Högsta domstolen klargör bevisbördans placering i "Optikerns lokal"

20 nov. 2026
Processrätt Fastighetsrätt

Richard Hager, docent i civilrätt vid Stockholms universitet, skriver om Högsta domstolens avgörande ”Optikerns lokal” där domstolen avgör frågan om bevisbörda. Frågan om bevisbördans placering har inte tidigare prövats i högsta instans och därmed har det rått ett visst mått av osäkerhet. Uppsägning av ett lokalhyresavtal för villkorsändring gäller inte sällan krav på att hyran ska förändras för kommande avtalsperiod. Om hyresvärden i ett sådant fall har sagt upp avtalet och begärt en högre hyra, måste denne styrka sitt krav i en senare ersättningstvist. I det omvända fallet när hyresgästen sagt upp avtalet och begärt en sänkning av hyran har det i regel förutsatts att hyresvärden även då ska styrka det indirekt framförda kravet (i regel den hyra som utgår enligt det uppsagda avtalet).

Högsta domstolens beslut i mål nummer T 3710-25, 2026-11-05


Inledning
En uppsägning för villkorsändring enligt jordabalken (JB) gäller inte sällan att hyran för kommande avtalsperiod ska förändras.

I den mån parterna efter en uppsägning för villkorsändring kommer överens om att förlänga hyresförhållandet mot viss justerad hyra uppstår inga särskilda frågor.

I det fall parterna inte kommer överens om villkoren och hyresgästen sedan avflyttar kan hyresgästen vara berättigad till ersättning för åsamkad förlust. I ett sådant fall har hyresgästen i grunden rätt till ersättning om de hyresvillkor som hyresvärden krävt för förlängning inte är skäliga eller överensstämmer med god sed i hyresförhållanden (12 kap. 57 § första stycket 5 JB). Detta innebär att i den mån hyresvärden för att förlänga hyresförhållandet kräver en hyra som är högre än lokalens marknadshyra blir denne principiellt ersättningsskyldig. Det spelar i sammanhanget ingen roll om det är hyresgästen eller hyresvärden som sagt upp avtalet. Bedömningen som görs i båda fallen handlar om att jämföra lokalens marknadshyra med det krav som hyresvärden (direkt eller så att säga indirekt) ställt upp för en förlängning.

En i sammanhanget viktig fråga är vem som måste styrka att den begärda hyran är för hög och framför allt om det ska göras någon skillnad på fall där hyresvärden sagt upp avtalet i förhållande till att hyresgästen är den uppsägande parten?


Uppsägning för villkorsändring

En uppsägning för villkorsändring går ut på att hyresförhållandet önskas förlängas men till förändrade villkor. När en förlängning i ett sådant fall inte kommer till stånd innebär det alltid att de krav som hyresvärden ställer för en förlängning inte godtas av hyresgästen.

En uppsägning för villkorsändring kan ske av hyresvärden (12 kap. 58 § JB), eller av hyresgästen (12 kap. 58 a § JB). Är det hyresvärden som sagt upp avtalet och begärt en högre hyra, vilken inte hyresgästen accepterar, är det detta krav som sedan jämförs med rådande marknadshyra i avsikt att avgöra om det föreligger en besittningsbrytande grund (12 kap. 57 § första stycket 5 JB). Tilläggas kan att hyresvärden här har möjlighet att sänka sitt krav under medlingen. Det råder ingen tvekan om att en hyresvärd som sagt upp avtalet för villkorsändring måste styrka sitt krav i en senare ersättningstvist (enligt 12 kap. 58 b § JB).

När det i stället är hyresgästen som sagt upp för villkorsändring och begärt en sänkning av hyran, vilken hyresvärden inte accepterar, innebär det samtidigt att hyresvärden står fast vid den hyra som utgår enligt det uppsagda kontraktet (även i detta fall kan hyresvärden under en medling delvis gå hyresgästen tillmötes).


Marknadshyra enligt JB

Den hyra som hyresvärden i princip kan kräva för att förlänga hyresförhållandet får uppgå till marknadshyran enligt 12 kap. 57 a § JB. I bestämmelsen framgår att det är fråga om att finna den hyra som lokalen vid hyrestidens utgång kan antas betinga på öppna marknaden. För att bestämma marknadshyran ska det i första hand ske en jämförelse med hyran för andra liknande lokaler på orten och med viss förenkling blir det fråga om att finna det mest sannolika beloppet för lokalens värde om den bjöds ut på marknaden. Begreppet är utan tvekan att förstå i enlighet med fastighetsekonomisk teori. Det är i grunden fråga om en hypotetisk modell och det går inte att i vanlig mening styrka ett marknadsvärde som det enda korrekta. Det är i stället fråga om att parterna måste lägga fram en utredning som sedan bildar utgångspunkt för domstolens bedömning av lokalens marknadsvärde. Det senare är en rättsfråga som ankommer på domstolen.

I praktiken har därmed parterna endast, så långt det är möjligt, att ta fram ett jämförelsematerial som utvisar jämförbara lokalers marknadshyror. Domstolen har sedan i princip utifrån det framlagda jämförelsematerialet, som kan variera i styrka, att avgöra den aktuella lokalens marknadsvärde.


Hyresgästens uppsägning för villkorsändring

I det fall det är hyresgästen som sagt upp för villkorsändring (12 kap. 58 a § JB) och begärt en sänkning av hyran (som hyresvärden inte accepterar) innebär detta alltså att hyresvärden samtidigt står fast vid den hyra som utgår enligt det uppsagda kontraktet. Hyresvärden blir därmed ersättningsskyldig om hyran enligt det uppsagda kontraktet och som hyresvärden står fast vid uppgår till ett högre belopp än marknadshyran. Frågan är vem som i tillräcklig grad ska styrka att den begärda hyran är för hög.

Med hänsyn till att den i sammanhanget besittningsbrytande grunden är att de hyresvillkor som hyresvärden kräver för förlängning bland annat är skäliga (12 kap. 57 § första stycket 5 JB) har i regel förutsatts att hyresvärden följaktligen måste styrka att de, direkt eller indirekt, ställda kraven bland annat är förenliga med lokalens marknadshyra (12 kap. 57 a § JB). Även om inte hyresvärden för egen del har sagt upp avtalet innebär detta ändock att den hyra som följer av det uppsagda avtalet krävs för förlängning. Det kan i sammanhanget understrykas att hyresgästen inte nödvändigtvis behöver övertyga om att det för egen del framförda kravet uppgår till lokalens marknadshyra, utan endast att hyresvärdens krav ligger högre än marknadshyran. I allmänhet har den slutsatsen hävdats följa av att hyreslagen trots allt har karaktären av att vara en skyddslagstiftning till hyresgästens förmån. Svagheten i det resonemanget är dock att hyresgästen kan begära en sänkt hyra samtidigt som bördan i grunden för att hyran är marknadsmässig ligger på hyresvärden.


Högsta domstolens beslut i ”Optikerns lokal”

Vem ska styrka lokalens marknadsvärde vid hyresgästens uppsägning
I den aktuella tvisten hade hyresgästen begärt ersättning i enlighet med JB med hänvisning till att hyresvärdarna för förlängning av hyresförhållandet krävt en hyra som låg över lokalens marknadshyra och därmed att en besittningsbrytande grund inte förelegat. Hyresgästen hade i tvisten sagt upp avtalet för villkorsändring och begärt en sänkt hyra. Hyresvärdarna stod dock fast vid det uppsagda avtalet. Vem hade i den uppkomna situationen bevisbördan?

Högsta domstolens (HD) beslut 2026-11-05 i mål nr T 3710-25 ”Optikerns lokal” gällde följaktligen frågan om hyresgästen, som sagt upp avtalet, har bevisbördan för att den hyra som hyresvärden kräver för förlängning överstiger lokalens marknadshyra.

I tvisten hade såväl tingsrätten som hovrätten funnit att det var hyresgästen som hade bevisbördan för att hyresvärdens krav översteg marknadshyran.

HD konstaterade att en utgångspunkt när hyresgästen begär ersättning enligt JB är att det ankommer på en hyresvärd som sagt upp ett hyresavtal och begärt höjd hyra att lägga fram utredning om att den begärda hyran inte överstiger marknadshyran. Vad som bör gälla när det i stället är hyresgästen som har sagt upp avtalet och gör gällande att den avtalade hyran överstiger marknadshyran måste dock, enligt HD, ses som en annan fråga. För det fall hyresvärden också i ett sådant fall skulle ha bevisbördan innebär detta, uttalade HD, att hyresgästen redan genom ett påstående om att den avtalade hyran är oskälig kan vinna framgång i målet utan att bära ett eget ansvar för att lägga fram en utredning som stöd. HD hänvisade i sammanhanget till att den allmänna uppfattningen länge varit att det är hyresvärden som ska visa att den hyra som krävs är skälig, men att detta på något håll ifrågasatts.

HD konstaterade att placeringen av bevisbördan på hyresvärden kan motiveras av att hyreslagstiftningen har karaktären av att vara en skyddslagstiftning till förmån för hyresgästen, men också av att hyresvärden i regel får anses ha lättast att ta fram uppgifter om hyran för andra liknande lokaler. HD noterade vidare häremot att lagstiftningsåtgärder under åren vidtagits i syfte att utjämna balansen mellan hyresvärdar och hyresgäster.

HD fann att det får anses motiverat att låta den part som krävt en förändring av hyran stå risken för att tillräcklig utredning inte läggs fram som underlag för domstolens bedömning. Följaktligen förklarade HD att det därför är hyresgästen som har bevisbördan för att den hyra som hyresvärdarna kräver överstiger marknadshyran i ett fall där hyresgästen sagt upp avtalet för villkorsändring. Hovrättens domslut stod därmed fast.

Det kan vidare nämnas att två justitieråd var skiljaktiga och ville placera bevisbördan på hyresvärdssidan, bland annat med hänvisning till att denna i regel har lättare att lägga fram den utredning som behövs.


Avslutande kommentar

Med utgångspunkt i att den i HD aktuella frågan inte tidigare varit föremål för prövning i högsta instans och inte minst mot bakgrund av att den tidigare dominerande inställningen i doktrinen varit att bevisbördan också i nu aktuella fall åvilar hyresvärden, är HD:s beslut mycket klargörande. I domen berörde HD också den bakomliggande prövningen av marknadshyra och att det inte är fråga om att bevisa att ett visst belopp utgör marknadshyran i sig. Här kan tilläggas att om man tar fasta på ekonomisk teori och den enligt denna förskrivna hypotetiska syn på aktuellt värdebegrepp blir det tydligt att en marknadshyra (eller ett marknadsvärde) aldrig kan i vanlig mening bevisas. Detta kan sägas med viss tydlighet tona ned ställda krav på hyresgästen, vilket HD också berör.

I viss mening kan hävdas att beslutet innebär att tidigare särskilda hänsyn till reglernas karaktär av att vara en skyddslagstiftning till hyresgästens förmån, inom delområdet, skjuts undan till förmån för en mer neutral syn. Det kan hävdas att lokalhyra inte sällan mindre väl passar in i den mer traditionella synen och att hyresgästen är i behov av ett skydd. Att ett sådant skydd är väl motiverat än i dag för bostadshyra är en annan sak.

Läs mer