I år gavs fyra band av Brottsbalkens kommentar ut – ett resultat av ett arbete där några av Sveriges mest erfarna jurister samlats kring den lag som utgör kärnan i svensk straffrätt. I månadens Möt Experten får vi träffa Suzanne Wennberg, professor emerita i straffrätt, Fredrik Wersäll, Riksmarskalk och chef för de Kungliga Hovstaterna, Hedvig Trost, hovrättsråd, tillika vice ordförande på avdelning, i Svea hovrätt samt Stefan Johansson och Agneta Bäcklund, båda justitieråd i Högsta domstolen. Tillsammans ger de en inblick i varför straffrätten fortsätter att fascinera – och hur rättsområdet förändrats i takt med samhället.
Straffrätten grep tag tidigt, och släppte aldrig
Trots sina olika karriärer beskriver författarna samma sak: straffrätten grep tag tidigt och har följt dem genom yrkeslivet. För Suzanne Wennberg var det kombinationen av stadga och känslor som gjorde att hon fastnade:
– Det tilltalar mig att straffrättslig argumentation vilar på ett fast underlag, samtidigt som brottet som företeelse väcker starka känslor. Man tvingas sitta ner i båten. Jag gillar också att analyser av straffrättsliga begrepp är filosofiskt besläktade. Jag har samma syn i dag som när jag började doktorera.
För Hedvig Trost är det straffrättens närhet till filosofi, språk och etik som gjorde den oöverträffad. Stefan Johansson beskriver straffrätten som ett sätt att förstå själva samhällsbygget:
– Straffrätten utgör samhällets yttersta maktbefogenheter och frågan om när och hur vi ska använda straffrätten var något som tidigt fångade mitt intresse.
– Eftersom straffrätten påverkar samhällsutvecklingen är det viktigt att lagstiftningsprocessen inte går för fort och inte ger efter för snabba kast inom politik och opinion.
När politiken flyttar in i straffrätten
Från dessa personliga utgångspunkter rör sig samtalet snart mot hur straffrätten förändrats som rättsområde. När Wennberg konstaterar att politiker ibland ”överutnyttjar nykriminaliseringar” för att visa på handlingskraft, leder det vidare till en mer övergripande fråga: vem formar egentligen dagens straffrätt?
Fredrik Wersäll, med lång erfarenhet både i domstol och som riksåklagare, beskriver förändringen så här:
– Från att ha varit ett ämne för experter har straffrätt och kriminalpolitik kommit i politikens centrum, på gott och ont.
Med det beskriver han både fördelen – att straffrätten får uppmärksamhet – och risken – att komplexa frågor får alltför enkla svar när tempot i politiken ökar. Trost betonar vikten av att lagstiftningen inte drivs av snabba kast:
– Eftersom straffrätten påverkar samhällsutvecklingen är det viktigt att lagstiftningsprocessen inte går för fort och inte ger efter för snabba kast inom politik och opinion.
Agneta Bäcklund sätter in utvecklingen i ett längre historiskt perspektiv. För bara några decennier sedan var straffrätten närmast perifer i politiken, i dag ligger den högt på dagordningen. Med den förändringen följer också en större risk att opinion snarare än analys får styra prioriteringarna.
Johansson tar utvecklingen ett steg vidare och pekar på den kraftiga reformvilja som präglar samtiden:
– Det finns i dag en tydlig opinion och politisk vilja att genomföra kraftfulla straffskärpningar och förändringar av straffbarhetsåldern.
Han beskriver hur perspektivet förskjutits mot brottsoffrets upprättelse och samhällsbehovet av skydd – en förändring som han menar kan ge upphov till en ”ny straffrätt”, vars långsiktiga konsekvenser ännu inte är kända.
– För att bli expert måste man träna på att tänka och skriva själv. Vi kommer inte att utbilda några experter, om yngre jurister endast har tränat upp sig i att ställa frågor till AI.
Straffrätten förändras, tekniken likaså
Parallellt med reformer inom straffrätten rör sig tekniken snabbt framåt. Frågan om AI i framtidens rättstillämpning väcker både förhoppningar och tvekan. Wennberg är kritisk till idén om att AI kan ersätta enklare juristjobb:
– För att bli expert måste man träna på att tänka och skriva själv. Vi kommer inte att utbilda några experter, om yngre jurister endast har tränat upp sig i att ställa frågor till AI.
Trost beskriver hur AI redan kan vara ett praktiskt hjälpmedel för domare bland annat när det gäller att snabbt hitta relevanta rättskällor medan Johansson lyfter två centrala risker: Vem som ansvarar för det resultat ett AI-verktyg tar fram inom ramen för en beslutsprocess samt att AI är beroende av det material som analysen görs på vilket kan medföra felaktiga eller fördomsfulla analyser.
Bäcklund ser potentialen, särskilt i att göra rättslig information mer tillgänglig, men betonar att tekniken måste vara transparent så att det går att se vilka omständigheter som ligger till grund för underlag och slutsatser.
När de blickar bakåt – och framåt
När författarna besvarar frågan på vilken rättsutveckling som enligt dem haft störst betydelse för straffrätten lyfter de olika, men kompletterande perspektiv.
Medan Wersäll nämner EU-inträdet och inkorporeringen av Europakonventionen på 90-talet pekar Trost på praktiska förändringar, exempelvis de senaste årens straffskärpningar för upprepade kränkningar av den personliga integriteten, så som kvinnofridskränkning och hedersförtryck.
Bäcklund och Johansson återkommer till samma tanke: Den mest betydelsefulla rättsutvecklingen är vi mitt uppe i. Bäcklund säger:
– De reformer som genomförs ger uttryck för en annan grundsyn när det gäller användningen av kriminaliseringsinstrumentet än vad som tidigare kom till uttryck i förarbeten och man kan också skönja en förändring av de grundprinciper som vårt straffsystem vilar på.
Vad behöver stärkas – och vad behöver förändras?
När författarna beskriver vilka förbättringar som är mest angelägna blir det tydligt att rättsutvecklingen inte kan frikopplas från rättsväsendets praktiska verklighet. Trost lyfter behovet av ett mer förutsebart och humant påföljdssystem. Fler alternativ till fängelse behövs också, med tanke på kommande reformer. Samtidigt pekar Bäcklund på kriminalvårdens hårt ansträngda situation som ett hinder för återanpassning: överbeläggning, begränsade program och trånga miljöer riskerar att underminera hela kedjan.
Johansson breddar perspektivet och menar att rättsväsendets aktörer själva har ett ansvar att värna de principer som rättsstaten vilar på, särskilt i en tid av misstro och ökad polarisering. Ett svar som visar att framtidens straffrätt inte bara avgörs i lagtexten, utan i hur professionerna bär den vidare – en insikt som också präglar deras råd till nästa generation jurister.
Råd till morgondagens straffrättare
Råden till dagens studenter speglar erfarenhet från många roller. Trost och Bäcklund uppmuntrar till att följa sitt intresse och våga pröva olika perspektiv, exempelvis som att läsa kriminologi. Wersäll rekommenderar att gå tillbaka till idéhistorien för att förstå varför straffsystemet ser ut som det gör. Johansson vill ge rådet i att inte begränsa sig för tidigt.
– För den som bestämt sig för straffrätt tror jag att det är väldigt nyttigt att arbeta med den utifrån olika yrkesroller.
Det är just bredden – och förståelsen för straffrätten från flera håll – som enligt författarna formar verklig expertis.
