I september 2022 blev den elev som dödat två lärare på Malmö Latinskola den första 18-åringen att dömas till livstids fängelse. Tova Bennet, juris doktor i straffrätt, menar att målet har flera aspekter som kan motivera en prövning i högsta instans.
Eleven som dömdes för det uppmärksammade dubbelmordet på Malmö Latinskola i mars 2022 överklagade domen och yrkade att han i stället skulle dömas till rättspsykiatrisk vård eller åtminstone ett tidsbestämt fängelsestraff, med hänvisning till att han har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (autismspektrumsyndrom). Hovrätten fastställde tingsrättens dom och 16 januari 2023 inlämnades en begäran om prövningstillstånd till Högsta domstolen.
Den fråga försvaret vill att Högsta domstolen ska ta ställning till rör framför allt hur elevens psykiatriska diagnos bör få genomslag vid tillämpningen av strafflindringsgrunderna i 29 kap 3 § brottsbalken. Målet gäller i princip om det är rimligt att en så pass ung person som dessutom har en neuropsykiatrisk funktionedsättning som påverkat hans handlande ska kunna dömas till lagens hårdaste straff.
Sedan den 2 januari 2022 framgår av 29 kap 7 § brottsbalken att den tilltalades ålder inte ska beaktas särskilt vid straffmätningen gällande allvarliga brott personen begått efter det att han eller hon fyllt 18 år. Lagändringen innebär att det idag inte finns något hinder mot att döma även lagöverträdare i åldern 18-20 år till livstids fängelse.
Mordparagrafen anger sedan 2020 en uppräkning av omständigheter som särskilt ska beaktas som skäl att döma till livstids fängelse. Här ingår att gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Vid straffmätningen ska en samlad bedömning av omständigheterna göras som tar hänsyn till både försvårande och förmildrande omständigheter.
Av HD:s praxis efter lagändringen framgår att straffvärdet vid mord som utgångspunkt är 16 års fängelse, att försvårande omständigheter kan motivera ett längre tidsbestämt straff eller livstids fängelse, samt att omständigheterna ska vara allvarligare än normalt vid mord för att motivera ett livstidsstraff. Att en eller flera av de försvårande omständigheter som nämns i paragrafen föreligger är alltså inte tillräckligt för att motivera en livstidsdom (se NJA 2021 s. 32, NJA 2021 s. 377 och NJA 2021 s. 583).
Både tingsrätten och hovrätten dömde gärningspersonen till livstids fängelse, men gör något olika bedömningar av både försvårande och förmildrande omständigheter. Tingsrätten motiverar livstidsstraffet med hänvisning till att det rör mord på två personer, att offren var två kvinnor som var fysiskt underlägsna gärningspersonen och i situationen helt oförberedda och skyddslösa. Offren angreps på sin arbetsplats, våldet de utsattes för var mycket omfattande, brutalt, besinningslöst och innebar ett svårt och utdraget lidande. Tingsrätten konstaterar att gärningarna föregåtts av planering och att tillvägagångssättet måste karaktäriseras som särskilt hänsynslöst.
Hovrätten anger att det är försvårande att angreppen varit oprovocerade, föregåtts av planering och riktats mot lärare på deras arbetsplats, men menar att det inte rört sig om sådan noggrann planering eller om sådant hänsynslöst beteende som de särskilda skälen för livstids fängelse tar sikte på. Liksom tingsrätten menar hovrätten dock att våldet varit mycket omfattande, brutalt, besinningslöst och inte kortvarigt. Det råder, enligt hovrätten, inget tvivel om att offren måste ha upplevt svår smärta och känt stark dödsångest. Gärningarna, som hovrätten beskriver som ”rena avrättningar”, har inneburit ett svårt lidande. Dessa omständigheter anser hovrätten är så kvalificerat allvarliga att det motiverar ett livstidsstraff, förutsatt att straffet inte ska tidsbestämmas med hänvisning till förmildrande omständigheter.
De förmildrande omständigheter som aktualiseras i fallet rör strafflindringsgrunderna i 29 kap 3 § 1 st 2 och 3 p brottsbalken. Enligt andra punkten ska beaktas ”om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande” och den tredje punkten gäller ”om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga”.
Det som ligger till grund för bedömningen av förmildrande omständigheter är ett rättspsykiatriskt utlåtande som i hovrätten kompletteras av ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd. I hovrätten åberopar försvaret även en överläkare i psykiatri med specialistkompetens inom neuropsykiatri som expertvittne. Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att gärningspersonen har en neuropsykiatrisk problematik som diagnostiskt benämns autismspektrumsyndrom, men han bedöms inte ha en allvarlig psykisk störning i rättslig mening. Socialstyrelsens rättsliga råd ansluter sig till de bedömningar och slutsatser som framkommit i det rättspsykiatriska utlåtandet. Försvarets expertvittne menar att gärningspersonen lider av mycket svår autism, att detta innebär en gravt nedsatt förmåga att själv reglera vad han ska tänka på och att han på grund av bristande tankestyrning inte kunnat kontrollera sitt beteende.
Tingsrätten anger att det inte framkommit något i målet som talar för att gärningspersonen befunnit sig i något sådant tillstånd som påverkat hans förmåga att kontrollera sitt handlande eller att han inte till fullo förstod vad han gjorde. Rätten menar att det inte heller framkommit att hans agerande haft något samband med eller påverkats av brister i hans utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Att han är autistisk föranleder, enligt tingsrätten, inte någon annan bedömning.
Hovrätten menar dock att autismdiagnosen innebär att det föreligger förmildrande omständigheter. Här hänvisar hovrätten till det rättspsykiatriska utlåtandet, som anger att gärningspersonen personlighetsmässigt uppvisar brister i känsloregleringsförmåga och identitetsstörning samt perfektionism och överdriven upptagenhet i ältande tankar. Hovrätten menar att det finns anledning att anta att gärningspersonens utveckling och omdömesförmåga har varit bristande jämfört med andra personer i samma ålder och att dessa brister har varit en bidragande faktor till hans handlande. Därmed finns skäl att sätta ned straffvärdet med stöd av 29 kap 3 §1 st 3 p brottsbalken. Hovrätten tillämpar dock inte den strafflindringsgrund gällande nedsatt handlingskontroll som försvaret lyft fram. Här hänvisar hovrätten till Socialstyrelsens rättsliga råd, som särskilt tillfrågade om saken angett att det inte framkommit något som talar för att gärningspersonen till följd av psykisk störning har saknat förmåga att inse gärningarnas innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt.
Även hovrätten landar dock, trots tillämpningen av strafflindringsgrunden, i att gärningspersonen ska dömas till livstids fängelse. Här anges att domen gäller två fall av mord, där omständigheterna vid respektive mord är så försvårande att straffvärdet för vart och ett av dem motsvarar livstids fängelse. Mot bakgrund av detta får de förmildrande omständigheterna inte något genomslag.
Målet aktualiserar tillämpningen av de särskilda omständigheter som talar för livstidsstraff och den helhetsbedömning av försvårande och förmildrande omständigheter som ska göras vid påföljdsbedömningen gällande mord. Den rättsliga prövning som aktualiserats här har behandlats av HD i flera tidigare domar. Överklagandet rör dock den första dom som meddelats där en 18-åring döms till fängelse på livstid och där skälen för livstidsstraff dessutom ska vägas mot förmildrande omständigheter som rör gärningspersonens mognadsgrad. Utöver det lyfter försvaret särskilt fram i överklagandeskriften att ingen av underinstanserna tillämpar strafflindringsgrunden gällande nedsatt handlingskontroll trots att gärningspersonen lider av svår autism.
Gällande omständigheterna som talar för livstidsstraff är det av intresse att målet gäller två mord. Möjligen finns något prejudikatvärde i ett klargörande gällande värderingen av morden var för sig och den avvägning mellan förmildrande och försvårande omständigheter som ska göras. Av intresse är även tillämpningen av strafflindringsgrunden gällande bristande utveckling, erfarenhet och omdömesförmåga. Här påpekar hovrätten att regeringen i förarbetena till lagändringen som införde möjligheten att döma 18-åringar till livstids fängelse framhöll att det även i fortsättningen skulle vara möjligt beakta gärningspersonens ålder vid straffmätningen (se prop. 2021/22:17 s. 36 f). Regeringen uttalade att det kunde förmodas att strafflindringsgrunden gällande bristande utveckling skulle komma att tillämpas oftare. Hovrätten betonar dock att det i sådana fall fortfarande krävs att gärningspersonens utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga varit bristande jämfört med andra i samma ålder och att det funnits ett samband mellan bristen och brottet. Hovrätten accepterar i det här aktuella målet att gärningspersonens handlande påverkats av bristande utveckling och omdömesförmåga, och en fråga som är intressant vid en eventuell överprövning är vilken vikt detta bör tillmätas som förmildrande omständighet i relation till de försvårande omständigheter som föreligger.
Även tillämpningen av strafflindringsgrunden gällande handlingskontroll i brottsbalken 29 kap 3 § 2 st 2 p brottsbalken kan aktualiseras vid en överprövning. Strafflindringsgrunden föreskriver att det särskilt ska beaktas som en förmildrande omständighet när den tilltalade till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Varken tingsrätten eller hovrätten tar hänsyn till gärningspersonens autismdiagnos här. Tingsrätten menar att det inte framkommit något i målet som talar för att gärningspersonen befunnit sig i ett tillstånd som påverkat hans förmåga att kontrollera sitt handlande.
Oavsett om man accepterar den mer långtgående beskrivning av gärningspersonens funktionsnedsättning som presenteras av försvaret är det svårt att se att en autismdiagnos skulle sakna betydelse för en persons förmåga att kontrollera sitt handlande. Hovrättens resonemang är också anmärkningsvärt. Gällande handlingskontroll hänvisar hovrätten till yttrandet från Socialstyrelsens rättsliga råd. Av hovrättens domskäl framgår att rådet särskilt ombetts att yttra sig om huruvida gärningspersonen ”har saknat förmåga att inse gärningarnas innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt”. På denna fråga svarar rådet att det inte har framkommit något som talar för att han har saknat sådan förmåga.
Med hänvisning till rådets svar konstaterar hovrätten att det därmed saknas förutsättningar att beakta gärningspersonens neuropsykiatriska funktionsstörning i mildrande riktning. Resonemanget är anmärkningsvärt på så vis att det ger intryck av att hovrätten låter ett rättspsykiatriskt svar besvara en annan rättslig fråga än den svaret gäller. Det finns vissa begränsningar för vilka frågor ett rättspsykiatriskt utlåtande får omfatta. Rådet svarar på en fråga som rör fängelseförbudet i 30 kap 6 § brottsbalken, där en förutsättning är att gärningspersonen ska ha saknat förmåga att anpassa sitt handlande på grund av en allvarlig psykisk störning. För att strafflindringsgrunden ska vara tillämplig räcker det dock att personen haft en nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande på grund av psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak. Att autismdiagnosen inte är en allvarlig psykisk störning som innebär avsaknad av handlingskontroll i fängelseförbudets mening kan knappast utesluta tillämpningen av strafflindringsgrunden. Omständigheterna i fallet så som de kommer till uttryck i domskälen ger snarare, i linje med försvarets argumentation, stöd för att det är den andra punkten i 29 kap 3 § 2 st brottsbalken som är den huvudsakliga strafflindringsgrund som aktualiseras i målet.
Sammanfattningsvis omfattar målet flera aspekter som kan motivera en prövning i högsta instans. Dem med intresse för påföljdsbedömningen vid mord eller livstidsstraff för unga lagöverträdare och inte minst dem med specialintresse för kommunikationen mellan domstolarna och rättspsykiatrin bör välkomna ett prövningstillstånd.
Forskare i straffrätt vid Lunds universitet