Möt Eric M Runesson - nytillträtt justitieråd som snart väljs in i Svenska Akademien

Av: Petter Svensson Ämne: Processrätt, Förvaltningsrätt 2019-06-27
Han är en kunskapstörstande ”nörd” som var dålig i skolan men som gärna vandrade i skogen. Som tonåring drabbades han av August Strindberg, särskilt ”Inferno”. Han har skrivit en lärobok vars titel anspelar på Machiavellis ”Fursten” - som knappast brukar associeras med det kärleksbudskap som han emellanåt tillämpar i förhandling och medling som hittills stått i centrum i hans yrkesliv. Möt Eric M Runesson – nytillträtt justitieråd som snart väljs in i Svenska Akademien.

Ett rätt hyggligt år rent karriärmässigt med andra ord.

-Det är särpräglade omständigheter. Vad jag tänker; håll serven, säger han lakoniskt.

Regnet ligger i luften samtidigt som ett svårmodigt höstmörker faller in över Nytorget i Stockholm. Karnov Nyheters utsände och Eric M Runesson tar tillflykt till ett närbeläget café. Vi beställer var sin juice. Tiden är knapp, han är plötsligt en man i ropet, media rycker i honom. För någon vecka sedan offentliggjordes det att han (tillsammans med poeten Jila Mossaed) har valts in i Svenska Akademien. Under en tid har han därmed tilldelats en av huvudrollerna i det intrikata relationsdrama som Akademien numer är förknippat med – som befästs ytterligare av den omständigheten av att han sedan i maj i år haft uppdrag att medla i samma organisation. Just den rollen vill han dock inte säga något om.

Han föddes knappast med silversked i mun. Uppväxten i Farsta utanför Stockholm, med två äldre bröder och en ensamstående mamma, präglades av ”tighta ekonomiska förhållanden”. Pappa Rune gick bort i unga år. Han ger ett lågmält och eftertänksamt intryck. Orden väljs med den största omsorg, allt annat vore förstås överraskande.

-Jag gissar att jag fått en gnutta maskrosbarn i mig någonstans.

På ett ytligt plan kan man förledas att tro att hans namn speglar hans egen klassresa. Som barn lydde han nämligen till det tämligen ordinära namnet Erik Andersson – Erik heter han fortfarande enligt folkbokföringen – innan han 1992 bytte efternamn i samband med giftermål. M:et står för mellannamnet Michael.

-Efternamnet blev till som en kompromiss då ingen skulle behöva ta den andres namn. Namnet låg nära till hands som följd av patronymikon-regeln (pappa hette Rune). Vi stannade för det efternamnet, vi tyckte det var distinkt. Erik blev Eric från sjunde klass då jag tyckte det var snyggt. Jag ska ändra det i folkbokföringen, det har inte kommit mig för bara.

Han var långt ifrån någon stjärna i skolan, och beskriver sig själv som en intressedriven ”nörd” som ägnade mycket tid åt fältbiologi och fågelskådning ute i skogarna istället för skolarbete. Ett intresse han fortfarande bejakar, han påstår sig vara ”hyfsad” på att identifiera fågelarter.

-Jag kommer inte från något akademikerhem. Det fanns inga förväntningar på det. Jag var ganska dålig i skolan ända upp till gymnasiet. Jag mognade väl sent. Jag var intresserad av andra saker än det vi sysslade med i skolan.

Efter gymnasiet bestämde han sig för att läsa idé- och lärdomshistoria i Lund. Han skulle bli författare inom det eller filosofi. Men sen blev det juridik.

-Det fanns ett samhällsintresse i grunden, och jag förstod att juridiken är viktig för samhällsfrågor. Sen var det också uppenbart att det här fanns möjlighet att försörja sig, att man kan få jobb, det var ju svårare att hitta en försörjning som idé- och lärdomshistoriker.

Ett visst mått av pragmatism alltså?

-Ja, lite grann, och inom juridiken finns det ju den filosofiska dimensionen, inom allmän rättslära och rättsfilosofi exempelvis, där hade jag ju nytta av den idé- och lärdomshistoria som jag hade i ryggen. Det finns filosofiska bottnar i all juridik, är man intresserad kan man ju hitta sånt.

Kände du att du hittade hem med juridiken?

-Ja, jag tycker nog det. Jag hade lätt för det.

Jag gissar att du hade toppbetyg på juristlinjen?

-Jo, det gick rätt bra, jag läste ”proppen” i Uppsala och sen påbörjade jag juristlinjen i Stockholm då jag fick en lägenhet där.

Doktorandstudier på Harvard

Innan juriststudierna var klara ledde ett slumpartat möte till att Eric började jobba som assistent på Handelshögskolan. Senare skulle han kombinera arbetet som assistent, i praktiken lektor eller hjälplärare, med tingstjänstgöring. På en kafferast en sen eftermiddag satt han med de legendariska professorerna Knut Rodhe och Gunnar Karnell. De tyckte att det vore en god idé för den unge påläggskalven att börja doktorera. Sagt och gjort – doktorandstudierna tog vid.

-Det var så jag fick den idén, innan det hade jag inte alls tänkt på det.

Visste du omedelbart att du ville forska och skriva om avtalsrätt i någon mening? (avhandlingen kom att heta ”Rekonstruktion av ofullständiga avtal”).

-Jag var väldigt intresserad av förhandlingsteori och förhandlingsvetenskap. Jag insåg att avtal skapas under förhandling, hur går det till, hur får avtalen sina innehåll, hur ska man fylla ut luckor med innehåll när sådana uppstår? Lite som John Rawls faktiskt, om parterna ställda bakom ”okunskapens slöja” fick bestämma hur en oförutsedd händelse skulle regleras. Hur skulle man då göra? Parterna försöker agera rationellt och fördela risker på den part som är lämplig att bära dem. Då gäller det att hitta ett resonemang för att förstå hur rationella parter fördelar riskerna. Det var lite det som avhandlingen gick ut på.

Hur påverkades du av året på Harvard där du vistades ett år i samband med doktorandstudierna?

-Det var efter Harvard-året som doktorandstudierna kunde sätta igång ordentligt. Jag fick vissa influenser, och det var oerhört stimulerande intellektuellt att befinna sig i den miljön. Det var dock inte särskilt mycket rättsekonomi på Harvard, vilket är ett rättsområde som senare skulle komma att influera min doktorsavhandling. Harvard var under den här tiden ganska kritiskt inställda till rättsekonomerna i Chicago. Jag arbetade som forskningsassistent åt Ian Macneal, han är väldigt känd inom avtalsteori, och han är upphovsman till vad man kallar Relational contract theory, som också står lite på kant med rättsekonomerna. Vi fick en väldigt god relation och jag var forskningsassistent hela det året vilket innebar en extra inkomst.

Efter avhandlingen 1996 blev Eric docent på handelshögskolan 2000, och några år senare, 2003, kom frågan från Lund om han kunde tänka sig att vara adjungerad där. Det kunde han, han blev kvar under 6 år, undervisade och forskade, med stor tyngdvikt på förhandling. Därefter har han arbetat parallellt som forskare och som advokat – redan 1996, samma år som han disputerade, blev han delägare vid Sandart & Partners Advokatbyrå.

-Det är inte konstigare än att exempelvis kirurger både är akademiskt och praktiskt verksamma. Som patient vill man ju inte ha en kirurgprofessor som aldrig har praktiserat sina kunskaper. Men den som är en god praktiker får väl gärna vara så intresserad att han eller hon är forskare också. Vissa kunskapsområden, och här finns det paralleller mellan medicin och juridik tycker jag, handlar om såväl teoretisk som praktisk kunskap.

Du har sagt att man som förhandlings- och medlingsexpert ska man möta det okända med öppet sinne. Kan man se det som en allmän livsregel?

-Det tycker jag, mycket här i livet är ju förhandling om man tänker efter. Förhandling kännetecknas ju av att det är en situation där ditt välbefinnande beror på vad någon annan väljer att göra, förutsatt att du kan påverka den andres val. Så det handlar om att kunna påverka någon annan att göra det som är bra för dig, och för att den andre ska göra det måste vara bra för honom eller henne. Om du ska kunna påverka på ett konstruktivt sätt, så att det blir en situation där både parter vinner, kan du inte gå in i den situationen med negativa antaganden, såsom att motparten är dum eller illvillig.

Det är väl ganska mänskligt att känna så en laddad situation?

-Ja, det är ganska mänskligt, men det duger inte om du är proffsförhandlare! Då måste du göra dig av med det, i den meningen är det en slags livsfråga då vi hela tiden är omgivna av förhandlingssituationer.

Du har på en förhandlingskurs sagt att man, innan man kliver in en förhandlingssal, ska ha inställningen att man älskar de människor som man kommer möta där inne.

-Ja, på några förhandlingskurser så har jag lämnat det som ett tips, jag har själv tillämpat det när jag klev in i en förhandling som jag visste skulle bli tuff. Jag drog ett djupt andetag utanför dörren och visste inte vilka som satt innanför dörren, och då sa jag till mig själv: Vad som än händer där inne är jag säker på en sak: jag ska älska dem! Det är ett bra trick att lära ut.

Det är väl en temperaments- eller personlighetsfråga hur bra man är på att tillämpa detta i praktiken, gissar jag. Har det fallit sig naturligt för dig eller har du fått jobba för att erövra vissa egenskaper som en god förhandlare eller medlare behöver?

-Det är arbetsrelaterat, det har legat mig nära som person och det har format mig. Men privat vill man kanske inte vara så där proffsig hela tiden, man måste tillåta sig att slappna av. Men är man proffs och har ett ansvar så handlar det nog om att kunna skärpa till sig lite grann.

Du har skrivit boken Förhandling för furstar, småfisk och deras ombud – var kommer den titeln ifrån?

-När jag kom hem från Harvard arbetade jag med en kurs i kommersiell avtalsrätt, som Jan Kleineman och Jan Hellner höll i. Vi tyckte att det vore bra att som kursmoment lägga in en förhandlingsvecka. Eftersom det inte fanns någon kurslitteratur fick jag smälla ihop en bok ganska snabbt som skulle kunna fungera som kurslitteratur. Det var då jag kom jag på titeln, det handlar också om att inte gå in med negativa antaganden. I Machiavelli:s Fursten finns det en passage någonstans om att den stora fisken alltid äter den lille fisken. När jag läste det tänkte jag att det inte alltid stämmer. Det finns furstar och småfisk och så finns det deras ombud, och när de ska förhandla så gäller det för småfiskarna att övertyga de stora att inte äta upp dem. Så det syftar på det.

Juristkarriären kröntes i och med utnämningen till justitieråd i Högsta domstolen i juni – en tjänst som du tillträdde den 3 september. Jag antar att det innebär att det är en del nya rättsområden att sätta sig in i?

-Ja, så är det. Det är förstås jättekul. De sista 10 åren har jag mestadels arbetat som skiljedomare. Domarperspektivet låg alltså nära till hands och det kändes som ett naturligt steg att söka sig till HD om jag ville pröva något annat och ta steget fullt ut och bli domare. Jag är väldigt nyfiken och vill väldigt gärna lära mig. Straffrätt hade jag pluggat och satt mig in i innan jag kom på att jag skulle söka till HD. Och processrätt har jag hållit på med hela tiden.

Rättsfilosofiskt måste straffrätten vara intressant?

-Det är just därför den är så intressant för mig, och en del processrätt är av samma kaliber. Men det mycket att sätta sig in vad gäller rutiner, handläggning som är nytt, men det får man ju helt enkelt lära sig.

Du har ju gjort en hel del andra saker också i ditt yrkesliv, som kanske är mindre känt. Glosator är ett exempel på detta.

-Det var en interaktiv databas som ställde frågor. Om du exempelvis ville skriva ett aktieägaravtal då svarade datorn beroende på hur man svarade på frågorna den ställde, varefter avtalet byggdes upp längs vägen. Det kanske inte funkade så bra i klienternas ögon utan vara lite mer anpassat efter advokaternas behov. För varje fråga fanns det en informationsruta där man fick den juridiska bakgrunden och svar på varför frågan ställdes. Det var väldigt kul och lärorikt men det blev aldrig möjligt att kommersialisera det.

Idag jobbar exempelvis Karnov med detta, ni var tidigt ute.

Ja, vi låg nästan 20 år före där, kan man konstatera nu.

Vad har du för förhållande till språket?

-Dels tycker jag om litteratur, jag skriver mycket själv men då blir det ju mest rättsvetenskapliga arbeten och rättsfilosofi. Men annars har jag ju juristens syn på språket och då är språket framförallt ett verktyg som ska vara så klart som möjligt, så transparent som möjligt, för att det ska bli så lite missförstånd som möjligt. Vi är ju inte primärt ute efter det sublima utan vi är primärt ute efter klarhet. Jag såg också att det i premisserna för Svenska akademin handlar om ”språkets renhet och klarhet”, och det passar ju ändå rätt bra, tänkte jag.

Finns det någon författare som har påverkat dig mer än andra genom åren?

-Jag kan inte sticka under stol med att jag var galet förtjust i Strindberg när jag var ung. Jag läste allt av honom. Sen blev det mer varierat. Jag hade en period, som jag nog fortfarande är inne i, och det är att jag är väldigt förtjust i Fritiof Nilson ”Piraten”, Lars Gustavsson och Torgny Lindgren.

Vilken är din favoritroman av Strindberg?

-Jag tog djupa intryck av ”Inferno” när det begav sig. Jag tror att det som grep mig då var naturvetenskapen som magi, besvärjelse eller estetisk utlevelse.

Vad läser du just nu?

-Just nu läser jag Elias Canetti, ”massa och makt”. Oerhört intressant studie, det drar åt det filosofiska men ligger mellan det och skönlitteratur.

Som om det inte vore nog med utnämningen till justitieråd valdes alltså Eric M Runesson in i Svenska Akademien den 5 oktober. Det formella tillträdet sker vid högtidssammankomsten den 20 december 2018 då han efterträder Lotta Lotass på stol nr 1. Lovorden har haglat. ”Han är ett utomordentligt bra val, väldigt klok och omdömesgill med hög integritet. En djupt intellektuell människa som jag tror passar alldeles förträffligt till det uppdraget”, sade exempelvis Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, när det offentliggjordes.

Funderade du på om det var förenligt med rollen som justitieråd innan du tackade ja?

-Ja, det måste man göra. Första frågan att ställa sig är om det är förtroendeskadligt, vilket det knappast är bedömde vi. Den andra relevanta frågan är om det skulle det ta så mycket tid i anspråk att det skulle vara arbetshindrande, det bedömde vi inte heller vara någon risk.

Genom valet av Eric M Runesson knyter Akademien an till en äldre tradition om att välja in jurister på stol 1. Sten Rudholm var den senaste invalda juristen på samma stol. Av kända skäl, inte minst gällande anklagelserna om jäv och ekonomiska oegentligheter, ansågs det angeläget att återigen kratta manegen för en jurist.

En hypotetisk fråga: Skulle en jurist kunna ha förhindrat det som har skett?

-För det första måste juristen få korn på att något håller på att hända. Då finns det en god chans att denne reagerar. Men jurister är ju inte ofelbara, de gör förbiseenden och misstag sker, i synnerhet om det är mycket brus i hanteringen och svårt att få syn på vad som är på färde. Man kanske inte är tillräckligt uppmärksam. Men man får väl tro att en del av det som har gjorts mindre bra kunde ha gjorts bättre med en jurist på plats.

Du har sagt att man ska säkerställa Akademiens förmåga att efterleva sitt eget regelverk. Hur ska man gå tillväga rent praktiskt?

-Nu har man ett regelverk och då får man inte slå sig till ro med det utan man måste förstå att detta också ska efterlevas. Dels ska man ha fungerande, vettiga regler som är anpassade till rättssystemet i stort. Dels ska man förstå att detta gäller och rätta sig efter det, och det är mer en attitydfråga – och jag tror att den attityden finns idag.

Hur ska man göra för att hitta former för ökad öppenhet och transparens?

-Det har varit mycket kritik mot Akademien i bemärkelsen att det är en sluten organisation. Det är onödigt då det inte är något hemlighetsmakeri, tvärtom är det viktigt att Sverige och världen får veta vad Akademien gör – för den gör väldigt mycket samhällsnyttiga saker, språkligt och för litteraturen i stort, och det måste man visa upp mer tror jag.

Har inte Akademien haft ett visst intresse av att mystifiera sin verksamhet?

-Jag har inte upplevt att det skulle finnas någon önskan att mystifiera eller hemlighålla för sakens skull. Folk har reagerat på att Akademiens sammanträden och diskussioner är hemliga, men det är precis som vilken annan styrelse som helst, du vill ha sekretess för att man ska kunna uttrycka sig fritt. Sen har du en ordning där någon företräder organisationen och går ut med information om vad som har beslutats och varför. Det är inget konstigt. Det andra…att det finns en slutenhet kring Akademien, jag förstår inte varför det är eller bör vara på det viset. Inriktningen är att arbeta mot större öppenhet så att alla berörda vet, det är väl vettigt att folk får veta alla viktiga saker som Akademien gör.

Nu tillåter man i alla fall att tidigare invalda lämnar Akademien vilket inte varit fallet tidigare.

-Det är ett gammalt missförstånd. Det fanns väl en tradition och uppfattning, och kanske t.o.m. en praxis rörande detta, men man kan i vart fall säga att det har en väldigt dålig rättslig förankring att ålägga någon som har sagt ”Ja tack, jag är gärna med” en livslång förpliktelse och att hindra den från att avsäga sig den förpliktelsen. Det är inte förenligt med Europakonventionen, så det är ganska klart att man inte kan göra på det sättet.

Detta är som sagt inte första gången som Eric M Runesson är i kontakt med Akademien. Han fick medlingsuppdraget i maj som en följd av den konflikt som utspelats inför mer eller mindre öppen ridå sedan förra hösten, och som allt sedan dess har präglats av oförsonliga utspel, avhoppade ledamöter och ett inställt nobelpris. ”Jag kan inte uttala mig om det” svarar Eric kort på alla frågor som kan kopplas till uppdraget ifråga.

Traditionen påbjuder ju att man håller ett tal över sin företrädare på samma stol. Ska du göra det?

-När man tar vid efter någon som inte har lämnat sin post med döden, så att säga, är det väl inte lämpligt att hålla ett tal över sin företrädare som fortfarande lever och är verksam. Och det hoppas jag Lotta Lotass får vara länge till för hon är verkligen fantastisk! Jag läste en konstrecension i Svenska dagbladet för någon vecka sedan som handlade om en amerikansk skulptör som gjorde skulpturer i öknen. En fantastisk text, den var så bra att jag klippte ut den. Jag har sparat den i min väska. Men jag kommer hålla tal över något annat ämne.

Har det någon juridisk koppling?

Det har jag inte bestämt än. Jag har inte påbörjat ännu men jag har en del i huvudet.

En sista fråga. Du jobbar mycket, och effektivitet förefaller inte direkt var någon bristvara. Hur varvar du ner?

-Det är mysigt att komma hem, läsa tidningen och prata med familjen. Och att titta på katten, det är mycket rogivande att titta på sin katt (som heter Missan). Jag tränar också en del, funktionell fysträning och kampsport (Karate och kickboxning), nu är jag i en period av mycket funktionell fysträning. Jag tränar så mycket jag kan, några gånger i veckan.

Av: Petter Svensson, jurist och redaktionschef på Norstedts Jurisik

Artikeln är ursprungligen publicerad i vår nyhetstjänst: 2018-11-19