Här kan du se exempel på hur kommenterade avtal kan se ut i vår tjänst Avtalsguiden

Läs mer om Avtalsguiden


Vite - av Sara Sparring

Vite

-

Kommentar

Vitesklausuler reglerar ett på förhand bestämt belopp som ska betalas på grund av avtalsbrott. En vitesklausul kan användas för olika syften, beroende på vilket ändamål den har. Ett sådant ändamål kan vara för att förenkla då det finns risk för skada eller skada har inträffat men att det är svårt för part att bevisa skadan som uppstått till följd av den andra partens avtalsbrott, vilket är vanligt vid exempelvis brott mot konkurrens- eller sekretessbestämmelser. Vitesklausulen kan ge en skadelidande större ersättning eller ersättning under andra förutsättningar till att erhålla ersättning än vad som följer av skadeståndsrättsliga regler. Ett kontraktuellt vite kan också ha fördelen att långdragna utredningar eller förhandlingar om skadans storlek kan undvikas. Vite kan också utgöra ett påtryckningsmedel för att förmå part att fullgöra en förpliktelse. Vitesklausuler är dock normalt inte hinder för reklamation eller fullgörelse.

Vitesklausuler kan även fungera som en ansvarsbegränsning i vissa fall då vitet är lägre än skadan och det inte anges i avtalet att skada utöver vitet ska ersättas. Högsta domstolen har dock uttalat att det inte finns en generell regel om en vitesklausul in dubio ska utgöra en exklusiv reglering av ersättning vid kontraktsbrott då vitesklausulens funktioner och förhållanden varierar, se NJA 2010 s. 629.

Om ett vite är oskäligt kan detta jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Hänsyn tas då till flera faktorer så som vitesklausulens syfte, om den vitesberättigades förlust klart understiger det avtalade vitet och omständigheterna i det särskilda fallet, exempelvis om vitet har varit föremål för förhandling. Hänsyn tas även i hög utsträckning till parternas förhållanden till varandra. Om en överlägsen part utnyttjar sin ställning för att stadga ett högt vite i avtalet är möjligheten att vitet jämkas större än om parterna är jämställda.

Prop. 1975/76:81 s. 141 f.

Adlercreutz, Axel, Gorton, Lars & Lindell-Frantz, Eva, Avtalsrätt 1, 14:e upplagan, 2016.

Ramberg, Jan & Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt. 10:e upplagan, 2016.

[Vite vid försening]

Om Leverantören inte fullgör leveransen i enlighet med Ordern vid Leveransdatumet, har Köparen rätt till vite som utgör [en (1 %)] procent av det avtalade priset på Ordern för varje påbörjad vecka förseningen varar.

Kommentar

Klausulen rör förseningsvite, där en viss procentsats av det avtalade priset utgör det vite som köparen har rätt till vid försenad leverans.

[Vite med rätt till skadestånd för överskjutande belopp]

Om [Säljaren] bryter mot något av bestämmelserna i Avsnitt [nummer] ovan, ska [Köparens] ha rätt till vite om [belopp] SEK. Skulle den faktiska skadan vara högre än det vitesbelopp som anges i detta Avsnitt [detta avsnitt], ska [Köparen] även ha rätt att kräva skadestånd motsvarande den faktiska skadan (med avdrag för vitesbeloppet). Betalning av vite eller annat skadestånd påverkar inte [Köparens] rättigheter för att vidta andra åtgärder i samband med en överträdelse av bestämmelserna i Avsnitt [nummer].

Kommentar

Klausulen reglerar att vite om ett särskilt stadgat belopp ska utgå vid brott mot specifika bestämmelser. Den skadelidande parten (i exempel ovan Köparen) har även rätt till skada som överstiger vitesbeloppet, vitet ska alltså inte fungera som en ansvarsbegränsning.

Varumärkeslicensavtal - av Stojan Arnerstål

4     UNDERLICENS OCH UNDERLEVERANTÖR

/---/

4.1 [Inte underlicens, men underleverantör får anlitas]

Licenstagarens rättigheter till Varumärket enligt detta Avtal får inte upplåtas vidare, varken helt eller delvis.

Licenstagaren har emellertid rätt att anlita underleverantör för tillverkningen av Varorna för Licenstagarens räkning. Licenstagaren är skyldig att tillse att underleverantören ingår en sekretessförbindelse i enlighet med villkoren i Avtalet samt att underleverantören uppfyller kraven för kvalitetskontroll enligt punkten ”Kvalitetskontroll”.

 

Kommentar

Klausulen anger att licenstagaren inte får vidarelicensiera (sublicensiera) rättigheten till annan genom en underlicens. Utgångspunkten är således densamma som kan anses följa av utfyllande rätt, jfr 6 kap. 4 § varumärkeslagen som stadgar att licenstagaren inte får överlåta sin rätt vidare utan samtycke av innehavaren av kännetecknet (dvs. partssuccession). Motsvarande presumtionsregler mot rätt att överlåta licensen för patentlicensavtal återfinns i 43 § patentlagen, respektive för upphovsrättslicensavtal i 28 § upphovsrättslagen.

Som en utgångspunkt är det tveksamt om en licensgivare bör acceptera att licenstagaren har en rätt att vidarelicensiera rättigheten, eftersom licensgivaren då förlorar kontrollen över vem som har rätt att använda rättigheten. Rätten att vidarelicensiera rör endast användningsrätten och utgör således inte ett partsbyte. Frågan om parternas möjligheter att överlåta sina rättigheter och skyldigheter till annan part, dvs. att sätta annan i sitt ställe, regleras i klausulen ”Överlåtelse”

För en närmare beskrivning och analys av underlicensiering av immateriella rättigheter, se t.ex. Domeij, Patentavtalsrätt, 2 uppl. 2010, s. 329 ff. och Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 225 ff.

Klausulexemplet stadgar vidare att licenstagaren har rätt att anlita en underleverantör för tillverkningen av varorna. Ett behov att anlita underleverantörer kan t.ex. finnas om licenstagaren inte har egna produktionsresurser för att tillverka varorna och därför endast vill fokusera på marknadsföring och försäljning.

Det anses följa av utfyllande rätt att en licenstagare har rätt att anlita underleverantörer för tillverkning av varorna för licenstagarens räkning, låt vara att det inte är klarlagt hur omfattande underleverantörens arbete får vara i förhållande till tillverkningen i dess helhet, jfr NU 1963:6 s. 286 och Domeij, Patentavtalsrätt, 2 uppl. 2010, s. 336 ff. avseende patenträttsliga förhållanden. Om det ska finnas en rätt att anlita underleverantörer kan det därför vara lämpligt att uttryckligen ange detta i avtalet för att undvika tolkningsoklarheter samt för att precisera underleverantörens skyldigheter. Eftersom det inte uppstår något kontraktsförhållande mellan licensgivaren och underleverantören bör klausulen föreskriva att licenstagaren har att tillse att underleverantören uppfyller eventuella kvalitetskrav och sekretessåtaganden. Vidare bör det uttryckligen framgå av avtalstexten att underleverantörens tillverkning sker för licenstagarens räkning, eftersom det annars möjligen kan uppstå diskussion om underleverantören agerar för licenstagarens räkning eller i själva verket som en självständig underlicenstagare eller distributör.

[Ej rätt till underlicensiering eller underleverantör]

alt. klausul

Licenstagarens rättigheter till Varumärket enligt detta Avtal får inte upplåtas vidare, varken helt eller delvis. Licenstagaren har heller inte rätt att anlita underleverantör för tillverkning av Varorna.

Kommentar

Utgångspunkten i denna klausul är att licenstagaren varken har rätt att vidarelicensiera rättigheten eller att anlita underleverantörer. Om licenstagaren inte ska ha sådan rätt att anlita underleverantörer bör detta framgå uttryckligen av avtalet. Det anses följa av utfyllande rätt att licenstagaren i annat fall har rätt att anlita underleverantörer för tillverkningen, låt vara att det inte är klarlagt hur omfattande underleverantörens arbete får vara i förhållande till tillverkningen i dess helhet, jfr NU 1963:6 s. 286 och Domeij, Patentavtalsrätt, 2 uppl. 2010, s. 336 ff. avseende patenträttsliga förhållanden. Problem kan även uppstå om licenstagaren anlitar en distributör som ges långtgående rätt, eftersom konstruktionen i själva verket kan utgöra en förtäckt underlicensiering.

[Underlicensiering tillåten]

alt. klausul

Licenstagarens rättigheter till Varumärket enligt detta Avtal får, på de villkor som anges nedan, helt eller delvis vidareupplåtas genom en underlicens. Licenstagaren ska säkerställa att en presumtiv underlicenstagare har tillräckliga finansiella resurser och nödvändig erfarenhet, kunskap och kvalifikation att använda Varumärket på ett lämpligt sätt.

Licenstagaren ska tillhandahålla en kopia av det förslagna underlicensavtalet till Licensgivaren för dennes skriftliga godkännande. Licenstagaren har inte rätt att ingå ett underlicensavtal innan ett sådant skriftligt godkännande erhållits från Licensgivaren. Underlicensavtalet får endast beviljas på villkor som är förenliga med detta Avtal och ska innehålla en föreskrift om att avtalet upphör att gälla senast i samband med att detta Avtal upphör att gälla. Vidare ska underlicensavtalet ge Licensgivaren rätt att rikta rättsliga anspråk direkt mot sådan underlicenstagare, för det fall att Licenstagaren inte tillser att villkoren i underlicensavtalet i alla delar upprätthålls.

Licenstagaren är ansvarig gentemot Licensgivaren för underlicenstagares fullgörande av underlicensavtalet.

Licenstagaren ska skyndsamt informera Licensgivaren om samtliga avtalsbrott mot underlicensavtalet som kommer till Licenstagarens kännedom och härvid vidta samtliga tillgängliga rättsliga medel för att tillse att underlicenstagaren uppfyller kraven enligt detta Avtal, särskilt i enlighet med punkten ”Kvalitetskontroll”.

Kommentar

Klausulen anger att licenstagaren har en rätt att vidarelicensiera rättigheten till en underlicenstagare, om licensgivaren lämnar sitt skriftliga samtycke. Klausulen skiljer sig således från vad som annars anses följa av utfyllande rätt jämlikt 6 kap. 4 § varumärkeslagen. Om man vill göra klausulen mer licenstagarvänlig kan man föreskriva att samtycke till underlicensiering inte ska vägras, om inte sakliga skäl föreligger. En licensstruktur av detta slag kan förekomma när licensgivaren inte har något större intresse av rättigheten som sådan, annat än att generera så stora intäkter som möjligt genom licensiering. Även i en sådan situation kan licensgivaren emellertid överväga möjligheten att istället ingå ett licensavtal direkt med en potentiell underlicenstagare.

En underlicens innebär alltid att licensgivaren riskerar att förlora kontrollen över användningen av varumärkena. Det är därför viktigt att ansvarsförhållandet mellan licensgivaren, licenstagaren och underlicenstagaren tydligt framgår, på så sätt att licenstagaren svarar gentemot licensgivaren för underlicenstagarens avtalsuppfyllelse. Enligt utfyllande kontraktsrätt är en part i ett kontraktsförhållande endast ansvarig mot sin egen medkontrahent. Om inget annat framgår i avtalet, bör licenstagaren räkna med att behöva erlägga full royalty till licensgivaren för de varor som underlicenstagaren tillverkar och säljer, om inte parterna väljer att reglera denna ersättning särskilt, se vidare Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 227. Frågan om hur ersättningen ska regleras visar på den generella svårighet som finns att i ett licensavtal reglera förutsättningarna för när underlicensiering ska vara tillåten.

5 Territoriell begränsning

-

Kommentar

Det är i allmänhet mycket viktigt för licensgivaren att licenstagaren håller sig inom det geografiska område som denne anförtrotts. Klausulen reglerar inom vilket område licenstagaren får använda varumärkena samt marknadsföra och sälja varorna. Klausulen har självständig betydelse endast om licensgivaren på något sätt vill begränsa på vilket sätt licenstagaren får agera utanför det upplåtna territoriet. Ett möjligt alternativ är att istället reglera frågan i klausulen om upplåtelse, där användningsrätten enligt licensen kan begränsas till ett visst geografiskt område. Se vidare Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 89 ff. om licensens territoriella omfattning.

Jämför även 6 kap. 4 § andra stycket 4 varumärkeslagen om att licenstagarens användning av varumärket utanför det upplåtna området kan utgöra ett intrång. Ett intrång förutsätter emellertid att licensgivaren innehar ett ensamrättsskydd inom det geografiska område där den otillåtna användningen skett. Se vidare Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, s. 215 ff. om licenstagares intrångsansvar för varumärkesanvändning utanför det upplåtna området.

Man bör vara försiktig med regleringar i licensavtal om i vilket område licenstagaren får använda rättigheten, eftersom frågan har konkurrensrättsliga implikationer. Territoriella begränsningar av detta slag kan under vissa förutsättningar anses utgöra en otillåten marknadsuppdelning. Vägledning för hur man bör förhålla sig i licensavtal finns att hämta i gruppundantagen för vertikala avtal och tekniköverföring (förordning [EU] nr 330/2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden samt förordning [EU] nr 316/2014 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på grupper av avtal om tekniköverföring).

Gruppundantaget för vertikala avtal är inte direkt tillämpligt vid varumärkeslicensiering. Förordningens tillämpningsområde är begränsat till inköp och försäljning av varor och tjänster. Av förordningens artikel 2 framgår att gruppundantaget visserligen kan tillämpas på avtal som innehåller bestämmelser om köparens användning av immateriella rättigheter, men detta gäller under förutsättning att licensen inte utgör avtalens primära syfte. Se även Kommissionens riktlinjer om vertikala begränsningar, (2010/C 130/01), punkt 31–45 om hur gruppundantaget om vertikala avtal förhåller sig till upplåtelser av immateriella rättigheter. Även om gruppundantaget inte är direkt tillämpligt, utgör det en bra vägledning för hur man som varumärkeslicensgivare bör förhålla sig till eventuella territoriella restriktioner. I annat fall finns risken att licensavtalet, vid en individuell bedömning enligt 2 kap. 1–2 §§ konkurrenslagen (alternativt artikel 101.1 och 101.3 FEUF), anses strida mot konkurrensrätten.

5.1 [Begränsning till Territoriet och förbud mot aktiv försäljning]

Licenstagarens rätt att använda Varumärket är enligt upplåtelsen begränsad till Territoriet. Licenstagaren får inte aktivt marknadsföra eller sälja Varor till kunder i annat geografiskt område där Licensgivaren, eller andra av Licensgivaren utsedda licenstagare, innehar ensamrätt till Varumärket. Licenstagaren är emellertid inte förhindrad att tillgodose beställningar som kunder utanför Territoriet själva tagit initiativet till, inbegripet leverans av Varorna till sådana kunder.

Licensgivaren ska tillse att andra av Licensgivaren utsedda licenstagare inte aktivt marknadsför eller säljer Varor till kunder inom Territoriet. Sådan licenstagare i annat geografiskt territorium ska emellertid inte vara förhindrad tillgodose beställningar från kunder i Territoriet som kunderna själva tagit initiativet till.

Kommentar

Klausulen föreskriver att licenstagarens användningsrätt är begränsad till territoriet. Därutöver regleras tillåtligheten av att aktivt eller passivt marknadsföra och sälja varor utanför territoriet. Om man inte har för avsikt att reglera licenstagarens rätt till passiv och aktiv försäljning utanför territoriet kan klausulen utgå, eftersom begränsningen av användningsrätten till det upplåtna området i dessa fall kan regleras direkt i klausulen om upplåtelse.

Utformningen av klausulen tar hänsyn till kraven enligt artikel 4 i gruppundantaget för vertikala avtal (förordning (EU) nr 330/2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden). Gruppundantaget är inte tillämpligt för varumärkeslicensavtal, vilket diskuteras i klausulens inledande kommentar. Det är emellertid lämpligt att förhålla sig till dess begränsningar vid avtalsupprättandet, för att minska risken för att den territoriella uppdelningen anses strida mot konkurrensrätten. Med analog tillämpning av artikel 4 utgör det en särskilt allvarlig, och därmed förbjuden, konkurrensrättslig begränsning att inskränka det området inom vilket licenstagaren får sälja avtalsvarorna, med undantag för att det är tillåtet att begränsa licenstagarens aktiva försäljning inom det exklusiva geografiska område som reserverats för licensgivaren eller för annan licenstagare.

Som en generell utgångspunkt är det således tillåtet att begränsa licenstagarens aktiva bearbetning av marknaden utanför det upplåtna territoriet, så länge licensgivaren har en ensamrätt inom det området. Däremot bör man som licensgivare vara väldigt försiktig med att försöka begränsa licenstagarens möjlighet att passivt sälja varor utanför det upplåtna territoriet, dvs. att från att tillgodose kunder utanför territoriet som självmant kontaktar licenstagaren och beställer varor. Av Kommissionens riktlinjer om vertikala begränsningar, (2010/C 130/01), punkt 51, framgår hur kommissionen tolkar skillnaden mellan aktiv och passiv försäljning. Med aktiv försäljning avses situationen att man aktivt kontaktar enskilda kunder (t.ex. genom direktreklam eller besök) eller att man marknadsför sig genom reklam eller andra säljfrämjande åtgärder med särskild inriktning på kunder inom det området. Med passiv försäljning avses att man tillgodoser beställningar som enskilda kunder själva tagit initiativet till, inbegripet att man levererar varor eller tjänster till sådana kunder. Allmän reklam till kunder i det egna området, men som når kunder i andra områden, kan anses utgöra passiv försäljning. I regel betraktas en återförsäljares användning av en webbplats på internet för försäljning som en form av passiv försäljning, som alltså inte får förbjudas, eftersom det anses utgöra ett berättigat sätt att ge kunderna möjlighet att nå återförsäljaren.

[Begränsning till Territoriet samt förbud mot aktiv och passiv försäljning]

alt. klausul

Licenstagarens rätt att använda Varumärket är enligt upplåtelsen begränsad till Territoriet. Licenstagaren får inte direkt eller indirekt sälja Varor till kunder utanför Territoriet eller till kunder som kan antas ha för avsikt att vidareförsälja Varorna utanför Territoriet.

Kommentar

Denna klausul förbjuder som utgångspunkt användning utanför territoriet. Därutöver begränsar klausulen licenstagarens möjlighet till aktiv och passiv försäljning till kunder utanför territoriet. Klausulen är mycket tveksam ur konkurrensrättslig synpunkt och bör undvikas, även om parternas marknadsandelar är sådana att avtalet anses utgöra ett bagatellavtal enligt relevant tillkännagivande från behörig konkurrensmyndighet. Se härom t.ex. Kommissionens tillkännagivande om avtal av mindre betydelse som inte märkbart begränsar konkurrensen enligt artikel 101.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (stöd av mindre betydelse), 2014/С 291/01. De minimis-tillkännagivandet är nämligen inte tillämpligt för överenskommelser som har till syfte dela upp marknader (jfr punkt 13 i kommissionens de minimis-tillkännagivande). Det förefaller emellertid finnas visst utrymme för att hävda att hinder mot passiv försäljning under vissa omständigheter faller helt utanför förbudet i 2 kap. 1 § konkurrenslagen och artikel 101.1 FEUF, se Vladimir Bastidas Venegas, Det nya gruppundantaget om tekniköverföring – en skärpning av de konkurrensrättsliga reglerna för licensgivare, JT 2014/15 (2) s. 283. Bevisbördan för ett sådant påstående ligger emellertid på företaget. Det är ett tänkbart alternativ att justera klausulen på så sätt att förbudet mot passiv försäljning endast gäller för kunder som befinner sig utanför EES-området.


LÄS MER OM AVTALSGUIDEN

Köplagstiftningen - av Jon Kihlman

Felbedömningen (Vad skall säljaren prestera?)

Köplagstiftningens huvudsakliga funktion är att tillhandahålla reglering när parternas avtal tiger. Härtill kommer att den tillhandahåller systematik och terminologi som parter kan ta som utgångspunkt för sin avtalsreglering. Den är dessutom underlag för åtskillig avtalstolkning, inte bara inom sitt huvudsakliga tillämpningsområde, utan för obligationsrätten i allmänhet, se t.ex. NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören), särskilt p. 46–48 och p. 41 (jfr även hänvisningarna i p. 10). I avsaknad av avtalsreglering, tillhandahåller köplagen således svar på bl.a. de inledningsvis angivna frågorna, som kort kommer att behandlas i det följande.

Kommentar

Alla köpavtal syftar till att föra över äganderätten till avtalsobjektet (varan) från säljaren till köparen. Köparens motprestation är vederlag i pengar. Av 1 § 2 st. KöpL följer att lagen skall tillämpas även när vederlag utgår i annan form än pengar. Avtalsobjektet är således skälet till att det alls blir något avtal. Beskrivningen av detta är därmed den viktigaste delen av avtalet.

Den s.k. felbedömningen – dvs. bedömningen av om köparen har fått vad den enligt avtalet har rätt till – utgår från 17 § 3 st. KöpL, i vilket anges att varan är felaktig om den inte svarar mot vad köparen med fog har kunnat förutsätta. Även om det inte anges särskilt, skall bedömningen av vilka förutsättningar – eller snarare förväntningar – som är befogade göras mot bakgrund av förhållandena vid avtalstillfället (jfr 4 kap. 19 § JB). Som stöd för felbedömningen framgår av 17 § 2 st. KöpL att varan skall vara normal och vara förpackad på normalt sätt, av 17 § 1 st. att den skall svara mot vad som följer av parternas avtal och av 18 § att den skall svara mot vissa marknadsföringsuppgifter. Av 19 § följer att säljaren har ett visst felansvar även om varan har sålts ”i befintligt skick” eller med någon liknande generell friskrivning, medan 20 § utesluter felansvar om köparen vid köpet kände till det som den åberopar såsom fel i varan. I 20 § KöpL regleras också effekten av att köparen undersöker varan före köpet eller låter bli att undersöka den, trots att säljaren har uppmanat till det.

Bedömningen enligt CISG skiljer sig knappast från den som skall göras enligt köplagen. Art. 35 CISG svarar i huvudsak mot 17 § KöpL, även om den saknar en motsvarighet till 17 § 3 st. KöpL. Denna synbara skillnad kompenseras emellertid rimligtvis av att art. 35 (1) skall tillämpas mot bakgrund av tolkningsnormen i art. 8, enligt vilken utsagor skall tolkas mot bakgrund av hur de skulle ha uppfattats av en förnuftig motpart. CISG har inte heller några uttalade motsvarigheter till 18 §, 19 § eller 20 § KöpL, men även för dem gäller att liknande situationer skall hanteras med beaktande av uppfattningen hos en förnuftig fiktiv motpart.

Även andra avvikelser från en köparens förväntningar än vad man i förstone tänker på i anslutning till en felbedömning måste hanteras av köplagstiftningen. Av sådana avvikelser regleras särskilt de s.k. rättsliga felen i 41 § KöpL (art. 41 CISG), medan s.k. rådighetsfel inte har någon uttrycklig reglering. Till skillnad från köplagen, regleras i CISG även s.k. immaterialrättsliga fel. Att frågor inte regleras, innebär inte att köparen med nödvändighet saknar rättigheter. Det innebär bara att lösningar får sökas i den mer allmänt hållna regleringen.

Avlämnande (Var och när skall säljaren prestera?)

Avlämnandet är köplagstiftningens nav. I stort sett allt kretsar på ett eller annat sätt kring det. Bedömningen av om varan har levererats i tid görs enligt 22 § vid dess avlämnande (jfr art. 30 och 45 CISG). Felbedömningen görs enligt 21 § KöpL (art. 36 CISG) vid riskövergången, som enligt 13 § KöpL (jfr art. 67–69 och art. 31 CISG) inträffar vid avlämnandet. Kostnadsfördelningen görs enligt 11 § KöpL vid avlämnandet (CISG har ingen uttalad motsvarighet, men allt annat än en motsvarande tillämpning skulle vara närmast otänkbart). Och påföljdssystemet aktualiseras bara vid avtalsbrott och är således, åtminstone beträffande säljarens avtalsbrott, indirekt beroende av definitionen av avlämnande.

Kommentar

Var skall varan avlämnas?

En köpare har rätt att få vad den köper, men inte mer än så. En köpare som bara har köpt en vara, har följaktligen inte rätt att också få den transporterad till sig. Det får den ombesörja själv. Följaktligen anger 6 § KöpL hämtningsköpet som huvudregel: Varan skall avlämnas hos säljaren.

Det är emellertid inte ovanligt att parter avtalat att säljaren skall skicka varan till köparen. Sådana transportköp regleras i 7 § KöpL. I art. 31 CISG är konstruktionen omvänd och transportköpet anges som huvudregel, vilken i art. 31 (c) kompletteras med en reglering av hämtningsköp. I sak är skillnaden mot köplagen emellertid inte mer än marginell.

När skall varan avlämnas?

Om inget annat framgår av avtalet, avser den leveranstid som anges i avtalet avlämnandet: Säljaren skall avlämna varan vid den angivna tidpunkten. Det innebär inte minst att tidsangivelsen i många fall inte har något att göra med varans ankomst till köparen, eftersom säljarens ansvar i tidshänseende upphör vid avlämnandet, se 22 § KöpL (art. 30 och 45 CISG).

I de flesta avtal finns en leveranstid angiven. När så inte är fallet, skall i stället varan avlämnas inom skälig tid från köpet, se 9 § KöpL (art. 33 CISG).

Riskövergången

-

Kommentar

Ansvaret för olyckshändelser

Den mest närliggande betydelsen av riskövergången är att den reglerar effekten av vådahändelser: Ett blixtnedslag sekunden före riskövergången är – åtminstone i köprättsligt hänseende – säljarens problem, medan ett blixtnedslag sekunden efter riskövergången är köparens problem, se framför allt 12 § KöpL (art. 66 CISG). En skada som inträffar före riskövergången leder således i allmänhet antingen till att säljaren inte kan avlämna varan i tid, se 22 § KöpL (art. 45 CISG), eller till att varan är felaktig, se 21 § KöpL (art. 36 CISG).

Riskövergång och felbedömning

Att felbedömningen enligt 21 § KöpL (art. 36 CISG) skall göras vid riskövergången innebär att den med ett undantag är helt frikopplad från orsaken till felet: det får inte bero på köparen eller något förhållande på dess sida. Med det enda undantaget görs felbedömningen strikt. Bedömningen av en varas avtalsenlighet är således en jämförelse mellan varans beskaffenhet vid riskövergången och köparens befogade förväntningar vid avtalstillfället.

Var och när går risken över till köparen?

Risken går enligt 13 § 1 st. KöpL över till köparen vid avlämnandet. Av 13 § 2 st. och 14 § KöpL följer att risken går över när avlämnandet skulle ha skett, om det försenas på grund av förhållanden på köparens sida, i första hand att köparen inte hämtar varan vid avtalad tid.

Säljarens vårdplikt

Vårdplikten enligt 72–78 §§ KöpL (art. 85–88 CISG) förutsätter att risken ligger på motparten. Om så inte är fallet – och den part som har varan i sin besittning därför också står risken för varans förstörelse – sker den eventuella vården redan eftersom parten själv drabbas om varans förstörs. Säljarens vårdplikt förutsätter således att risken har gått över till köparen, se i första hand 13 § 2 st. och 14 § KöpL (art. 69 CISG).

Reklamation och preskription

En reklamation syftar till att dels upplysa en avtalsbrytande part – i allmänhet säljaren – om dess avtalsbrott, dels kommunicera att motparten har anspråk på grund av avtalsbrottet. Den förra funktionen blir tydlig om man jämför regleringen vid dröjsmål med den vid fel i varan. En säljare som är i dröjsmål vet i allmänhet om att så är fallet. Det finns därför inget behov av att upplysa säljaren därom. Därför behandlar 29 § KöpL (jfr art. 49 (2) CISG) bara de påföljder som kan göras gällande. Reklamation behöver följaktligen inte lämnas förrän inom skälig tid efter det att köparen fick kännedom om avlämnandet, eftersom det är först då som det går att ha en uppfattning om avtalsbrottets väsentlighet eller skadans storlek. Däremot är en säljare många gånger inte medveten om att den har avlämnat en felaktig vara. Därför finns i 32 § KöpL (art. 39 CISG) en bestämmelse om s.k. neutral reklamation, som i första hand syftar till att informera säljaren om dess avtalsbrott. Reklamation mot fel skall därför lämnas inom skälig tid efter det att köparen märkte eller borde ha märkt felet. Därefter har köparen ytterligare tid för att överväga vilka anspråk den vill rikta mot säljaren på grund av felet, se 35 § och 39 § 2 st. KöpL (art. 46 (2 och 3) och art. 49 (2) CISG).

Det finns ingen särskild köprättslig preskriptionstid för anspråk på grund av dröjsmål. Om reklamation väl har skett inom den i 29 § KöpL angivna tiden, omfattas anspråk på skadestånd i stället av den allmänna preskriptionstiden enligt preskriptionslagen. För fel finns däremot en preskriptionstid i 32 § 2 st. KöpL (art. 39 (2) CISG). Rätten att åberopa fel som inte ens borde ha märkts tidigare preskriberas efter två år. Men om neutral reklamations väl har gjorts, kan krav på prisavdrag eller skadestånd leva vidare under den allmänna preskriptionstiden. Detsamma kan komma att gälla för krav på ersättning för avhjälpandekostnader, om säljaren inte avhjälper reklamerade fel, se 34 § 3 st. KöpL.

Kommentar

Påföljder för avtalsbrott

Påföljderna för avtalsbrott kan delas i två kategorier. Den ena relaterar till själva avtalsobjektet, medan den andra relaterar till vad som skulle ha blivit avtalets ekonomiska resultat. I den senare kategorin finns påföljden skadestånd och dess variationer, i första hand vite. I den förra finns övriga påföljder, dvs. fullgörelse inklusive reparation eller omleverans, prisavdrag och hävning. Av 42 § KöpL följer därtill att en köpare har rätt att hålla inne så mycket av betalningen som svarar mot dess anspråk på grund av säljarens avtalsbrott. Bestämmelsen tillför knappast något i förhållande till vad som annars skulle ha gällt.

Kommentar

Skadestånd

Regleringen av skadestånd rymmer den enskilt största skillnaden mellan köplagen och CISG. Regleringen i CISG är i princip enkel: Varje avtalsbrott leder enligt art. 45 och art. 74 till en skyldighet att ersätta all skada. Från den enkla utgångspunkten görs några få undantag. Force majeure-händelser befriar enligt art. 79 den avtalsbrytande parten från skyldigheten att ersätta skada. Effekter som inte kunde ha förutsetts vid avtalstillfället behöver enligt art. 74 inte ersättas. Personskador är undantagna enligt art. 5. Art. 77 reglerar den allomfattande skyldigheten för den part som har drabbats av motpartens avtalsbrott att begränsa sin skada. Och i art. 80 påpekas det närmast självklara att vad som i och för sig ser ut som ett avtalsbrott – t.ex. en sen leverans – inte får avtalsbrottets effekter om och i den utsträckning som det beror på förhållanden för vilka motparten står risken.

Regleringen i köplagen är inte lika enkel. Art. 45 motsvaras i köplagen av 22 § för dröjsmål och 30 § för fel i varan. Även enligt dem ger ett avtalsbrott den drabbade parten rätt till skadestånd. Av 67 § KöpL följer inledningsvis att all skada skall ersättas. Så långt är det således ingen skillnad mellan köplagen och CISG: Utgångspunkten är ersättning enligt det positiva kontraktsintresset. Till skillnad från enligt CISG, gäller emellertid enligt köplagen att indirekta förluster – vilka definieras i 67 § 2 st. KöpL och i huvudsak avser utebliven vinst och annat resultatbortfall – bara ersätts i mer kvalificerade situationer – culpa (27 § 3 och 4 st. och 40 § 2 och 3 st. KöpL) och avvikelse från särskild utfästelse (40 § 3 st. KöpL) – medan direkta förluster enligt 27 § (dröjsmål) och 40 § (fel) ersätts så snart orsaken till skadan inte är en force majeure-händelse.

Precis som enligt CISG finns en skyldighet för den drabbade parten att begränsa sin skada (70 § KöpL). Det generella undantaget i art. 80 CISG för sådant som beror på den part som åberopar ett avtalsbrott finns i köplagen i definitionerna av avtalsbrotten, dvs. 22 § för dröjsmål och 30 § för fel: ”och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida”. Till skillnad från CISG är enligt 67 § 1 st. KöpL produktansvaret i princip uteslutet från en säljares ansvar. Det följer i stället av utomobligatoriska regler, i första hand skadeståndslagen.

Eftersom köplagstiftningen är dispositiv, är det vanligt att parter i sina avtal begränsar rätten till skadestånd på andra sätt än vad som följer av lagstiftningen. Ett vanligt sätt att göra det är genom olika viteskonstruktioner, där rätten till skadestånd ersätts – eller kompletteras – av rätten till ett i förväg bestämt belopp eller en i förväg bestämd andel av priset. Det är många gånger en praktisk ordning, inte minst eftersom den ökar förutsebarheten och därmed förenklar prissättningen. Det är också vanligt att parter helt utesluter rätten till ersättning för indirekta skador, eller åtminstone begränsar förutsättningarna för sådan ersättning till situationer där den avtalsbrytande parten har varit grovt vårdslös, liksom att parter sätter ett tak – en s.k. cap – för skadeståndsskyldigheten.

Rätten till skadestånd är i princip oberoende av övriga påföljder. Den förutsätter inte att någon annan påföljd åberopas, men påverkas inte heller av om så sker. Skadeståndspåföljden kan således sägas vara parallell till de övriga påföljderna.

Övriga påföljder

Vid dröjsmål har en köpare enligt 23 § KöpL (art. 46 (1) CISG) rätt att kräva fullgörelse, dvs. leverans vid en senare tidpunkt. Köparen kan således som huvudregel tvinga säljaren att leverera även om den avtalade tiden för leverans har passerats. När ett dröjsmål är av väsentlig betydelse, får köparen därtill i stället enligt i första hand 25 § KöpL (art. 49 CISG) häva köpet.

Om en vara är felaktig, får köparen enligt 34 § KöpL (art. 46 (2 och 3) CISG) kräva att säljaren reparerar den eller – om felet är av väsentlig betydelse – levererar en ny. Om så inte sker, har köparen rätt till prisavdrag beräknat enligt 38 § KöpL (art. 50 CISG) eller – om felet är av väsentlig betydelse – att häva köpet, se 39 § KöpL (art. 49 CISG). Av 36 och 37 §§ KöpL framgår att påföljderna prisavdrag och hävning är sekundära i förhållande till ett avhjälpande, antingen i form av reparation eller omleverans. I CISG är en sådan rangordning uttalad beträffande prisavdraget (art. 50), medan den beträffande hävningen endast följer indirekt av det i art. 49 stipulerade väsentlighetskravet: Ett fel som kan avhjälpas är knappast väsentligt, åtminstone inte i så måtto som det skall ge köparen en rätt att häva avtalet. Till skillnad från köplagen, innehåller CISG en uttalad definition av vad som avses med att ett avtalsbrott är väsentligt, se art. 25. Effekterna av hävning regleras i 64 och 65 §§ KöpL (art. 81 CISG), medan vissa begränsningar av hävningsrätten anges i 66 § KöpL (art. 82 CISG).

Köparens åtaganden – köparens avtalsbrott

En köpares åtaganden är i allmänhet tämligen okomplicerade: Köparen skall betala för varan, medverka till köpet och hämta eller ta emot varan.

Kommentar

Betalningsskyldigheten

Köparen skall betala det pris som följer av avtalet eller – om inget pris har avtalats – betala ett skäligt pris, se 45 § KöpL (art. 55 CISG). Betalningsskyldigheten är som huvudregel omedelbar, eftersom en säljare inte behöver lämna ifrån sig varan förrän köparen betalar, se 10 § KöpL (art. 58 CISG). Det är emellertid vanligt att en säljare avstår från rätten till omedelbar betalning, och i stället avlämnar varan utan att betalning har skett. I praktiken bestäms då köparens betalningsskyldighet av regleringen av dröjsmålsränta, se 71 § KöpL, särskilt 3 st., samt 4 och 6 §§ RänteL. CISG har ingen motsvarighet till 30-dagarsregeln i 4 § RänteL. När CISG är tillämplig, torde därför ränta utgå så snart säljaren framställer krav på betalning, se art. 78 CISG.

Skyldigheten att hämta eller ta emot varan

Skyldigheten för köparen att hämta eller ta emot varan följer av 50 § KöpL (art. 60 CISG). Medan skyldigheten att betala är åtminstone i princip enkel att uppfylla, är skyldigheten att hämta eller ta emot varan något mer komplicerad. Köparen skall som huvudregel göra vad som krävs för att varan skall avlämnas. Bäst illustreras det av 6 § 2 st. KöpL: ”Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.” Avlämnandet kräver således aktivitet från köparen. Att säljaren i en sådan situation inte anses vara i dröjsmål, se 22 § KöpL (art. 80 CISG), och att risken i allmänhet går över till köparen trots att varan inte är avlämnad, se 13 § 2 st. och 14 § KöpL (art. 69 CISG), påverkar inte bedömningen. Köparen begår avtalsbrott genom att inte hämta varan, se 50 § och 51 § 2 st. KöpL (art. 60 och 61 CISG).

Medverkandeskyldigheten

Även köparens medverkandeskyldighet följer av 50 § KöpL (jfr art. 60 CISG). Den skiljer sig från skyldigheten att hämta eller ta emot varan genom att den bara omfattar åtgärder före avlämnandet. Det kan t.ex. vara fråga om att ansöka om importtillstånd eller tillhandahålla måttangivelser eller ritningar som behövs för att säljaren skall kunna fullgöra sina åtaganden.

Påföljder för köparens avtalsbrott

Påföljderna för köparens avtalsbrott är i princip desamma som för säljarens avtalsbrott. De innefattar rätt för säljaren till betalning eller annan fullgörelse och skadestånd samt, vid väsentliga avtalsbrott, hävning. De regleras i 51–60 §§ KöpL (art. 61–70 CISG).

Support- och underhållsavtal - av Johan Åberg

3 Leverantörens åtaganden

/---/

3.1 Från respektive avtalad Startdag ska Leverantören i enlighet med Specifikationen utföra Underhåll enligt bestämmelserna i Avtalet på ett fackmannamässigt sätt. Om Specifikation saknas innebär utförandet av Underhåll att Leverantören ska avhjälpa funktionshindrande fel och funktionshindrande brister i Underhållsobjektet under avtalstiden samt därutöver lämna distansstöd till Kunden.

Avhjälpande av fel och brister i Programprodukter ska ske genom rättelse där så är möjligt för Leverantören. Om så kan ske utan väsentlig olägenhet för Kunden kan Leverantören även lämna anvisningar till Kunden för avhjälpandet av felet eller bristen. Distansstöd via exempelvis telefonsamtal eller e-post innebär att Kunden vid förmodade fel- eller bristsituationer avseende Underhållsobjekt som kräver rimlig tidsåtgång assisteras genom att svara på frågor från av Kunden särskilt angivna personer. Om inte annat framgår av Specifikationen tillhandahålls distansstöd i enlighet med Leverantörens vanligtvis gällande rutiner. Tillhandahållandet av distansstöd sker under förutsättning att Kunden har erforderlig kunskap för att kunna avhjälpa felet eller bristen.

Kommentar

En inledande bestämmelse om underhållets art och omfattning fyller en viktig funktion genom att sätta upp ramarna för den tjänst som ska utföras enligt avtalet. Omfattningen av leverantörens åtagande vid utförande av underhåll regleras till stor del i specifikationen. Leverantörens tillhandahållande av service regleras lämpligast i en SLA-bilaga, vilket närmare preciseras i kapitlet Servicenivå .

Att leverantören är skyldig att avhjälpa funktionshindrande brister och fel inom skälig tid är en allmänt hållen bestämmelse som gärna kan förtydligas av parterna i det individuella avtalet. Vad som utgör skälig tid för avhjälpande av felet får avgöras i det enskilda fallet med utgångspunkt i bl.a. felets eller bristens allvar och omfattning samt förhållandena på leverantörens sida.

Omfattningen av leverantörens åtagande avseende avhjälpandet av fel är också mycket allmänt hållet. Det anges inte närmare vad som utgör ett funktionshindrande fel eller en funktionshindrande brist. Generellt kan dock fel av mindre omfattning undantas från tillämpningsområdet, men det bör inte krävas att ett fel är väsentligt för att det ska omfattas av leverantörens åtaganden. Även detta bör förtydligas i specifikationen.

Trots att leverantören enligt denna klausul kan avhjälpa felet genom att lämna anvisningar till kunden är utgångspunkten att leverantören själv ska utföra underhållet och avhjälpa fel och brister i underhållsobjekt och programprodukter.

I avtalet uttrycks även att leverantören ska utföra arbetet på ett fackmannamässigt sätt. Detta innebär rent praktiskt ett objektivt krav på resultatet av uppdraget. Bedömningen av ett arbetes fackmannamässighet blir således en bedömning i fråga om hur resultatet står sig i förhållande till branschpraxis. En avvikelse från att arbetet har utförts fackmannamässigt innebär i allmänhet att det föreligger fel vid utförd tjänst. Kunden har bevisbördan för att leverantören inte har agerat fackmannamässigt vid utförandet av underhåll, vilket i många fall är förenat med svårigheter. Detta talar återigen för vikten av att parterna i specifikationen tydligt framhåller vilka krav leverantören ska uppfylla vid utförande av underhållsarbetet.

3.2

Leverantören ska utföra Underhållet i enlighet med bestämmelserna i Avtalet och Specifikationen på ett sådant fackmannamässigt sätt som skäligen kan förväntas av en ledande aktör inom de områden som omfattas av Underhållet. Leverantören är vidare skyldig att:
  1. a) utföra Underhållet lojalt och i enlighet med Kundens intressen;
  2. b) följa samtliga lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter som kan bli tillämpliga i anledning av Leverantörens tillhandahållande av tjänster inom ramen för Underhållet; och
  3. c) följa god sedvänja i branschen.
Kommentar

Att leverantören ska utföra underhållet på ett sådant fackmannamässigt sätt som skäligen kan förväntas av en ledande aktör inom de områden som omfattas av uppdraget kan ses som ett skärpande av kravet på leverantören i jämförelse med endast ett krav på fackmannamässigt utförande. Således är det samma bedömning av fackmannamässighet som framgår under den inledande klausulen i detta kapitel, men med ett ytterligare krav på hur resultatet står sig i förhållande till branschpraxis.

Den för leverantören uppställda omsorgsplikten gentemot kunden anges även i kapitlet Underhållets utförande. Omsorgsplikten följer av en allmän obligationsrättslig princip och innebär att leverantören alltid är skyldig att sträva efter att uppnå det för kunden bästa resultatet med sitt arbete, oavsett om detta uttryckligen framgår av avtalet eller inte. Det kan dock vara svårt för en kund att visa att en leverantör har brutit mot sin omsorgsplikt. Till skillnad mot begreppet ”fackmannamässigt” är nämligen inte omsorgsplikten direkt kopplad till utförandet av arbetet och därmed förenat felansvar utan den uppställer ett krav på att leverantören ska tillvarata kundens intressen och handla lojalt gentemot denne.

[Avtalet och specifikationen styr leverantörens arbete]

Leverantörsvänligt alt.

Leverantören ska utföra Underhållet i enlighet med bestämmelserna i Avtalet och Specifikationen på ett fackmannamässigt sätt. Leverantören är vidare skyldig att:

  1. a) utföra Underhållet lojalt;
  2. b) följa samtliga lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter som kan bli tillämpliga i anledning av Leverantörens tillhandahållande av tjänster inom ramen för Underhållet; och
  3. c) följa god sedvänja i branschen.
Kommentar

Att leverantören ska utföra underhållet på ett fackmannamässigt sätt är samma bedömning av fackmannamässighet som framgår under den inledande klausulen i detta kapitel.

Den för leverantören uppställda omsorgsplikten gentemot kunden anges även i kapitlet Underhållets utförande. Omsorgsplikten följer av en allmän obligationsrättslig princip och innebär att leverantören alltid är skyldig att sträva efter att uppnå det för kunden bästa resultatet med sitt arbete, oavsett om detta uttryckligen framgår av avtalet eller inte. Det kan dock vara svårt för en kund att visa att en leverantör har brutit mot sin omsorgsplikt. Till skillnad mot begreppet ”fackmannamässigt” är nämligen inte omsorgsplikten direkt kopplad till utförandet av arbetet och därmed förenat felansvar utan den uppställer ett krav på att leverantören ska tillvarata kundens intressen och handla lojalt gentemot denne.

Klausulen innehåller till skillnad från föregående klausul inte det skärpta kravet på vad som kan förväntas av en ledande aktör på området utan innehåller endast ett krav på fackmannamässigt utförande. Leverantörens skyldighet är även avgränsat till att handla lojalt gentemot kunden utan någon uttrycklig reglering att leverantören ska handla i leverantörens intresse.

[Avtalet, specifikationen och kundens riktlinjer styr leverantörens arbete samt leverantörens ansvar för införandet av felrättningar och återstart av system]

Kundvänligt alt.

Leverantören ska utföra Underhållet i enlighet med bestämmelserna i Avtalet och Specifikationen på ett sådant fackmannamässigt sätt som skäligen kan förväntas av en ledande aktör inom de områden som omfattas av Underhållet. Leverantören är vidare skyldig att:

  1. a) utföra Underhållet lojalt och i enlighet med Kundens intressen;
  2. b) följa samtliga lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter som kan bli tillämpliga i anledning av Leverantörens tillhandahållande av tjänster inom ramen för Underhållet;
  3. c) följa god sedvänja i branschen; och
  4. d) följa samtliga generella riktlinjer och förhållningsregler som Kunden tillämpar och skriftligen presenterar för Leverantören inklusive men inte begränsat till eventuellt förekommande certifieringsstandarder, uppförandekoder och miljöpolicys.

Om inte annat överenskommits, ingår i Leverantörens åtaganden även att införa felrättningar och nya uppdateringar av Programprodukter samt att återstarta Kundens system efter avslutad underhållsåtgärd.

Kommentar

Att leverantören ska utföra underhållet på ett sådant fackmannamässigt sätt som skäligen kan förväntas av en ledande aktör inom de områden som omfattas av uppdraget kan ses som ett skärpande av kravet på leverantören i jämförelse med endast ett krav på fackmannamässigt utförande. Således är det samma bedömning av fackmannamässighet som framgår under den inledande klausulen i detta kapitel, men med ett ytterligare krav på hur resultatet står sig i förhållande till branschpraxis.

Den för leverantören uppställda omsorgsplikten gentemot kunden anges även i kapitlet Underhållets utförande. Omsorgsplikten följer av en allmän obligationsrättslig princip och innebär att leverantören alltid är skyldig att sträva efter att uppnå det för kunden bästa resultatet med sitt arbete, oavsett om detta uttryckligen framgår av avtalet eller inte. Det kan dock vara svårt för en kund att visa att en leverantör har brutit mot sin omsorgsplikt. Till skillnad mot begreppet ”fackmannamässigt” är nämligen inte omsorgsplikten direkt kopplad till utförandet av arbetet och därmed förenat felansvar utan den uppställer ett krav på att leverantören ska tillvarata kundens intressen och handla lojalt gentemot denne.

I det kundvänliga alternativet uppställs även ett krav på att leverantören ska följa kundens riktlinjer och förhållningsregler samt svara för införandet av felrättningar och återstart av system. Att leverantören även åtar sig att följa kundens policys och t.ex. CSR-frågor (frågor om företags sociala ansvarstagande) är någonting som blir allt vanligare. Hur parter som kunden arbetar med förhåller sig till sådana frågor kan även vara av intresse för kunden.

OBS! Denna klausul kan INTE kombineras med klausul 4.3 Undantag från leverantörens åtaganden – Leverantörsvänligt alt. Undantag från leverantörens ansvar för återstart av kundens aktuella system, klausul 7.4 Kundens åtaganden – Kundvänligt alt. Kundens undantag för ansvar för införandet av felrättningar, uppdateringar och återstart.

3.3

Om inte annat överenskommits, omfattar Leverantörens åtagande vid Underhåll av Tredjepartsprodukt tillhandahållande av distansstöd enligt den första klausulen i detta kapitel. Leverantören är även skyldig att söka avhjälpa fel på Tredjepartsprodukter på ett fackmannamässigt sätt. Om Leverantören saknar rätt att avhjälpa fel i Tredjepartsprodukten, eller saknar tillgång till exempelvis källkod, nödvändiga verktyg eller annat som krävs för att Leverantören själv ska kunna avhjälpa felet, ska Leverantören fullgöra sitt åtagande om avhjälpande av fel genom att omgående anmäla felet till Produktleverantören och vidarebefordra en eventuell presenterad lösning till Kunden. Vidare är Leverantören skyldig att tillse att Produktleverantören uppfyller sina åtaganden gentemot Leverantören eller Kunden i enlighet med gällande avtal. Leverantören har inget ytterligare ansvar för Underhåll av Tredjepartsprodukten utöver vad som nämnts i denna klausul.
Kommentar

I denna klausul uttrycks en för leverantören relativt långtgående skyldighet att tillhandahålla underhåll även för tredjepartsprodukter. I praktiken saknar leverantören ofta möjlighet att avhjälpa fel i tredjepartsprodukter så leverantörens skyldighet fullgörs i majoriteten av fallen genom att anmäla felet till produktleverantören och vidarebefordra en lösning till kunden.

[Leverantörens anmälningsskyldighet till produktleverantören samt prisavdrag när produktleverantören inte uppfyller sina åtaganden]

Kundvänligt alt.

Om inte annat överenskommits, omfattar Leverantörens åtagande vid Underhåll av Tredjepartsprodukt tillhandahållande av distansstöd enligt den första klausulen i detta kapitel. Leverantören är även skyldig att söka avhjälpa fel på Tredjepartsprodukter på ett fackmannamässigt sätt. Om Leverantören saknar rätt att avhjälpa fel i Tredjepartsprodukten, eller saknar tillgång till exempelvis källkod, nödvändiga verktyg eller annat som krävs för att Leverantören själv ska kunna avhjälpa felet, ska Leverantören fullgöra sitt åtagande om avhjälpande av fel genom att omgående anmäla felet till Produktleverantören och vidarebefordra en eventuell presenterad lösning till Kunden. Vidare är Leverantören skyldig att tillse att Produktleverantören uppfyller sina åtaganden gentemot Leverantören eller Kunden i enlighet med gällande avtal.

Om Leverantören inte tillser att Produktleverantören uppfyller sina åtaganden gentemot Leverantören eller Kunden, har Kunden rätt till nedsättning av avgift alternativt prisavdrag i enlighet med vad som gäller i kapitlet Brister i underhåll. Leverantören har inget ytterligare ansvar för Underhåll av Tredjepartsprodukten utöver vad som nämnts i denna klausul.

Kommentar

Leverantören är skyldig att tillse att produktleverantören uppfyller sina åtaganden gentemot leverantören eller kunden i enlighet med gällande avtal. I den neutrala klausulen 3.3 Leverantörens åtaganden – om leverantörens anmälningsskyldighet, uppställs dock inga sanktionsmöjligheter för kunden i fall då leverantören inte uppfyller denna skyldighet. Därför uppställs en rätt till nedsättning av avgiften alternativt prisavdrag för kunden om leverantören inte fullgör detta åtagande.

[Leverantörens anmälningsskyldighet till produktleverantören]

Leverantörsvänligt alt.

Om inte annat överenskommits, omfattar Leverantörens åtagande vid Underhåll av Tredjepartsprodukt tillhandahållande av distansstöd enligt den första klausulen i kapitlet. Leverantören ska därutöver fullgöra sitt åtagande om avhjälpande av fel genom att omgående anmäla felet till Produktleverantören och vidarebefordra en eventuell presenterad lösning till Kunden. Leverantören har inget ytterligare ansvar för Underhåll av Tredjepartsprodukten utöver vad som nämnts i denna klausul.

Kommentar

I denna klausul begränsas leverantörens annars långtgående skyldighet vid underhåll av tredjepartsprodukt till att endast omfatta att anmäla felet till produktleverantören och vidarebefordra en eventuellt presenterad lösning till kunden.

4 UNDANTAG FRÅN LEVERANTÖRENS ÅTAGANDEN

Kommentar

4.1 [Leverantörens åtagandeundertag inkl. fel av obetydlig olägenhet]

Leverantörsvänligt alt.

Om inget annat framgår av Specifikationen eller följer av Leverantörens åtagande avseende distansstöd, omfattar Leverantörens åtaganden och angivna avgifter inte fel orsakade av nedan angivna orsaker:

  1. fel som har uppstått genom Kundens användning av Underhållsobjekt med annan än av Leverantören godkänd utrustning, tillbehör eller programvara på ett sätt som påverkar Underhållsobjektets funktion;
  2. fel som orsakats genom att Kunden företagit ändringar eller ingrepp i Underhållsobjekt utan Leverantörens samtycke eller genom Kundens försumligen företagna ändringar eller ingrepp;
  3. fel som orsakats av virus eller andra angrepp på säkerheten, under förutsättning att Leverantören uppfyllt avtalade krav på vidtagna skyddsåtgärder. Saknas sådana krav ska Leverantören vidta skyddsåtgärder på ett fackmannamässigt sätt. Leverantörens åtaganden omfattar inte heller fel som orsakats av tredje man på sätt som eller under omständigheter som är utom Leverantörens kontroll, såsom fel i utrustning, tillbehör eller programvara som inte utgör Underhållsobjekt; eller
  4. fel som endast innebär en obetydlig olägenhet.
Kommentar

Leverantören ansvarar inte för fel som uppstår på underhållsobjektet till följd av kundens felaktiga användning eller kundens företagna ändringar utan leverantörens samtycke då felen orsakats av omständigheter utanför leverantörens kontroll.

Till följd av begränsningen av fel som uppstått genom kundens användning av underhållsobjekt med annan än av leverantören godkänd utrustning, tillbehör eller programvara är det i kundens intresse att i specifikationen tydligt redogöra för vilken utrustning som leverantören har godkänt. Om en sådan reglering saknas kan leverantören inte hävda att denne inte godkänt någon som helst samverkan mellan underhållsobjektet och kundens övriga system. Leverantören kan således anses ha en skyldighet att vid tidpunkten för avtalets ingående sätta sig in i kundens driftsystem och se vilken utrustning kunden använder i det dagliga arbetet. Genom detta kan leverantören godkänna den integration som sker mellan underhållsobjektet och leverantörens övriga system.

Det är leverantören som har bevisbördan för att det föreligger ett orsakssamband mellan det uppkomna felet och undantagen som begränsar leverantörens ansvar.

Gällande undantaget i p. 3 för fel som orsakats av virus eller andra angrepp på säkerheten är även detta fel som faller utanför leverantörens kontroll. Det torde vara rimligt att leverantören inte svarar för fel så länge leverantören har uppfyllt föreskrivna krav på vidtagna skyddsåtgärder.

Det är även viktigt för kunden att notera att undantag görs för fel och brister orsakade av tredje man om dennes agerande legat utanför leverantörens kontroll. Om kunden väljer att anlita en ytterligare leverantör av underhållstjänster bör kunden därför tillgodose att avtalet med tredje man ålägger tredje man ett motsvarade ansvar för underhållets utförande som undantas från leverantörens åtaganden. Ett alternativ för kunden är även att se till att leverantören får en sådan kontroll över den tredje partens arbete att undantaget inte blir tillämpligt.

För att få förutsebarhet bör kunden särskilt kräva att få definiera vilka fel som enligt p. 4 endast anses innebära obetydliga olägenheter och därmed utesluts från underhållets omfattning.

[Leverantörens åtagandeundertag exkl. kunds försumlighet]

Kundvänligt alt.

Om inget annat framgår av Specifikationen eller följer av Leverantörens åtagande rörande distansstöd, omfattar Leverantörens åtaganden och angivna avgifter inte fel orsakade av nedan angivna orsaker:

  1. fel som har uppstått genom Kundens användning av Underhållsobjekt med annan än av Leverantören godkänd utrustning, tillbehör eller programvara på ett sätt som påverkar Underhållsobjektets funktion;
  2. fel som orsakats genom att Kunden företagit ändringar eller ingrepp i Underhållsobjekt utan Leverantörens samtycke; eller
  3. fel som orsakats av virus eller andra angrepp på säkerheten, under förutsättning att Leverantören uppfyllt avtalade krav på vidtagna skyddsåtgärder. Saknas sådana krav ska Leverantören vidta skyddsåtgärder på ett fackmannamässigt sätt. Leverantörens åtaganden omfattar inte heller fel som orsakats av tredje man på sätt som eller under omständigheter som är utom Leverantörens kontroll, såsom fel i utrustning, tillbehör eller programvara som inte utgör Underhållsobjekt.
Kommentar

Leverantören ansvarar inte för fel som uppstår på underhållsobjektet till följd av kundens felaktiga användning eller kundens företagna ändringar utan leverantörens samtycke då felen orsakats av omständigheter utanför leverantörens kontroll.

Till följd av begränsningen av fel som uppstått genom kundens användning av underhållsobjekt med annan än av leverantören godkänd utrustning, tillbehör eller programvara är det i kundens intresse att i specifikationen tydligt redogöra för vilken utrustning som leverantören har godkänt. Om en sådan reglering saknas kan leverantören inte hävda att denne inte godkänt någon som helst samverkan mellan underhållsobjektet och kundens övriga system. Leverantören kan således anses ha en skyldighet att vid tidpunkten för avtalets ingående sätta sig in i kundens driftsystem och se vilken utrustning kunden använder i det dagliga arbetet. Genom detta kan leverantören godkänna den integration som sker mellan underhållsobjektet och leverantörens övriga system.

Det är leverantören som har bevisbördan för att det föreligger ett orsakssamband mellan det uppkomna felet och undantagen som begränsar leverantörens ansvar.

I p. 2 uppställs endast ett undantag för då leverantören utför en underhållsåtgärd utan leverantörens samtycke. I det neutrala alternativet undantas både fall då underhållsåtgärden utförts utan leverantörens samtycke och fall då fel orsakats genom kundens oaktsamhet. Det medför att en åtgärd som leverantören i och för sig har godkänt innan utförandet, men som kunden är oaktsam när denne utför kan medföra att hela felet undantas från leverantörens åtaganden. I den kundvänliga varianten av denna klausul undviks den situationen genom att endast åtgärder utförda utan leverantörens samtycke undantas.

Gällande undantaget i p. 3 för fel som orsakats av virus eller andra angrepp på säkerheten är även detta fel som faller utanför leverantörens kontroll. Det torde vara rimligt att leverantören inte svarar för fel så länge leverantören har uppfyllt föreskrivna krav på vidtagna skyddsåtgärder.

4.2

Om inte annat framgår av Specifikationen omfattar Leverantörens åtaganden och angivna avgifter inte förändringar som krävs i ett annat Underhållsobjekt till följd av en ny uppdatering eller version av en Programprodukt. Leverantören ska utan dröjsmål informera Kunden om anledning finns att misstänka att en ny uppdatering eller version av en Programprodukt föreligger som kommer att kräva sådana förändringar i ett annat Underhållsobjekt.
Kommentar

Om en underhållsprodukt som leverantören ansvarar för uppdateras eller en ny version av en programprodukt tillkommer finns det en risk för att det även påverkar andra delar av kundens system som inte ingår i underhållsobjektet. Trots att leverantörens åtagande inte omfattar åtgärdande av fel som uppstår på andra underhållsobjekt än de som omfattas av underhållsavtalet uppställs ett krav på att informera kunden vid misstanke om att förändringsbehov kan uppkomma för dessa produkter. Kunden ska informeras innan uppdateringen eller installationen av den nya versionen görs. Ur bevissynpunkt är ett skriftligt meddelande att föredra framför ett muntligt. Hur kunden ska meddelas utvecklas närmare i kapitlet Meddelanden .

Om en uppdatering riskerar att medföra behov av ytterligare förändringsåtgärder kan kunden välja att avstå från att utföra uppdateringarna av underhållsobjektet eller införa en ny version av programprodukten. Eftersom leverantörens åtagande enligt kapitlet Underhållets utförande begränsas till den senaste och närmast föregående versionen av programprodukten kan leverantörens åtagande enligt avtalet upphöra om kunden väljer att inte utföra en uppdatering. I sådana fall ska kunden och leverantören komma överens om det fortsatta underhållets bedrivande.

4.3 [Undantag från leverantörens ansvar för återstart av kundens aktuella system]

Leverantörsvänligt alt.

Om inte annat överenskommits, omfattar Leverantörens åtaganden och angivna avgifter inte återstart av Kundens aktuella system eller införandet av felrättningar och uppdateringar av Programprodukt efter avslutad underhållsåtgärd. Leverantören ska vara beredd att, efter Kundens begäran, mot ersättning vara behjälplig med återstart av Kundens aktuella system.

Kommentar

I denna klausul undantas införandet av felrättningar och uppdateringar samt återstart av kundens system från leverantörens åtaganden.

OBS! Denna klausul får INTE kombineras med Leverantörens åtaganden, klausul 3.2 Leverantörens åtaganden – Kundvänligt alt. Avtalet, specifikationen och kundens riktlinjer styr leverantörens arbete samt leverantörens ansvar för införandet av felrättningar och återstart i system, eller klausul 7.4 Kundens åtaganden – Kundens undantag för ansvar för införandet av felrättningar, uppdateringar och återstart.

LÄS MER OM AVTALSGUIDEN