Är beviskraven högre vid miljöbrott jämfört med annan brottslighet?

Av: Petter Svensson Ämne: Miljörätt, Kommun 2020-06-15

Stora mängder av miljöfarligt batteriavfall hittades nedgrävt i marken på olika fastigheter. Tingsrätten dömde nyligen de inblandade för grovt miljöbrott till mellan ett och fyra års fängelse. Åtal för miljöbrott är dock relativt ovanliga. Helena Eckerrot Flodin, åklagare i målet, menar att beviskravet för en fällande dom i praktiken är högre när det handlar om miljöbrott än vid annan brottslighet.

ANMÄL DIG TILL NYHETSBREVET OM MILJÖ
 

Av en slump påträffades i höstas farligt avfall i form av batterikross nedgrävt i stora mängder på olika fastigheter i Kumla, Örebro och Eskilstuna. Snart rullades en härva upp som visade att fyra män genom sina bolag hanterat totalt 1 898 ton batterikross. Ett företag betalade underentreprenörer för att ta hand om avfallet, som transporterades från Karlskoga och därefter förvarades oskyddat utomhus innan det grävdes ner. Prover påvisade extremt höga halter av metaller som zink, nickel och koppar. Tingsrätten konstaterade att det var fråga om en så extrem förorening av tungmetaller att avfallet innebar en påtaglig risk för människors hälsa, liksom för djur och växter. I slutet av maj fann tingsrätten åtalet styrkt och dömde de fyra inblandade för grovt miljöbrott till mellan ett och fyra års fängelse.

Helena Eckerrot Flodin, åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål som drev målet i Örebro tingsrätt, känner sig tillfreds med domen. Just i detta fall var bevisläget gott. Men hon menar att beviskravet för en fällande dom i praktiken kan vara högre när det gäller miljöbrott än vid övrig brottslighet.

-Jag tycker att det är särskilt svårt att bevisa uppsåt eftersom det ofta anförs att miljölagstiftningen är krånglig och därför är svår att förstå. Man kommer därför ofta undan straffansvar. Men den som bedriver verksamhet ska ha kunskap om detta. Om du kör bil på vänster sida av vägen räcker det inte med att säga att du inte visste att det var högertrafik.

-Det är lätt att ”fokusförskjuta”; att man som försvarare kastar in dimridåer i förhoppning om att det ska verka tekniskt komplext, även om så inte är fallet.

Miljöbrottmål ställer ökade krav på en viss pedagogisk skicklighet för att kunna övertyga rätten om varför ett åtal ska vinna bifall. 

-Man får alltid börja med att förklara att en viss lag finns och varför den ska tillämpas i det konkreta fallet. Så fungerar det ju inte när det exempelvis handlar om misshandel, där alla vet vad som gäller, säger Helena Eckerrot Flodin.

 

Höjt maxbelopp

Miljöbrott skiljer sig från annan typ av brottslighet genom att de flesta gärningarna - till skillnad från batterimålet – sker av oaktsamhet. De allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken utgör riktmärke för vad som kan anses vara aktsamt, vilket i sig kan föranleda knepiga bedömningar. EU ställer krav på tydliga sanktioner, och miljöbrottsdirektivet syftar till att stärka efterlevnaden av straffrättsliga påföljder. Enligt miljöbalken är det oftast verksamhetsutövaren som bär bevisbördan för att ett en viss åtgärd inte är potentiellt skadlig för miljön – inom miljöstraffrätt är det dock åklagaren, precis som är fallet gällande brottslighet i övrigt, som har den fulla bevisbördan.

-Men man behöver inte bevisa att en specifik skada har uppkommit utan det är tillräckligt att visa att det förelegat en risk för skada, vilket NFC (Nationellt forensiskt centrum) är väldigt duktiga på att identifiera när de genomför sina analyser, menar Helena Eckerrot Flodin.

Lagförda brott gällande miljöbrott har enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) minskat de senaste åren (från 214 fall 2009 till 136 fall 2018). Det beror till stor del på att alltfler brott lagförs genom företagsbot, som inte är inkluderad i lagföringsstatistiken. Uppklaringsprocenten för miljöbrott var endast 3 procent 2018 – men inkluderar man utdömandet av företagsböter når man upp till en nivå som motsvarar ca 20 procent (vilket är i nivå medbrott som stöld och skadegörelse).

Maxbeloppet för en företagsbot, som infördes som sanktionsmedel 1986, höjdes i början av året från 10 miljoner kronor till 500 miljoner kronor. Ett företags betalningsförmåga ska alltså ha betydelse för företags­botens storlek när det är fråga om särskilt allvarlig brottslighet.

-På så vis blir det åtminstone mer proportionerligt och därmed mer rättvist framöver. Tidigare fick en liten pizzeria samma straff som ett stort företag som t. ex Volvo, vilket kan verka märkligt, säger Helena Eckerrot Flodin.

 

Företagsboten används alltmer

Men den stora och ökande användningen av företagsböter för brott som begås i näringsverksamhet, som är begränsat till oaktsamhetsbrott, är inte helt okomplicerad. Å ena sidan är det förstås bra att miljöbrott får straffrättsliga konsekvenser, å andra sidan bidrar det till en begränsad praxisutveckling när det gäller just det personliga ansvaret för miljöbrott. Dessutom kan man kan fråga sig om det får någon påverkan på allmänpreventionen när relativt få miljömål når domstolarna. Två tredjedelar av alla företagsböter döms ut via strafföreläggande – och dessa fall kommer aldrig till domstolen.

-Jag tycker att det personliga ansvaret är väldigt viktigt, och det når man inte genom företagsboten, även om det medför ekonomiskt kännbara konsekvenser att begå miljöbrott, säger Helena Eckerrot Flodin

Stefan Rubenson, som bland annat varit chef för miljödepartementets rättsavdelning och därtill är miljörättslig expert för Juno för kommuner, anlägger ett praktiskt perspektiv på frågan.

-Man hittar alltid ordet effektivitet i förarbetena till miljöstraffrätten. Sanktioner ska vara effektiva för ett visst ändamål utan att det kostar för mycket och det finns från ekonomiska utgångspunkter ingen mer effektiv sanktion än en företagsbot där man enkelt kan utfärda ett strafföreläggande. Företag är inte intresserade av rättegångar och åklagarna finner det effektivt. Så företagsboten har framtiden för sig och kommer att användas allt mer, säger han.

Ett problem är att det inte finns något belastningsregister och att det också är hög återfallsfrekvens gällande företag som har förelagts med en företagsbot.

-Man har valt att inte ta med det trots att förslag har funnit, vilket jag anser är beklagligt, säger Helena Eckerrot Flodin.

 

Brott upptäcks genom tillsyn – en del faller utanför

Det krävs tillstånd för all verksamhet som innebär miljömässiga risker, och vissa krav ska uppfyllas inom ramen för tillståndet. Ofta är det just dessa krav som blir utgångspunkten vid misstanke om miljöbrott. Problemet är dock att villkoren är skrivna från ett strikt miljöperspektiv – och inte alltid lever upp till de krav som straffrätten ställer för att någon ska kunna dömas.

-Det är en klassisk fråga som har diskuterats de senaste 50 åren. Villkoren ska vara adekvata ur miljösynpunkt och det är det som är det centrala. Högsta domstolen har uttryckt att villkor som är alltför oprecisa inte kan angripas straffrättsligt, det är kopplat till legalitetsprincipen. Alla vet att villkoren ytterst kan bli föremål för straffrättsliga sanktioner men i praktiken kan det vara svårt att formulera dem på det sättet, säger Stefan Rubenson.

Miljön har ingen egen röst, och ofta finns det inga tydliga brottsoffer. De flesta miljöbrott upptäcks troligen aldrig, än mindre anmäls de. Det är exempelvis lätt att tolka ett läckage, som det kan ta lång tid att upptäcka, som en olyckshändelse snarare än ett potentiellt brott. Under 2019 anmäldes omkring 4 600 brott mot miljöbalken – vilket innebär en ökning med 7 procent jämfört med året innan. Brotten upptäcks i huvudsak genom kontroll och tillsyn från myndigheternas sida. Helena Eckerrot Flodin framhåller att tillsynsmyndigheterna dock har tydliga begränsningar.

-Administrativa brott är kanske det som tillsynsmyndigheter har lättast att upptäcka. Vid bedömningen utgår man i stor utsträckning från hur handlingarna ser ut, även om verkligheten är annorlunda. Miljöbalken är ju uppbyggd kring att den som bedriver verksamheten är ärlig med hur verksamheten ser ut och bedrivs.

-Det som är problematiskt gällande tillsyn är att det är mycket som faller utanför själva tillsynsområdet, säger hon.

 

Specialdomstolar och skärpta straff?

I debatten anförs ofta att det skulle behövas specialdomstolar som tar sig an miljöbrottmål. Majoriteten av tingsrätterna får in 0-1 mål per år, och tendensen är nedåtgående. I en utredning för ett par år sedan föreslogs att miljöbrotten skulle koncentreras till de fem tingsrätter som idag också är mark-och miljödomstolar för att kunna bygga upp kompetens. Helena Eckerrot Flodin är av en annan åsikt.

-Inom riksenheten har vi olika uppfattningar om detta. Jag anser inte att det finns skäl till att inrätta specialdomstolar. Det finns rätt få sådana i landet och miljöbrott är inte särskilt udda. Det finns en risk att man betraktar det som något förvaltningsrättsligt om det ligger under miljödomstolarna, och det blir abstrakt när man utfärdar straff som skett långt därifrån.

Däremot önskar hon en översyn över dagens straffskalor, där maxstraffet för grovt miljöbrott ligger på sex års fängelse.

- Ta det som hände i Ryssland för en vecka sedan då en cistern med dieselolja kollapsade och 20 000 ton diesel sprutade ut i marken och i en flod. Man bör ta höjd för att något kan inträffa i Sverige som borde berättiga ett högre straffvärde än det som dagens straffskala tillåter, säger hon.

Stefan Rubenson har dock en annan uppfattning.

-Det skulle vara ett utanverk utan större effekt. Maxstraff används ytterst sällan när det gäller straffrätt överhuvudtaget och effekterna av högre straff bör inte överdrivas. Man ska också vara försiktig med att jämföra med ryska förhållanden.

 
 

JUNO FÖR MILJÖRÄTT