Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipens utveckling

Av: Norstedts Juridik 2018-12-21

Legalitetsprincipen inom svensk förvaltningsrätt har sin motsvarighet i EU-rättens krav på rättsligt stöd och principen om tilldelad kompetens, liksom i principen om begränsningar av utrymmet för retroaktivitet i tillämpningen av EU-rätten. I sin bok,  Legalitetsprinicipen i förvaltningsrätten, går Carl Lebeck igenom hur principen utvecklats och kodifierats i Regeringsformen 1:1 3 st. och i 5 § Förvaltningslagen. Boken innehåller även drygt 850 rättsfallsreferenser från svensk och europeisk rättspraxis.

Förvaltningsrätten präglas idag av ett legalitetskrav som innebär att offentlig maktutövning måste ha stöd i föreskrifter som är förenliga med högre konstitutionella normer. Kravet på stöd i föreskrifter kan dock vara mer eller mindre precist. Kraven på precision i det rättsliga stödet har gradvis blivit högre, främst vad gäller ingrepp i enskildas personliga förhållanden och i ekonomiska förhållanden som inte har kommersiell karaktär. Däremot tillåts fortfarande en mer vag reglering i förhållande till ingrepp i kommersiella verksamheter. I EU-rätten finns ett relativt strikt krav på föreskriftsstöd men en betydande acceptans för vag reglering vad gäller tekniska, ekonomiska, vetenskapliga och politiskt väsentliga frågor.

Kravet på publicitet för rättsakter som binder enskilda är gemensamt för EU-rätten och svensk rätt.

Förutsebarhetskravet
Föreskriftskravet hänger samman med kravet på förutsebarhet. Förutsebarhetskravet är inte absolut. Däremot har praxis utvecklats mot en mer restriktiv syn på extensiv tolkning av vaga bestämmelser som innebär tvång mot enskilda eller sanktioner, liksom en restriktiv syn på tolkningsmetoder (till exempel extensiv teleologisk tolkning och analogislut) som typiskt sett innebär en större grad av oförutsebarhet. EU-domstolen har på ett liknande sätt föreskrivit vilka tolkningsmetoder som är tillåtna i EU-rätten. Både svensk rätt och EU-rätten tillåter dock betydande osäkerhet för enskilda om de faktiska konsekvenserna av rättsliga beslut, till exempel vad gäller beräkning av böter eller sanktionsavgifter.

Möjligheten till retroaktivitet
Retroaktivitet är som huvudregel tillåten i svensk förvaltningsrätt medan den som huvudregel inte får tillämpas i EU-rätten. I både svensk rätt och EU-rätten finns dels en möjlighet för lagstiftaren att beslut om retroaktivitet, men i båda fallen begränsas det av att konsekvenserna inte får bli orimliga respektive oproportionerligt betungande för enskilda.

Svensk rätt

EU-rätt

  • Krav på stöd i föreskrifter
  • Krav på stöd i EU-rättsliga rättsregler
  • Formella föreskriftskrav
  • Materiella föreskriftskrav
  • Krav på publicitet
  • krav på publicitet
  • Presumtion för retroaktivitet
  • Presumtion för retroaktivitet
  • Förbud mot orimlig retroaktivitet
  • Förbud mot oproportionerlig retroaktivitet
 

Legalitetsprincipen i förvaltningsrätten kan ses som en av domstolarna utvecklad kontroll av i synnerhet den verkställande makten, och en begränsning av dess möjligheter, samtidigt som förvaltningens uppgifter innebär att kravet på precist föreskriftsstöd och faktisk förutsebarhet för enskilda inte sällan är begränsat. Boken behandlar även rättspraxis från svenska och europeiska domstolar med utgångspunkt i drygt 850 rättsfall. 

Beställ boken Legalitetsprincipen i förvaltningsrätten