Anonyma vittnen - hot eller möjlighet?

Av: Petter Svensson Ämne: Processrätt, Straffrätt 2019-06-20

Många människor vågar idag inte vittna av rädsla för att råka illa ut. Brottslingar går fria samtidigt som tilltron till rättssystemet minskar. I vissa andra länder tillåter man anonyma vittnen – är det en önskvärd utveckling även i Sverige eller skulle det underminera rättssäkerheten?

År 111 efter vår tideräknings början. En ny sekt som utgörs av kristna misstänks för subversiva handlingar i det romerska riket. Ett dokument läggs fram som innehåller anonyma anklagelser mot gruppen ifråga - som förnekar att de är kristna. Domaren hör av sig till den romerske kejsaren och ber om ett bindande råd om hur han ska agera. Han får instruktionen: anonymous accusations must not be admitted in evidence as against any one as it is introducing a dangerous precedence, and out of accord with the spirit of our times – samma sak skulle kunna sägas idag. Principen att man som åtalad ska kunna möta sina anklagare “ansikte mot ansikte” – som bland annat återges i Apostlagärningarna i Bibeln och i Shakespeares dramer - har en lång tradition som i hög grad har präglat rättsutvecklingen. Även om det finns flera undantag, såsom inkvisitionen från 1200-talet och framåt som i sin besinningslösa jakt på ”kättare” använde sig av anonyma vittnen.

Vi spolar fram tiden tills idag. Att det är ett stort problem att många människor idag inte vågar vittna i rättegångar håller nog de flesta med om. Brottslingar går därmed fria, tilltron till rättssystemet minskar - liksom anmälningsbenägenheten – vilket i förlängningen riskerar att urholka själva grundvalarna för ett tryggt och rättssäkert samhälle. Statistik från Domstolsverket visar att 704 brottmålsförhandlingar i tingsrätten fick ställas in 2017 på grund av vittnen som inte dök upp – året dessförinnan var det 584 förhandlingar som tvingades ställas in av samma skäl. Orsaken till att vittnen uteblir varierar och det framgår inte av statistiken, men rädsla för hot och våld är en förklaring. Det innebär även en stor ekonomisk kostnad. Exakt hur mycket vet ingen, men när Riksrevisionen 2010 gjorde en kartläggning räknade man ut en genomsnittskostnad på drygt 11.000 kronor per inställd rättegång. För 2017 motsvarar det en kostnad på drygt 7,7 miljoner kronor.

Frågan om anonyma vittnen har tagits upp av flera partier på senare tid, inte minst i ljuset av debatten kring gängkriminalitet och utanförskapsområden. I valtider vill man påskina handlingskraft samtidigt som det finns ett reellt problem att ta tag i. Sedan tidigare står det klart att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill tillåta anonyma vittnen, och såväl liberalernas som Moderaterna partistyrelser har, dock utan framgång, sökt stöd för att man ska verka för att tillåta anonyma vittnen i rättegångar.

Före detta överåklagaren Sven-Erik Alhem, som idag är förbundsordförande i Brottsofferjouren och tillika flitig samhällsdebattör, tycker att det idag inte görs tillräckligt för att skydda vittnen. Tidigare var han en motståndare till möjligheten att vittna anonymt men han har ändrat ståndpunkt och menar att det bör införas i särskilda undantagsfall.

-Har man grupper i samhället som skjuter ihjäl rivaler och andra utan att det leder till lagföring så får man till slut grovt kriminella grupper som förhärligas av att man bestämmer sitt eget normsystem, samtidigt som rättsväsendet förminskas. Det är sant att man inte kommer åt dessa grupper idag trots alla resurser som läggs ner. Jag har pratat med många om bevisfrågor och det råder ingen tvekan om att fler skulle vittna om man kunde göra det anonymt, säger han.

-Jag har stått på barrikaderna tidigare och föreslagit saker som faktiskt har blivit av men som då ansågs kontroversiella, exempelvis innehav av barnpornografi, jag hade många opponenter vad gäller detta men vem skulle vilja tillåta det idag? Även vad gäller buggning fanns det många kritiker, samma sak med kameraövervakning – även om kritiken minskar när man har nytta av kameraövervakning som i domen mot Akilov.

Möjligen är användningen av anonyma vittnen inte fullt så kontroversiellt som man kan få intryck av i den svenska debatten. Möjligheten till detta finns redan i flera andra länder, däribland Norge, Danmark, Finland och Nederländerna. Det rör sig om noggrant reglerade undantagssituationer. I Nederländerna kan ett vittne vara anonymt under förhören, och beslutet om att ett vittne ska få vara anonymt kan överklagas till allmän domstol. I Norge får anonyma vittnen användas om vittnets eller närståendes liv, hälsa eller frihet hotas - men endast om det inte medför väsentliga olägenheter för försvaret. I Danmark får anonyma vittnen användas om anonymiseringen kan antas vara utan betydelse för den tilltalades försvar.

Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg är väldigt kritisk till en rättsutveckling som skulle ge utrymme åt anonyma vittnen - hon menar att rättssäkerheten i sådana fall skulle undermineras på ett oacceptabelt sätt.

-Vi är överens om problemformuleringen, man kan inte ha parallella normsystem. Men den omständigheten att polisen av olika skäl inte har lyckats hindra tillkomsten av vissa företeelser kan i sig inte vara ett argument för att åsidosätta normer i ett demokratiskt rättssamhälle. Anonyma vittnen handlar i realiteten om ett sänkt beviskrav och innebär ett avsteg från rättssäkerheten. När man pratar om anonyma vittnen gör man det utifrån den grova brottsligheten, jag ställer mig frågande till att man ska sänka beviskraven gällande de allvarligaste brotten där man riskerar livstids fängelse och långa frihetsberövanden. Det är lite samma idé som man har rörande sexualbrott och terroristbrott – det borde snarare vara tvärtom. Långa handläggningstider och häktningstider är egendomligt grundval för att kasta ut rättssäkerheten. Det får man lösa på annat sätt.

Samhällsutvecklingen är det huvudsakliga skälet till att Sven-Erik Alhem ändrat uppfattning i frågan.

-Vi har en lagstiftning som försöker skydda vittnen där man ytterst har möjligheten till personskydd och byte av identitet. Det har extrema följdverkningar även om det ibland framstår som enkelt. Men idag är det ingen som tror att man verkligen kan skydda ett vittne, när staten inte ens kan skydda sin statsminister eller utrikesminister hur skulle då jag prioriteras? Att vittna kan ha ett för högt pris. På 90-talet kunde jag säga till vittnen att de inte behövde vara oroliga – men idag är det omöjligt att vidhålla detta. Jag minns exempelvis ett vittne som fick reda på att det var en Hells Angels-medlem som var inblandad i ett mål rörande grov misshandel - plötsligt mindes han inte längre någonting av detta.

Anne Ramberg menar att den som är misstänkt för brott måste kunna veta vem som vittnar mot densamme för att man ska kunna ha ordentliga korsförhör och därigenom bedöma tillförlitligheten av utsagan. Dessutom skulle anonyma vittnen begränsa bevisvärdet – där hon ser en paradox i meningsmotståndarnas argumentation.

-Om man överväger att införa anonyma vittnen på grund av rädsla måste man tro att det ska vara effektivt, annars finns det ingen större mening med det. I sådana fall måste man tillmäta dessa vittnesmål relevans. Om man gör det – då är vi inne på en rättsosäkerhet som inte kan godtas. Man kan inte argumentera och säga att ja, vi ska införa anonyma vittnen men det får inte ligga till grund för en fällande dom, bara lite granna. Det håller inte ihop. Det finns en prislapp för rättsstaten som innebär att vissa inte vill vittna, och det löser man inte genom att frångå grundläggande rättssäkerhetsprinciper.

I syftet att komma åt den omfattande narkotikahandeln i Amsterdam bestämde sig holländsk polis i början av 1990-talet för att använda sig av oortodoxa metoder. Med hjälp av fotografier lät man stadens missbrukare anonymt peka ut misstänkta droghandlare. En av dem som pekades ut var Desire Wilfried Doorson, född 1958. Åtal väcktes, och han dömdes sedermera efter att samma missbrukare anonymt pekat ut honom under rättegången. En debatt om rättssäkerhet uppstod – är det rimligt att anonyma vittnesmål ska ligga till grund för en fällande dom? Fallet hamnade så småningom hos Europadomstolen som 1996, i Doorson mot Nederländerna, kom fram till att anonyma vittnen under vissa omständigheter är förenlig med Europakonventionen. Den omständigheten att den fällande domen inte enbart byggde på de anonyma vittnesmålen betonades särskilt.

I fallet Pesukic mot Schweiz från 2012 bekräftade Europadomstolen möjligheterna att använda sig av anonyma vittnen, samtidigt som domstolen fastslog att det måste finnas starka skäl för att man ska basera en fällande dom på anonyma vittnesmål. Europadomstolens praxis på området fram tills idag innebär, sammanfattningsvis, att den tilltalade vid en straffrättslig prövning ska ha ett effektivt tillfälle att utmana bevisningen – kärnan i en rättvis rättegång som stadgas i artikel 6 i Europakonventionen. Principen om rättvis rättegång kräver att försvarets intressen är balanserade i förhållande till vittnen och brottsoffer – vars intressen i sin tur faller inom ramen för artikel 8, rätten till skydd för privat- och familjeliv. Åklagarmyndigheten måste vidare ha lagt fram tillräckliga och relevanta skäl för att hålla identiteten hemlig. Vittnesmålens anonymitet gör att försvararna får ett handikapp som måste kompenseras - den tilltalade ska kunna testa det anonyma vittnets tillförlitlighet så långt det går. Vid bedömningen av huruvida kompensationen för försvarssidan är tillräcklig måste man ta hänsyn till i vilket mån det anonyma vittnet varit avgörande - och det får aldrig vara det enda avgörande beviset. Det måste alltså finnas stödbevisning.

Ett annat intressant rättsfall är R mot Davis från det brittiska överhuset (House of Lords) 2008. Vittnen till en skjutning i London 2004, vilket dödade två personer, fruktade för sina liv om deras identiteter skulle avslöjas för den tilltalade. De ställde upp att vittna under förutsättning att de fick höras under falska namn, med skyddade adresser och personuppgifter. Försvararen till den tilltalade fick vidare inte ställa frågor till vittnena som skulle göra det möjligt att identifiera desamma. Vittnena hördes bakom skärmar så att de kunde ses av domaren och juryn men inte av den tilltalade, deras naturliga röster hördes av domaren och juryn men förvrängdes för den tilltalade. Försvararen såg vittnena men fick inte beskriva dem för sin klient – han valde då att inte ta del av sådan information som inte också hans huvudman hade rätt till. Den tilltalade visste inte vilka som identifierade honom, och han kunde inte bemöta bevisningen – och han fälldes sedermera för mord, som också stod sig i nästa instans. Men Brittiska överhuset ändrade och återförvisade målet – domstolen menade att användningen av anonyma vittnen inte var förenligt med vare sig rådande principer i Common law eller Europakonventionen. Det hade alltså inte varit fråga om en rättvis rättegång. Detta ledde till att Storbritannien strax därefter införde en s.k. beredningslag, ”Witness Anonymity act”, med begränsad tidsmässig giltighet – som alltjämt är gällande. Vissa krav för detta infördes, bland annat ska det vara nödvändigt att skydda vittnena för att förhindra allvarlig skada för dem eller för egendom, eller för allmänintresset. Dessutom ska den åtalades rättighet att få en rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakonventionen tillgodoses.

-Advokatens roll skiftar i olika länder. Från ett svenskt perspektiv vore det otänkbart att sitta inne med information som man inte kan lämna till klienten. Det finns bara ett undantag för detta i svensk rätt, nämligen när en klient är häktad med restriktioner under förundersökningen. Det är en uteslutningsgrund om man bryter mot detta då det är en förutsättning för att kunna träffas i enrum, vilket inte är tillåtet i alla länder, säger Anne Ramberg.

I Jugoslavientribunalen i Haag fälldes den ökända fångvaktaren Dusan Tadić på grundval av anonyma vittnesmål – vilket väckte stor debatt. När lagstiftningen för den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) därefter skulle nedtecknas diskuterade man, i efterdyningarna av Tadić-målet, huruvida man skulle tillåta anonyma vittnen eller inte. Från italienskt håll drev man detta hårt i ljuset av landets erfarenheter av att bekämpa maffian. Till slut landade det i en kompromiss: vittnen kan vara anonyma under hela förundersökningen men vid huvudförhandlingen gäller inte längre anonymiteten. Skulle detta kunna vara ett exempel att följa även för svenskt vidkommande?

-Om man tillåter anonymitet i förundersökningen får man en fördel ur polisiär utredningssynpunkt som gör att man kan få en tillfredställande utredning. Det skulle vara en slags kompromiss i sammanhanget som medför att man inte naggar rättssäkerheten i kanten. Detta borde vara föremål för en utredning, menar Sven-Erik Alhem.

Anne Ramberg ställer sig kritisk även till detta.

-Det finns ju redan idag informatörer och uppgiftslämnare som lämnar information anonymt. Sen har vi en form av detta, kvalificerad skyddsidentitet där försvaret är förhindrade att ställa vissa frågor. Det som äger rum i förundersökningen syftar till något helt annat än det som sker under huvudförhandlingen och det begränsar försvararens roll under förundersökningen, menar hon.

Sven-Erik Alhem understryker att han tycker att anonyma vittnen ska användas med stor försiktighet ”i exceptionella undantagssituationer där bevisningen i övrigt är så fullgod som den kan bli” – och att det även finns andra sätt att försöka förmå människor att vittna. Idag finns det exempelvis möjlighet för vittnen att höras via videolänk från en annan domstol, vilket gör att det kan hållas hemligt var vittnet fysiskt befinner sig. Det är en möjlighet som tillämpas för lite, menar Sven-Erik Alhem, som också pekar på möjligheten att maskera sig med exempelvis lösskägg och peruker. Att en målsägande vid förhör befann sig på okänd ort (tillsammans med målsägandebiträde) utan att vara synlig i bild – vilket beviljades av säkerhetsskäl – ansågs nyligen av Högsta domstolen inte utgöra rättegångsfel. Det betonades särskilt att försvararens möjlighet att angripa målsägandes utsaga inte tycks ha påverkats av att hon inte var synlig i bild (mål B 279-17). I delbetänkandet Straffprocessens ramar och domstolens beslutsunderlag i brottmål – en bättre hantering av stora mål (SOU 2017:7) diskuteras vissa aspekter av hur man kan underlätta för vittnen. En av slutsatserna är att man bör effektivisera bevisupptagningen genom att öka användningen av tidiga förhör med vittnen och målsägande som senare kan användas i domstol – på så vis säkrar man bevisning, risken för påtryckningar utifrån minskar samtidigt som vittnesmålen sker i nära anslutning till den aktuella händelsen.

-Det finns en nedärvd uppfattning i domstolsvärlden att det är här bevisningen ska tas upp, att det är vi som bäst bedömer vittnenas tillförlitlighet. Man har länge sagt att den bästa bevisupptagningen sker i processdomstolen, men det är gammaldags. Om man är rädd och orolig som vittne blir utgången helt annan än om man kan känna sig lugn. Fredriks Wersälls utredning (SOU 2017:7) är bra då den genom sina förslag försöker underlätta för vittnen, säger han.

Anne Ramberg motsätter till flera av förslagen i betänkandet. Istället förespråkar hon framförallt fler målsägarbiträden och ett utökat vittnesskydd.

-Även om vi ännu inte har avgett vårt remissyttrande kan jag säga att vi kommer vara mycket kritiska till detta. Istället för anonyma vittnen eller det som kommer fram i betänkandet borde man ägna sig åt att åtgärda det bristande förtroendet till rättsvårdande myndigheter som finns på många håll. Och bli bättre på att informera om vad det innebär att vittna, det finns idag bristande kunskaper och felaktiga förväntningar. Och det finns också goda exempel som bör lyftas fram. I det s.k Södertäljemålet dömdes exempelvis många till långa fängelsestraff, delvis tack vare att man förmådde folk att vittna. Detta arbete måste man fortsätta med, säger hon.

Av: Petter Svensson, jurist och nyhetschef på Norstedts Juridik

Ursprungligen publicerad i vår nyhetstjänst: 2018-06-21