När gränserna mellan jobb och fritid suddas ut, följer också en juridisk osäkerhet med. I sin analys av en dom som nyligen meddelades i HFD visar Ruth Mannelqvist hur något så vardagligt som en gemensam lunch plötsligt kan bli avgörande för om en olycka ska räknas som arbetsskada – och vad det egentligen innebär att en aktivitet sker i arbetsgivarens intresse i ett flexibelt arbetsliv.
Arbetslivet har under senare år blivit alltmer flexibelt och digitaliserat, och efter covidpandemin har distans- eller hybridarbete blivit alltmer vanligt i många tjänstemannayrken. Det är något som kan vara utmanande vid bedömningar av arbetsskador, då arbetsskadeförsäkringens rättsliga reglering tillkommit i en tid när stora delar av arbetslivet kännetecknades av fasta arbetstider och fasta arbetsplatser.
Med arbetsskada avses en skada som uppstått till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet (39 kap. 3 § socialförsäkringsbalken [2010:110, SFB]). Sambandsbedömningen mellan skadan och arbetet är ytterst central, och i den här analysen är det bedömningen av sambandet mellan olycksfall och arbete som är av intresse.
Ett olycksfall kan beskrivas som en plötslig, oförutsedd och yttre händelse. Initialt i sambandsprövningen står bedömningen av samband mellan olyckan och arbetet, där situationen och miljön är särskilt betydelsefulla. Vid aktiviteter som inte omfattas av anställningen saknas vanligtvis samband med arbete. Exempelvis har Högsta förvaltningsdomstolen tidigare tagit ställning till att en skada som uppkommer under en friskvårdsaktivitet, som förvisso kan utföras på arbetstid, behöver inte ha tillräckligt samband med arbetet för att utgöra en arbetsskada (HFD 2020 ref. 4). I två andra avgöranden har Högsta förvaltningsdomstolen framhållit att i sambandsbedömningen vid hemarbete bör en viss restriktivitet iakttas på grund av den gränsdragningsproblematik som finns mellan arbetsliv och privatliv (HFD 2023 ref. 22 I-II).
Ersättningen vid arbetsskada är samordnad med sjukförsäkringen, vilket gör att det är framför allt livränta som blir aktuellt i arbetsskadeärenden. Livränta utgår om skadan har orsakat en nedsättning i förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete, och att den nedsättningen består i minst ett år (41 kap. 2 § SFB).
I en nu aktuell dom från Högsta förvaltningsdomstolen (21 april 2026) i mål 4076–25 prövas hur sambandet mellan arbete och olycksfall ska bedömas i ett fall där arbetet utfördes under flexibla förhållanden.
Omständigheterna i målet
I målet hade den försäkrade ansökt om livränta för de skador som uppstått i samband med ett olycksfall i december 2021. Hon hade deltagit i en lunch under en planeringsdag i den stiftelse som hon var anställd i och ordförande för. Stiftelsen har inga egna lokaler och planeringsdagar och möten förläggs därför till olika lokaler. Den försäkrade saknade således fast arbetsställe och även detta möte hölls i en lokal som tillfälligt användes av stiftelsen. Vid lunchtid begav sig deltagarna till en restaurang i en annan del av staden för att äta en gemensam lunch som de själva betalade.
Försäkringskassan avslog ansökan om livränta med hänvisning till att färden till restaurangen inte ansågs stå i nära samband med hennes arbete eftersom hon inte regelbundet besökte restaurangen, att den låg långt ifrån möteslokalen och att lunchen inte var en obligatorisk del av stiftelsens planeringsdag. Den försäkrade överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som avslog den med motiveringen att olycksfallet inte hade ett nära samband med arbetet. Omständigheterna som lyftes fram var att lunchen inte hade varit en obligatorisk del av planeringsdagen, att lunchrestaurangen låg långt ifrån möteslokalen, att det var fråga om ett enstaka besök och att lunchen bekostades av henne själv.
Domen överklagades till kammarrätten, som biföll den försäkrades överklagan. Kammarrätten framhöll bland annat att syftet med den aktuella färden till lunchrestaurangen hängde samman med arbetet, att transporten dit gjordes på betald arbetstid tillsammans med de andra styrelseledamöterna och att lunchen var en del av planeringsdagen. Färden till restaurangen stod därmed i nära samband med arbetet och bedömdes således som ett olycksfall i arbetet.
Försäkringskassan överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som dock avslog överklagandet. Frågan i målet var om en skada, som hade uppkommit till följd av ett olycksfall som inträffat i samband med en färd till en lunchrestaurang under betald arbetstid, utgjorde en arbetsskada. I det aktuella fallet hade olyckan inträffat i samband med en färd som gjordes under en planeringsdag i den stiftelse som den försäkrade var anställd vid. Resan företogs under betald arbetstid och i syfte att hon skulle delta i en gemensam lunch med övriga mötesdeltagare. Domstolen menade att färden därmed legat i arbetsgivarens intresse, och att det således förelåg ett samband mellan olycksfallet och arbetet.
Analys
En grundläggande princip i arbetsskadeförsäkringen är att den ska utgöra ett skydd mot de särskilda risker som finns i arbetslivet och därför blir sambandsbedömningen mellan olyckan och arbetet av yttersta vikt. När arbetet utförs på en arbetsplats förutsätts bedömningen av sambandet vara generös, eftersom platsen i sig anses ge ett sådant samband. Men olyckor som inträffar på arbetsplatsen, men som inte har något egentligt samband med den försäkrades arbete, utgör inte olycksfall i arbetet.
Skador på grund av olycksfall utanför arbetsplatsen kan också bedömas som arbetsskada, men med en restriktivare hållning i sambandsbedömningen. I rättspraxis ställs högre krav på samband i dessa fall, eftersom arbetsgivaren inte kontrollerar miljön och att det finns en risk för att privata omständigheter täcks av den offentliga försäkringen. Bedömningen av sambandet blir därmed tydligare kopplad till konkreta arbetsmoment.
I flexibla arbeten, med distans- eller hybridarbete, friare arbetstider och individualiserade arbetsuppgifter, kan gränsen mellan arbete och privatliv vara svårare att dra och sambandet mellan olycka och arbete mer problematiskt. Högsta förvaltningsdomstolen har i tidigare avgöranden särskilt påtalat att orsaken till olyckan då måste vägas in i bedömningen (HFD 2023 ref. 22). Har olyckan till övervägande del sin grund i privatlivet anses det nödvändiga sambandet mellan arbetet och olyckan saknas. I hemmet är emellertid privatlivet särskilt framträdande, med barn, partners och husdjur. Att då särskilja det privata livet från arbetet kan vara en svår uppgift.
Utgångspunkten för sambandsbedömningen är som framgått att en arbetsskada föreligger om arbetstagaren vid olyckstillfället utförde något i arbetsgivarens intresse och i det aktuella målet ansåg domstolen att så var fallet utifrån omständigheterna. Men från en mer generell ståndpunkt kan man fråga sig vad som egentligen ligger i arbetsgivarens intresse? I både statlig och privat verksamhet finns en tydlig strävan mot effektivare lokalanvändning och minskadelokalkostnader, genom bland annat ökat distansarbete för anställda och begränsade kontorslokaler. Det ligger således i arbetsgivarens intresse att anställda arbetar hemma, eller i vart fall inte på arbetsplatsen, samtidigt som det anses sakna betydelse om arbetet i hemmet har skett frivilligt eller varit beordrat av arbetsgivaren.
I ett konkret fall skulle det kunna innebära att arbetsgivaren beordrar distansarbete, och till stor del avhänder sig kontrollen över miljön, samtidigt som det blir arbetstagaren som måste påvisa att orsaken till olyckan endast härrör till ett specifikt (och därmed avgränsat) arbetsmoment. Här kan man nog fråga sig om det är rimligt med en restriktiv tillämpning av sambandsbedömningen i de fall arbetsgivaren väljer att inte tillhandahålla ett fast arbetsställe?
Med risk för att låta en smula alarmistisk kanske det finns anledning att fundera på om det flexibla arbetslivet – som av många uppfattas som något positivt – i förlängningen kan leda till att skyddet mot särskilda risker i arbetslivet begränsas genom en alltför restriktiv sambandsbedömning och att arbetsskadeförsäkringen därmed förlorar sin legitimitet.
