Efter att en tingsrätt på eget bevåg valt att förordna en offentlig försvarare med verksamhet långt bort från domstolen så uppstod frågan om försvararen skulle få ersättning för den extra tidsspillan och reskostnader till domstolen som detta innebar. Högsta domstolen har nu i ett nytt avgörande (Ö 7460-24) konstaterat att staten ska ersätta kostnaderna. I denna artikel förklarar JUNO:s expert André Kalldal vad som hänt.
Bakgrund
Under hösten 2023 kontaktades en advokat av Värmlands tingsrätt med frågan om ett försvararuppdrag åt en potentiell klient som var misstänkt för medhjälp till grovt narkotikabrott. Advokaten, som hade sin verksamhet i Uppsala, var inte särskilt begärd av klienten – men ett förhör skulle hållas i Uppsala. Frågan om ersättning för de merkostnader som skulle uppkomma med anledning av att försvararen hade sin verksamhet långt bort ifrån domstolsorten uppkom inte och förordnandet skedde alltså på domstolens initiativ. Försvararen tackade ja och förordnades för uppdraget.
Fyra månader senare häktades klienten som på sannolika skäl misstänkt för synnerligen grovt narkotikabrott, medhjälp till synnerligen grovt narkotikabrott samt grovt narkotikabrott vid två tillfällen. Den misstänkte placerades därefter på häktet i Karlstad och kom alltså först då till de värmländska skogarna, liksom även försvararen som fick åka dit.
I juli 2024 inleddes huvudförhandlingen i Värmlands tingsrätt och vid den sista förhandlingsdagen begärde försvararen ersättning för totalt tio resor tur och retur mellan Uppsala och Karlstad, med sju timmar per resa samt ersättning för 570 mil med bil. Tingsrätten konstaterade i sin dom att försvararen inte begärt eller fått något besked i frågan om sådana merkostnader skulle ersättas och att regelverket annars är att hon enbart skulle erhålla det som en lokal försvarare hade fått i resekostnader och tidsspillan. Hon ersattes därför enbart med ersättning för 31,5 timmar och 200 mil. I samma dom dömdes hennes klient för tre synnerligen grova narkotikabrott och åtta grova narkotikabrott till fängelse i tio år.
Advokatens ersättningsbeslut överklagades, men avslogs av hovrätten. Även själva brottmålsdomen överklagades, och en överprövning i sak följde. Vid hovrättsförhandlingen begärde advokaten återigen ersättning för de tillkommande kostnader avseende tidsspillan och milersättning som uppstod för att hon hade sin verksamhet långt bort. Hovrätten konstaterade kort att det inte framkommit skäl att ersätta henne för de merkostnader som uppkommit och avslog därför begäran rakt av, varför hon där fick nöja sig med ordinarie ersättning. I samma dom ogillades flera delar av åtalet mot hennes klient och fängelsestraffets längd sänktes till sju år.
Ersättningsfrågan överklagades ännu en gång och Högsta domstolen lämnade prövningstillstånd för frågan om en distansförsvarare, som förordnats av domstol på eget initiativ, har rätt till ersättning för merkostnader för tidsspillan och utlägg som uppstår på grund av att han eller hon har sin verksamhet långt ifrån domstolen. Innan vi går in på hur Högsta domstolen resonerat, ska vi först gå igenom hur regelverket ser ut.
Om förhandsbesked, särskilda skäl och distansförsvarare
En offentlig försvarare har, som regel, rätt till skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget har krävt (se 21 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken). Detta är grundbulten i det försvararersättningssystem vi har idag och är även den princip som domstolen ska bedöma ersättningen från. I paragrafens femte stycke framgår i sin tur att endast om det föreligger särskilda skäl för det, så får ersättningen avse de merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att försvararen har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen. På begäran av den misstänkte eller den föreslagna offentliga försvararen, ska ett förhandsbesked lämnas i frågan om huruvida sådana merkostnader omfattas av rätten till ersättning eller inte.
Ett förhandsbesked innebär en bedömning av domstolen om huruvida sådana kostnader kommer att ersättas eller inte, och följaktligen även en bedömning av om särskilda skäl föreligger eller inte. Det är i huvudsak fråga om situationer där avståndet visserligen föranleder tidsspillan och utlägg i större omfattning, men där omständigheterna i övrigt för med sig att kostnaden för försvaret inte blir avsevärt högre än för en försvarare på närmare avstånd (se NJA 2022 s. 445) eller där det inte finns någon i närheten av domstolen som har särskilda kunskaper inom området som målet avser (se prop. 2008/09:232 s. 31). Enbart det faktum att den tilltalade riskerar ett långt fängelsestraff är dock som regel inte ensamt tillräckligt för att särskilda skäl ska anses föreligga. Mål med väldigt speciell karaktär kan i vissa fall motivera att sådana särskilda skäl föreligger (se NJA 2019 s. 271).
Ett positivt förhandsbesked är ofta en förutsättning för att en försvarare vill åta sig ett uppdrag på annan ort, eftersom de tillkommande kostnaderna annars inte alltid är motiverbara, men där uppdraget till följd av kravet på god advokatsed inte heller kan frånträdas. Därför är ett positivt förhandsbesked också bindande för domstolen i den efterföljande prövningen (se prop. 2008/09:232 s. 21) och enligt NJA 2012 s. 262 är det till sitt syfte också bindande vid den slutliga prövningen av ersättningen i högre rätt, om uppdraget som offentlig försvarare består där.
Detta betyder dock inte att en offentlig försvarare som inte begär ett förhandsbesked automatiskt blir utan sådan ersättning. Vid rättegången ska domstolen, om det begärs, pröva om det föreligger särskilda skäl för ersättningen – och att det inte begärts tidigare påverkar inte för den delen prövningen av särskilda skäl.
I författningskommentaren (prop. 2008/09:232 s. 32) till nu aktuell bestämmelse framgår i sin tur att det inte kan komma i fråga att domstolen på egen hand förordnar en försvarare som har sin verksamhet på en avlägsen ort om inte särskilda skäl föreligger. Följden av det blir då att om en distansförsvarare förordnas på domstolens eget initiativ, så måste försvararen kunna utgå från att det föreligger särskilda skäl för att merkostnaderna ska ersättas.
Högsta domstolens avgörande och någon tanke framåt
I sitt avgörande konstaterar Högsta domstolen att den uppsalabaserade försvararen förordnats av Värmlands tingsrätt på domstolens eget initiativ, vilket fick anses innebära att det genom uppdraget förelåg särskilda skäl för ersättning, varför hovrättens beslut ändrades i enlighet därmed.
Högsta domstolens resonemang blir närmast ett normalläge, snarare än någon aktiv argumentation om särskilda skäl. Och kanske att det är rätt? Vi får tänka oss in i läget som försvararen i Uppsala har, som får samtalet från Karlstad om en möjlig klient som ska förhöras i Uppsala, utan att uppdraget skulle begränsas till ett visst förhör eller att uppdraget annars skulle stanna vid förundersökningen. Där kan jag tycka att det till och med är rimligt att den försvararen inte blir utan ersättning som täcker hela resorna, bara för att kunna fullfölja sitt uppdrag.
Samtidigt ska ingen skugga ligga på Värmlands tingsrätt. Beslut om försvararuppdrag behöver ofta fattas snabbt, ofta genom delegation till en handläggare. Domstolen är inte heller synsk, varför det inte i förväg kan klargöras huruvida uppdraget kommer att ha faktiska merkostnader eller inte. Här fanns det ju också ett uppenbart bra skäl till att välja en försvarare i Uppsala, eftersom förhöret som skulle hållas i samband med förordnandet faktiskt skulle hållas i Uppsala. Utifrån den omständigheten skulle det kanske till och med krävas en extra tanke för att förordna en lokal försvarare att aktivt åka till Uppsala. Sett till dessa omständigheter är nog utgången också rimlig.
Publicerad i JUNO: 2026-10-16
