionen, är den inte absolut, betonade EU-domstolen. Enligt artikel 52.1 i stadgan är begränsningar tillåtna under förutsättning att de föreskrivs i lag, är förenliga med det väsentliga innehållet, och med beaktande av proportionalitetsprincipen är nödvändiga för mål av allmänt samhällsintresse eller skydd för andra människors fri- och rättigheter. Begränsningarna får inte vara mer restriktiva än de i artikel 10.2 i Europakonventionen.Begreppet "skälig anledning" syftar till att uppnå en jämvikt mellan rättigheter och intressen genom att inte bara beakta varumärkesinnehavarens rättigheter utan även tredje parts rättigheter. Utifrån behovet att uppnå denna jämvikt, och för att inte frånta begreppet ”skälig anledning” sin ändamålsenliga verkan, räcker det inte att tredje man endast åberopar sin rätt till yttrandefrihet för att komma undan en problematisk användning av ett skyddat varumärke. Den tredje man som använder ett kännetecken måste i stället ange konkreta skäl kopplade till utövandet av dennes yttrandefrihet och styrka att dessa skäl väger tyngre än varumärkesinnehavarens rättigheter och intressen.
Avvägningen
Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida tredje mans användning av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket grundar sig på en skälig anledning. Det ska ske, enligt EU-domstolen, genom att göra en avvägning mellan varumärkesinnehavarens rätt till egendom och dennes intressen, särskilt med hänsyn till varumärkets funktioner, och den rätt till yttrandefrihet som tredje man har åberopat.Vid denna avvägning ska den nationella domstolen beakta samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Enligt fast praxis från Europadomstolen är den avgörande frågan vilken vikt som ska tillmätas var och en av dessa två icke-absoluta rättigheter, vilka i princip ska iakttas i samma utsträckning. Avvägningen påkallar en bedömning av rättigheternas relativa betydelse, behovet av att begränsa eller skydda var och en av dem och proportionaliteten mellan medlen och målet.Vid bedömningen ska den nationella domstolen först beakta avsikten hos den tredje man som använder kännetecknet. Användningen får inte styras av avsikt att göra intrång eller skada särskiljningsförmågan, eller enkom av syftet att placera sig i varumärkets kölvatten. Användning i ond tro kan inte anses vara sund och lojal konkurrens, därmed är den inte "skälig". Användning ska alltså ske i god tro, exempelvis när kännetecknet används för att förmedla en tanke om varumärket, varumärkesinnehavaren, dennes affärsmetoder, varor eller tjänster.En annan faktor som ska beaktas är om användningen bidrar till en debatt av allmänintresse. Medlemsstaterna har stort utrymme för skönsmässig bedömning när de reglerar yttrandefriheten på det kommersiella området, men undantag ska ändå tolkas restriktivt. Politisk debatt och frågor av allmänintresse ger minimalt utrymme för inskränkningar. Europadomstolen har fäst uppmärksamhet vid formen för yttrandet och dess satiriska karaktär. Satir är en form av konstnärligt uttryck och samhällskommentar som syftar till att provocera och väcka uppmärksamhet.Vid avvägningen ska även konsekvenserna för varumärkesinnehavaren beaktas för att bedöma proportionaliteten. Att acceptera tredje mans skäliga anledning leder till en skyldighet för innehavaren att tolerera användningen. Innehavaren måste alltså godta viss skada eftersom tredje man har en skälig anledning till användningen. Däremot kan det inte krävas att innehavaren tolererar oproportionerlig skada eller skada som är till men för själva innehållet i ensamrätten. Relevanta kriterier är hur ofta, i vilken omfattning och på vilket sätt användningen skett, hur känt varumärket är, och graden av likhet.Ett annat kriterium är att användningen kan ge intryck av att varumärkesinnehavaren ansluter sig till det politiska budskapet. I förevarande fall är IKEA:s varumärken en akronym utan semantisk betydelse, och varumärkena har inte blivit allmän kulturell referens. Användningen har skett i samband med debatt om asyl- och immigrationspolitik, möjligen som politisk parodi, men debatten har inte något samband med IKEA:s varumärken i sig.Användningen har skett genom upprepade tillfällen på internet och nått allmänheten. Det kan inte uteslutas att allmänheten fått intrycket av att IKEA:s innehavare stödde det politiska budskapet. Användningen kan av denna anledning vara till betydande förfång för varumärkets renommé, noterade EU-domstolen.
Om användningen skett utanför kommersiell verksamhet
För det fall den hänskjutande domstolen kommer fram till att Vrijheidsfonds användning av IKEA:s varumärken inte har skett i näringsverksamhet och med avseende på varor eller tjänster, ska användningen prövas mot artikel 2.20.2 d i Beneluxkonventionen, som införlivar artikel 10.6 i direktivet.Medlemsstaternas möjlighet enligt artikel 10.6 att föreskriva ytterligare skydd för kända varumärken mot användning för annat ändamål än att särskilja varor eller tjänster förutsätter att användningen utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. Eftersom dessa begrepp även återfinns i artikel 10.2 c, ska de tolkas på samma sätt som EU-domstolen indikerade just vad gäller artikel 9.2 c i förordningen och 10.2 c i direktivet (se ovan).Avvägningen kan dock bli en annan. Vid bedömningen av skälig anledning ska den nationella domstolen göra en avvägning mellan rätten till immateriell egendom och yttrandefriheten, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Yttranden utanför det kommersiella området kan åtnjuta mer omfattande skydd än rent kommersiella yttranden, varför utfallet kan skilja sig från artikel 9.2 c. I förevarande fall framgår emellertid inte att användningens icke-kommersiella karaktär påverkar bedömningen, vilket ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.
Målets betydelse
EU-domstolens dom i detta mål har väntats med betydande juridiskt och medialt intresse. Rättsfallet har beskrivits som en av de mest efterlängtade rättsprövningarna inom varumärkesrätt och immateriell rätt inom unionen under år 2026.Kärnan i tvisten är huruvida yttrandefriheten, som inkluderar politisk åsiktsfrihet samt satir och parodi, kan utgöra "skälig anledning" för att använda kända varumärken utan tillstånd. Denna tvist gav alltså upphov till en fundamental och djup konflikt inom unionsrättens skydd för yttrandefrihet och rätt till egendom. Å ena sidan skyddas immateriell egendom enligt artikel 17 i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter; å andra sidan garanteras yttrandefrihet enligt artikel 11. Att dessa två rättigheter möts i ett politiskt sammanhang, där det belgiska partiet Vlaams Belangs "IKEA-plan" använde varumärkets visuella element för att främja asylpolitiska åsikter, gjorde fallet omedelbart kontroversiellt och principiellt viktigt.EU-domstolens svar till den belgiska domstolen fastställer en balanseringsram som nationella domstolar nu måste tillämpa. Avvägningen är en svår och precisionskrävande exercis. Viktiga faktorer att beakta inkluderar nu efter EU-domstolens avgörande kravet på god tro, proportionalitetsbedömning, samt beaktande av om användningen väcker eller bidrar till debatter av allmänintresse. För varumärkesinnehavare ger domen därmed ökad trygghet mot politiskt drivna intrång som kan skada renomméet. Samtidigt betonar EU-domstolen att yttrandefrihet inte automatiskt ska prioriteras; tredje man måste visa att deras intressen väger tyngre.Framtida fall där politiska partier använder varumärken i kampanjer kommer att prövas mot denna standard. I en alltmer politiserad och polariserad värld, kan man utgå från att flera företag (men också artister o.s.v.) kommer att vilja vara försiktiga med hur deras varumärken används och av vem.
