Kan utreseförbud motverka barnäktenskap?

Av: Sofia Hellblom Ämne: Social omsorg & Familjerätt, Kommun 2020-06-02

Den hedersrelaterade brottsligheten ska bekämpas, och det måste göras i större utsträckning än vad som sker idag. Så uttrycker sig regeringen när det läggs fram nya regler om utreseförbud för att förhindra att barnäktenskap ingås. Titti Mattsson, professor i offentlig rätt, ifrågasätter dock reglernas genomslag vid den praktiska tillämpningen.

– Lagstiftaren utgår från en idealvärld som inte så lätt kan förverkligas ute på socialkontoren, menar hon.

ANMÄL DIG TILL NYHETSBREVET - SOCIAL OMSORG & FAMILJERÄTT

 

I den aktuella propositionen betonas att det är av yttersta vikt att Sverige markerar med kraft mot det hedersrelaterade förtrycket. Regeringen har sedan 2000-talet vidtagit flertalet åtgärder för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck, bl.a. genom att kriminalisera vilseledande till tvångsäktenskapsresa och ta bort den s.k. äktenskapsdispensen. Det har emellertid inte funnits specifika tvångsåtgärder som gör det möjlighet att motverka barnäktenskap.

Förutom att i brottsbalken införa ett nytt brott, barnäktenskapsbrott, har regeringen lagt fram förslag om att det i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) förs in bestämmelser som gör det möjlighet för socialnämnden att besluta om utreseförbud i de fall ett barn riskerar att föras utomlands i syfte att ingå äktenskap. Den nya regleringen riktar även in sig på barn som misstänks utsättas för könsstympning i utlandet och det ska vara straffbart att föra ut ett barn ur landet i strid med utreseförbudet. Lagändringarna träder i kraft den 1 juli i år.

Utökade möjligheter att skydda barn från äktenskap?

Regeringen har motiverat lagändringen i LVU med att den viktigaste åtgärden för att komma åt dessa barn är att hindra dem från att lämna landet. Detta eftersom svenska myndigheter har små möjligheter att agera i andra länder när ett bortförande väl skett. Enligt Brottsförebyggande rådets officiella kriminalstatistik anmäldes 71 fall av äktenskapstvång under 2019, och 19 fall av vilseledande till tvångsäktenskapsresa; motsvarande siffror för 2018 var 118 respektive 13 fall.

Titti Mattsson, professor i offentlig rätt och docent i socialrätt, anser att det kan ifrågasättas i vilken utsträckning de nya bestämmelserna kommer att användas och att de kan skapa förvirring hos socialnämnderna.

- LVU har alltid främst handlat om omedelbart omhändertagande och beredande av vård. Socialnämnderna har sällan tillämpat övriga regler om tvångsmässiga ingripanden i lagen och frågan är om de nya bestämmelserna kommer att behandlas på samma oregelbundna sätt.

- Jag förstår syftet med bestämmelserna, och det man vill åstadkomma är gott, men kanske att man komplicerar det hela för mycket för praktiken. Många beslut är lekmannabeslut. Bestämmelserna kan medföra att socialsekreterare blir osäkra på om man överhuvudtaget ska ansöka om vård enligt LVU och kanske även undviker det, så i sämsta fall blir man istället handlingsförlamad och hamnar i limbo, säger hon.

Något som flera remissinstanser kommenterat särskilt är det föreslagna beviskravet vid meddelandet av ett utreseförbud. Utredningen som föranledde den föreslagna lagändringen ansåg att ett utreseförbud skulle kunna meddelas om det finns en ”risk” för att barn förs utomlands i äktenskapssyfte, medan regeringen höjde kravet till ”påtaglig risk”. Titti Mattsson menar att effektiviteten av lagändringen även riskerar begränsas till följd av det högt ställda beviskravet.

-Beviskravsproblemen är uppenbara – det räcker inte ens att man har att visa en resebiljett utomlands eftersom en förälder måste ha rätt att resa med sina barn. Det skulle vara svårt för oss jurister att pröva denna fråga - för en socialsekreterare är det uppenbart att man gör det för komplicerat. Lagstiftaren utgår från en idealvärld som inte så lätt kan förverkligas ute på socialkontoren, säger Titti Matsson.

Även Mikael Thörn, senior utredare på Jämställdhetsmyndigheten som har lång erfarenhet av utredningsarbete inom området hedersrelaterat våld och förtryck, anser att huvudproblemet inte ligger i själva utformningen av lagstiftningen, utan tillämpningen av denna.

-Lagstiftningen är jätteviktig i normerande syfte och flyttar fram positionerna, men det är viktigt att den omsätts hos de olika aktörer som arbetar med den i praktiken. Det brister inte i den nuvarande lagstiftningen utan i kunskap och förmåga att omsätta det i skydd eller åtal och dom.

- Lagen kan alltid justeras och förbättras men det nämns lätt som att vi inte har verktygen att hjälpa och skydda barn, när faktum är att vi redan idag har stora möjligheter att hjälpa utsatta barn, säger han.

Stigmatiserande effekt?

En uppenbar risk vid utformningen av lagstiftning som rör hedersrelaterade frågor är att den kan uppfattas som att det görs en distinktion mellan olika samhällsgrupper. Titti Mattsson menar att det framlagda lagförslaget innebär att man skiljer ut en viss grupp av barn, vilket dels kan ha en stigmatiserande effekt vad gäller religiösa och etniska grupper, dels går emot grundtanken i LVU.

-Det finns många grupper av barn som behöver insatser. Det blir här fråga om att göra en selektering som föregåtts av politiska och samhälleliga diskussioner.

-LVU har aldrig riktats mot en viss typ av barn eller grupp utan man har tvärtom försökt inrikta sig på ett beteende eller en brist som finns. Man kan hamna i att vissa grupper hanteras orättfärdigt om man vid bedömningen av om beviskravet är uppfyllt beaktar etnisk bakgrund. Risken är då stor att man skapar något som inte är tilltalande alls, menar hon.

Mikael Thörn betonar emellertid att den gruppen barn som utsätts för hedersrelaterat förtryck måste synliggöras för att kunna beredas hjälp och skydd.

-Det här är en verklighet som finns för många barn – den får man inte bortse från. Alla utsatta barns rättigheter och behov av stöd och skydd måste tillgodoses, oavsett vad de heter eller var de kommer ifrån. Så är inte fallet för barn som utsätts för hedersrelaterat förtryck, vilket bl.a. statistik från UD och Länsstyrelsen Östergötland visar. Lagstiftning är ett sätt på vilket vi kan försöka förbättra det. Det handlar inte om att peka ut folkgrupper eller religion utan att utöka möjligheterna till att skydda barnen. Sedan får effekterna av lagändringarna så klart som vid all lagstiftning följas upp, säger Mikael Thörn.

”Hur länge ska man lappa och laga i LVU?”

På en övergripande nivå ligger Titti Mattssons huvudinvändning mot regeringens förslag i dess hantering av LVU som sådan, och att en uppdatering av denna blivit en bortprioriterad fråga. Hon menar att det krävs en reformering av LVU för att åstadkomma en mer enhetlig lagstiftning.

- Lagen har inte förändrats i grunden på 40 år. Hur länge ska man lappa och laga i LVU? Lagen behöver ha en tydlig linje och vara tillämparvänlig. Lagstiftaren glömmer nog bort det och genomför istället snabba lösningar riskerar att medföra en osammanhängande lagstiftning, säger hon.

Under 2015 kom en utredning där det gjordes en översyn av LVU och en reformering av lagstiftningen i fråga föreslogs (SOU 2015:71). Man ville att lagen skulle gå från att i stora delar utgöra en processlag till att lägga större fokus på barnrättsperspektivet. Titti Mattsson anser att det inte fanns tillräckliga skäl till att inte låta den gå igenom och förespråkar de ändringar som lades fram i utredningen, snarare än den typ av ändringar som nu föreslås.

- Man skulle lösa den här typen av frågor på ett bättre sätt genom att skapa en ny LVU-lagstiftning. Man bör gå över hela LVU och göra det som utredningen från 2015 hade i tankarna och gav bra förslag på. Det fanns ingen stark motivering till varför man inte drog igång den förutom att det politiskt sett ansågs finnas viktigare saker att göra.

-Barnfrågor har tyvärr hittills inte ansetts vara tillräckligt viktiga för att hamna som första punkt på dagordningen, utan då är det ofta andra frågor som hamnar före. En förhoppning är att införlivandet av Barnkonventionen i svensk lag i år framöver kommer att förändra ett sådant synsätt, säger hon.

 

Läs om JUNO för Social omsorg & familjerätt