Rätt person på rätt plats - låt inte magkänslan styra

Av: Sara Henrysson Eidvall Ämne: Processrätt, Arbetsrätt, JUNO, Tidskrifter, Ny Juridik
2020-04-06

Algoritmer är överlägsna när det gäller att bedöma människor. Det visar Nobelpristagaren Daniel Kahnemans forskning. I denna artikel redogör specialisten i arbets- och organisationspsykologi Sara Henrysson Eidvall för hur vi människor faktiskt fungerar när vi gör våra bedömningar och fattar våra beslut. Inte minst med avstamp i den brett anlagda forskning som Daniel Kahneman och Amos Tversky bedrivit under flera decennier, visar hon att våra bedömningar är långt ifrån så rationella och välgrundade som vi ofta tror. Det som berörs i artikeln har generell bäring; juridiskt beslutfattande inte undantaget.

Detta är ursprungligen en artikel ur tidskriften Ny Juridik som finns tillgänglig digitalt i juridiska informationstjänsten JUNO.

Inledning
I många yrken är beslutsfattande baserat på eget professionellt omdöme. De som utsätts för dessa bedömningar förväntas bara acceptera dem. Det här gäller för SENJ-juno-blogg-sara-eidvall-expert-tallprofessioner som t.ex. läkare, jurister och psykologer. Grundtanken är att professionen innebär expertis och omdöme så att bedömningar och beslut som fattas vid oförutsägbara situationer där mycket ska vägas samman är de bästa och mest rationella. Gör då experten bättre bedömningar än lekmannen? Svaret är: Ibland. Och ibland inte. Till och med ganska ofta inte. Olika former av tankefel, så kallade kognitiva bias, gör att vårt tänkande sällan är så rationellt och faktabaserat som vi kan tro. Snarare är det tvärtom. Hjärnan har en förkärlek för att dra förhastade slutsatser på basis av tyckande och tro. Och även om vi vet att det är så, är det extremt svårt att förhindra.

Med tanke på att olika former av professionella bedömningar kan få väldigt stora konsekvenser för människor som till exempel ska utredas för olika diagnoser, behandlingar, beslut om frihet eller tvång, vårdnad och anställning, finns det all anledning att förstå mer om mänskligt beslutsfattande. En sådan slutsats är att algoritmer, dvs. databaserade beslut, många gånger överträffar människans förmåga. Det är för många svårt att acceptera, det känns (!) kontraintuitivt och går stick i stäv mot idén om experten som den som vet bäst.

Tänka, snabbt och långsamt
Nobelpristagaren och psykologen Daniel Kahnemans forskning har stor relevans för alla som professionellt bedömer andra människor. Hans bok Tänka, snabbt och långsamt utkom 2011 i USA och blev en internationell bästsäljare. Kahneman fick nio år tidigare, 2002, Kungliga Vetenskapsakademiens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Motiveringen löd: ”för att ha infört insikter från psykologisk forskning i ekonomisk vetenskap, särskilt beträffande bedömningar och beslut under osäkerhet”. Kahneman var från början urvalspsykolog i den israeliska armén. Kahneman kom att arbeta tillsammans med psykometrikern Amos Tversky. Tversky avled 1996 och eftersom postuma pris inte delas ut fick Kahneman priset själv för deras gemensamma forskning inom området psykologisk och experimentell ekonomi. Deras forskning om den så kallade prospektteorin visar hur vi t.ex. övervärderar små sannolikheter och undervärderar lite större sannolikheter. Sannolikheten att få sju rätt på Lotto är en på 6 724 520, och ändå köper vi lott på lott. Psykologi, och inte ekonomi, är Kahnemans fält, men människans sätt att fatta beslut har stor påverkan på ekonomi och samhällsliv, därav priset, och även på alla andra områden i livet som kräver bedömning.

En förlust kräver dubbel vinst
Prospektteorin går ut på att människor upplever förväntade vinster och förluster på olika sätt. En vinst måste vara dubbelt så stor som en förlust för att uppväga den. En borttappad 500-lapp kräver en upphittad tusenlapp för att det ska kännas bra igen. Deras experiment visade också att man undviker förluster som man är säker på att de kommer, även om det gör att man riskerar en ännu större förlust som däremot inte är helt säker. Ett exempel är spelaren som lånar pengar för att försöka vinna mer för att täcka sina skulder.

Det är ovanligt att en psykolog får ett Nobelpris i ekonomi. Paradoxalt nog har den forskning som priset baserats på fått större genomslag inom ekonomi än inom psykologin, där många fortfarande är övertygade om att de själva kan göra mer eller mindre felfria bedömningar av andra människor, väga samman information från flera källor och förutsäga framtida beteende. Det senare torde inte minst gälla inom juridiken.

Expertis är inte ett vaccin
Daniel Kahneman och Amos Tversky möttes i Israel på 1960-talet med avsikten att undersöka om de som experter, psykologer och statistiker, till skillnad från andra också kunde tänka intuitivt statistiskt. Med experiment utsatte de sig själva och sin omgivning för att göra snabba bedömningar och dra slutsatser om samband, frekvenser och orsaker. Ett klassiskt exempel är: Ett slagträ och en boll kostar tillsammans 110 kronor. Slagträet kostar 100 kronor mer än bollen. Vad kostar bollen? 10 kronor svarar de flesta spontant, även matematiker. Men det rätta svaret är så klart 5 kronor.

Därefter vidtog ett samarbete som pågick i flera decennier. Men de insåg snabbt att expertis och erfarenhet inte var ett vaccin mot förhastade slutsatser och tankefel. Idén om människan som rationell beslutsfattare kunde avskrivas redan vid första försöket och detta faktum har fått genomslag inom ekonomi och politik. Dock betydligt mindre inom beteendevetenskapen som är Kahnemans och Tverskys eget ämne. Det var för svårsmält. Men inte desto mindre sant.

De punkterade också idén att det var känslor och emotioner som låg i vägen när irrationaliteten tog över. Evolutionen har utrustat oss med en uppsättning beslutsprinciper som ofta fungerar, men inte alltid, framför allt inte när intuition och verklighet motsäger varandra och besluten ställer krav på eftertänksamhet och statistiskt tänkande. Men även professionella statistiker gör fel i farten, eftersom evolutionen har utrustat även dem med samma enkla beslutsprinciper som alla andra.

Vi har så svårt att se realistiskt på det faktum att vi inte kan se just realistiskt på saker och ting. Vi kan vara kognitivt lata, lättlurade, lättledda och extremt påverkade av det sammanhang vi finns i. Långt från de professionellt medvetna, rationella och oberoende varelser vi vill tro att vi är.

Vi vill tro att allt hänger ihop och att det finns orsakssamband som kan förklara världen för oss. Det är som om vi inte står ut med att det ofta är slumpen, eller omständigheterna, som gör att det blir som det blir. Vi tror:

- att vi kan läsa mellan raderna
- att vi kan avslöja lögn
- att mer information är bättre information
- att vi intuitivt kan väga samman information från många olika källor
- att vi inte har fördomar - eller har koll på dem
- att vår expertis och erfarenhet alltid gör oss bättre
- att vi är rationella beslutfattare

Tankarnas krokben
Genom egna och andras experiment visar Kahneman hur vårt tänkande sätter krokben för oss. Vad kan vi då lära av detta? På den punkten är Kahneman själv ingen optimist. Otaliga försök har gjorts för att lära av människors kognitiva misstag. Profession och expertis verkar inte utgöra något skydd. Tvärtom. Han ger flera exempel på hur experter och fackfolk bortförklarar eller ignorerar många års entydiga forskningsresultat. Det har om och om igen visats att aktiemäklares förmåga att förutsäga börsutvecklingen inte skiljer sig från apors, yuccapalmers eller slumpens. Forskning visade t.ex. att svenska aktiemäklares ”råd” inte skilde sig från slumpen. Ändå fortsätter vi att tro på börsanalytikernas utsagor, och vi betalar bra för kortsiktiga förutsägelser som egentligen bygger på slumpen och statistiska fenomen.

Vi styrs av mål
Kahnemans och Tverskys samarbete påminner en hel del om två andra förgrundsgestalter inom psykologins domäner: Edwin Locke och Gary Latham, som genom ett 50-årigt och mycket fruktbart samarbete har utvecklat den s.k. Målteorin (engelska: Goal Setting Theory). Många forskare anser den vara en av de mest betydelsefulla psykologiska teorierna. Målteori handlar om hur mänskligt beteende påverkas av specifika och utmanande mål. Till skillnad från Kahneman och Tverskys forskning som alltså motsäger expertens självbild, har Lockes och Lathams forskning fått stora konsekvenser inom alla tänkbara områden såsom ekonomi, management och ledarskap, behandling, utbildning, medicin, hälsa, idrott och inte minst dataspel. Alla organisationer arbetar med mål på olika nivåer och att sätta s.k. smarta (specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidssatta) mål är ofta självklart. Varje modern mobiltelefon innehåller i regel mängder av appar som bygger på principer om specifika mål och som får oss att gå fler steg, äta mindre eller fånga fler godisbitar. Målforskningen upplevs inte som kontraintuitiv utan tvärtom rationell, logisk, och i linje med de flestas upplevelser av eget och andras beteende.

Hjärnan - snabb och långsam
Beslut och bedömning är ett konkret uttryck för tankeverksamhet. Att tänka rationellt är ”fint”. Det bär oss emot att erkänna att vi har tankefel, drar förhastade slutsatser och har fördomar. Kahneman hyser inte något större hopp om att rationella argument ska göra oss mer rationella. Däremot vill han försöka hjälpa oss att upptäcka tankefel hos andra eftersom vi inte tycks kunna göra det hos oss själva. Där är han mycket pessimistisk. Kahneman insåg att om han ska lyckas nå ut med sina slutsatser måste han anpassa sitt budskap efter detta faktum - och det blev ”Tänka snabbt och långsamt”. Boken är en guidad tur bland felkällorna i det mänskliga beslutsfattandet. Han demonstrerar hur vi gör tankefel efter tankefel när vi ska dra slutsatser om andra människor utifrån några få ledtrådar, hur vi ser samband där det bara finns slump och hur lätt och ofta vi missbedömer statistiska relationer, t.ex. så ser vi elbilar överallt, läser om dem överallt och tror att fler har dem när vi själva är på gång att köpa ny bil. I själva verket är de ännu väldigt få på vägarna. Kahneman utmanar vår intuition genom att om och om igen visa att intuitionen lätt leder oss fel. Det beror på att vi är utrustade med ett sätt att tänka, som gillar att dra snabba slutsatser, som bygger på tro och som lätt påverkas av faktorer runt omkring oss.

Han beskriver vårt mänskliga tänkande utifrån fem aspekter.
1. Hjärnans två system - som presenterar modellen om vårt tänkande med System 1, det snabba, och System 2, det långsamma.
2. Våra tankefällor och kognitiva snedvridningar - bias - som visar varför det är så svårt för oss att tänka statistiskt när vi har lätt för att tänka i liknelser och orsaker.
3. Övertron på vår egen förmåga och varför vi är oförmögna att erkänna både okunskap och osäkerhet.
4. Val - våra val och det felaktiga antagandet att vi fattar rationella ekonomiska beslut, s.k. beteendeekonomi.
5. Två själv - om det upplevande och det ihågkommande självet som strävar mot olika mål

Kahneman bygger sitt resonemang på etablerade begrepp om vårt tänkande, men utvecklar dem och ger dem således bestämda roller: system 1 och system 2, ett snabbt men slarvigt system 1 och ett mer eftertänksamt system 2 där han visar hur hjärnan försöker spara på tankekraften.

Bilden av det normala
System 1 agerar automatiskt utan ansträngning och medveten kontroll. Det är en slags mental autopilot som innebär att vi gör saker utan att behöva tänka särskilt mycket på det, vi bara gör, för det är enkelt och praktiskt i vardagen. System 1 är ständigt på och kan aldrig stängas av. Vi kan till exempel inte undvika att läsa ett välbekant ord när vi ser det, om vi inte tvingas ha uppmärksamheten någon helt annanstans. Detta sköter system 1 åt oss.

Vi har inga problem med att tugga tuggummi och gå samtidigt, prata och köra bil på en landsväg. System 1 gillar att saker och ting är som det brukar vara. Dess viktigaste uppgift är att upprätthålla bilden av vad som är normalt.
Kahneman introducerar begreppet WYSIATI, what you see is all there is (vad du ser är allt som finns), som spelar en grundläggande roll för system 1:s bedömning av en situation. System 1 konstruerar snabbt en historia av den tillgängliga informationen och bortser från det som inte syns eller hörs. Ju mindre informationsmängden är, desto lättare är det att skapa ett sammanhang eftersom det inte finns så många detaljer som kan motsäga den.

Vi vill så gärna se sammanhang där det faktiskt inte finns några.

Långsamhet kräver uppmärksamhet
System 2 är långsamt och vilar sig tills system 1 ropar för att det inte räcker till, t.ex. komplicerade beräkningar, summeringar eller när något helt nytt och oväntat händer. Om vi får frågan vad 17 x 24 är när vi är ute och går är sannolikheten stor att vi måsta stanna medan system 2 löser uppgiften. Vi slutar med det ena för att göra det andra. Likaså självkontroll, till exempel att hålla koll på ansiktsuttryck och kroppsspråk, det är uppgifter för system 2. När system 2 slås på kräver det uppmärksamhet och störs när fokus försvinner. Den ökade kognitiva ansträngningen gör att våra pupiller vidgas och pulsen ökar. Kognitivt utmanande uppgifter kräver uppmärksamhet, och gärna något blodsockerhöjande.
System 1 och 2 samspelar. System 1 är hela tiden i gång. När det blir svårigheter för system 1 som inte räcker till aktiveras det i vanliga fall vilande och näst intill sömniga system 2. System 1 förser system 2 med snabba förslag som i sin tur blir beslut och bedömningar. För det mesta fungerar det här bra, men det finns ett antal systematiska fel som system 1 gör och som får konsekvenser.
Kahnemans tes är att systemet har utvecklats av evolutionära skäl. Det hade ett överlevnadsvärde att tänka snabbt, automatiskt, och utan för stora mängder av dyrbar energi. Sannolikt räddade det livhanken på människan i en värld fylld av faror och risker där snabba beslut kunde göra skillnad mellan liv och död. Det betydligt mer energikrävande och trögstartade system 2 skulle bara behövas i nödfall. Problemet är att vi än i dag hellre fortsätter använda det snabba system 1 än det långsammare system 2 när vi ska göra bedömningar och fatta beslut i vår komplexa moderna värld. Och det är det som gör att vi går rätt in i olika typer av tankefällor utan att tänka efter.

Rynka pannan och le mindre
Vad kan vi då göra? Vi kan rynka våra pannor mer och le mindre när vi tänker på något komplext. Det triggar faktiskt ansträngningen i system 2 och minskar risken för både övermod och tillit till intuitionen. Det finns också studier som visar att om man själv håller lite kontroll på sin egen tillgänglighetsbias, till exempel hur många gånger man själv respektive partnern verkligen gått ut med hunden på morgonen, faktiskt kan göra att denna minskar en aning. Därmed kan anklagelserna ”Du aldrig!” och ”Jag alltid” avta något.

Tankefällorna slår igen
Det finns en mängd tankefällor som vårt tänkande kan gå rakt in i, oavsett utbildning och erfarenhet: tankefällor som exempelvis hur presentationen av information styr hur vi uppfattar den, hur vi överskattar giltigheten i våra beslut, att intuition egentligen är igenkänning och att upplevelsen och minnet av samma händelse skiljer sig åt.

Några exempel på vanliga tankefällor.

Lagen om små antal - slump, inte samband
Det betyder att vi gärna ser samband där det bara finns slump, och att vi drar långtgående slutsatser utifrån små urval. Lagen om små antal aktiveras ständigt. Vi är mönstersökare av evolutionära skäl, eftersom allt som avviker är en signal om fara och kräver någon form av uppmärksamhet. Men vi glömmer att extrema resultat lättare finns i små sampel. Exempelvis finns fler små än stora skolor med extremt goda resultat av det enkla skälet att en eller ett fåtal individer med goda resultat i en liten grupp blir procentuellt mycket större än samma antal i en stor grupp. Vi tillskriver gärna en framgångsrik chef stor betydelse när de goda resultaten sannolikt berodde på slumpen.

Stereotypa likheter - vän eller fiende?
Vän eller fiende, man eller kvinna? Det har sannolikt haft ett stort överlevnadsvärde att dra snabba slutsatser vid en första anblick. Vi älskar stereotypa likheter, men vi kan inte hantera frekvens, det vill säga andelen av företeelser i en grupp. Evolutionen har sannolikt lett till att det varit smart att tänka snabbt i stereotyper utifrån några få ledtrådar. Våra hjärnor är helt enkelt inte utvecklade för att räkna på frekvenser och sannolikheter. Det innebär att vi, när vi får kunskap om egenskaper hos någon, går mer på stereotypi än frekvens. En socialt intresserad kvinna som på sin fritid hjälper utsatta barn med läxläsning - är hon psykolog eller ingenjör? De flesta skulle automatiskt tänka psykolog, men glömmer att det finns betydligt fler ingenjörer än psykologer, så sannolikheten är betydligt större att hon är ingenjör.

Ibland kan stereotypin vara korrekt, men om frekvensen pekar åt ett annat håll negligerar vi den till förmån för stereotypin som övertrumfar frekvensen. Vi underskattar ständigt frekvensens storlek och effekt. Vi kan köpa frekvens på gruppnivå, men vi vill inte tillämpa den på den enskilda individen, eftersom vi föredrar enskilda händelser framför data på gruppnivå.

Tillgänglighet - potatis farligare än haj
Vilket är dödligast - hajar eller potatis? Det är bara att påkalla minnet av ljudet i filmen Hajen så är svaret givet. Informationens tillgänglighet är starkt avgörande för hur viktig och riktig vi bedömer att den är. Exempel från kategorier som lätt hämtas ur minnet blir bedömda som vanligare och viktigare. Personer eller händelser som är iögonenfallande, dramatiska eller personligt upplevda är lättare att framkalla. Men sanningen är så klart att potatisarna är betydligt farligare. Risken för att kvävas av en potatis i halsen är hundra gånger större än att ätas upp av en haj även om man bor vid hajrika hav. Men tillgängligheten till bilder, verkliga eller i fantasin, av hungriga hajar gör att vi ställer större krav på åtgärder mot hajar än mot potatisar. Reklam och media använder sig av detta fenomen ständigt. Tillgängligheten spelar oss ett spratt också i ett betydligt lugnare sammanhang: i urvalsintervjuer. Den kandidat som med lätthet kan återge exempel från sitt arbetsliv bedöms per automatik som mer erfaren, utan att så behöver vara fallet.


Bekräftelser - ”dom där”
Så kallad bekräftelsebias kan drabba oss nästa gång vi hör om ett brott där den misstänkte förövaren hör till en viss etnisk grupp. Vi visste väl att ”dom där” brukar begå brott! Vi söker information som bekräftar det vi redan vet eller tror vi vet och bortser från sådant som motsäger det. Det gäller ofta bedömning av människor där vi uppmärksammar det vi redan antar om personen och bortser från fakta som motsäger vår på förhand utvecklade bild. Signaler som utseende, språk, etnicitet gör att vi faller i många tankefällor då vi har extremt svårt att på riktigt stänga av denna funktion.

Ett besläktat fenomen till tankefällan bekräftelser är det som optimisten står för. Alla älskar en optimist som tror att allt är möjligt och bortser från hot och risk. Den kritiske pessimisten som söker fel och avvikelser är inte lika populär. Optimism leder till handling och inte till eftertanke och är vida spridd, envis och dyr. Många byggprojekt blir offer för denna optimism som upptäcks ett par hundra tusen kronor senare. Även om man vet att det kan gå fel tror man alltid inledningsvis att detta projekt är undantaget och att just det kommer att gå bra. Övermod och optimism konkurrerar lätt ut basnivåer och risk.


Intuition - sjätte sinnet - igenkänning
Något sjätte sinne förutom syn, hörsel, känsel, smak och lukt finns inte. Det ”sjätte” sinnet är helt enkelt igenkänning. Omedvetet har vi samlat på oss erfarenheter och kunskaper som triggas igång när vi står inför något liknande. När magen signalerar rätt eller fel är det snarare igenkänningen som triggas. Jag känner igen detta och sist hände detta - då kommer det att hända igen. Problemet är bara att riktigheten i igenkänningen bygger på snabba och korta erfarenhetsloopar. Ett klassiskt exempel är det brandmännen som snabbt utrymmer ett rum på grund av en känsla och sekunden efter rasar golvet in. De har varit med om en liknande situation där ljud och ljus (eller andra sinnen) registrerade vad som hände sekunden innan och då triggas minnena. Så intuition är minnen snarare än någon mystisk förmåga att se in i framtiden. Det är snarare att kunna se bakåt och använda sig av det man såg. I många sammanhang är dock erfarenhetsloopen mycket lång, dvs. tiden mellan information, beslut och utfall är så lång att vi inte kan samla på oss tillräckligt mycket erfarenhet och dessutom ser vi inte allt det som under tiden har påverkat utfallet i andra riktningar. Det gäller t.ex. urvalsbeslut där tiden och frekvensen gör att alla tankefällor slår till. Vi kommer att minnas det vi vill minnas och se samband där de inte finns.

Egodepletion - mätta fattar bättre beslut
Att tänka är tröttsamt. Syftet med system 1 är att det ska gå fort att tänka för att spara energi. När system 2 måste kopplas in blir det enormt energikrävande. Vi orkar helt enkelt inte tänka logiskt och rationellt hur länge som helst. Kahneman använder begreppet egodepletion för att visa hur vi efter ansträngande tankeverksamhet blir om möjligt ännu lättsinnigare och slarviga i beslutsfattandet. Blodsockerhalten sjunker efter ansträngningen och vi ger då gärna efter för snabba och enkla beslut, gärna om en deadline tvingar fram ett beslut nu. Frukostens betydelse för juridiska beslut är ett klassiskt exempel där domare i frigivningsnämnder är signifikant mer benägna att fatta positiva frigivningsbeslut med mat i magen än utan.

Mekanisk bedömning bäst
Det finns mängder av situationer där vi ska göra bedömningar av andra människors egenskaper och förmågor för att förutsäga hur de kommer att klara studier, arbete, boende, relationer med mera. Kahneman var inte först med att visa att bedömning av människor blir mer korrekt med en så kallad mekanisk sammanvägning av testresultatet än den metod som används oftast än i dag, så kallad helhetsbedömning. Den amerikanske psykologen Paul Meehl gav 1954 ut en banbrytande bok om så kallade kliniska respektive statistiska bedömningar inom psykologin. Boken väckte mycket ilska hos många professioner inom ”människobedömningsfältet”. Han visade att statistiska beräkningar, där man på mekanisk väg värderar information och inte blandar in experters professionella bedömningar blir mer korrekta än kliniska helhetsbedömningar. Inte kunde väl statistiska formler ersätta erfarenhet och bedömningsförmåga? Jodå, och det har visats om och om och om igen i olika metastudier ända sen dess. Men varken det eller ett Nobelpris verkar kunna rå på illusionen om människan som rationell beslutsfattare.

Det Meehl, Kahneman och andra forskare har visat är att hur utbildade och erfarna vi än är, när vi bedömer andra så smyger sig tankefelen in. Konsekvenserna av att negligera mer än 60 års forskning, flera metastudier och ett Nobelpris kan bli diskriminering. År 2012 publicerades en experimentell studie om rekrytering från IFAU som visar med isande tydlighet konsekvensen av rekrytering med helhetsbedömning. Resultatet visade att sannolikheten att bli erbjuden jobbet minskar med 26 procent om man har ett judiskt efternamn, 30 procent vid ett muslimskt. Den sökande om har kraftig överviktig kan i princip glömma jobbet. 55+ blir inte ens kallad till intervju. Sannolikt skulle inte en enda av de 426 chefer och HR-specialister som deltog i studien vidkänna att de diskriminerar. Tvärtom - ingen vill bidra till något sådant.

De så populära s.k. kompetensmodellerna har fått stor spridning Ett stort problem är att de saknar både reliabilitet och validitet, då det inte finns en enhetlig begreppsapparat. Kompetensmodellerna blir därför i praktiken förklädda subjektiva bedömningar och då föremål för tankefel och därmed diskriminering.

Men problemet är att våra vanligaste urvalsmetoder bidrar till att vi gör det ändå därför att vårt tänkande vid bedömningar och beslut inte skyddar oss från tankefällor, tvärtom. Och konsekvenserna blir oacceptabla.

Rätt person på rätt plats
Att bedöma människors potential, och även risk, för framtida beteende är ett viktigt inslag i många professioner. Ett område där besluts- och bedömningsforskningen är helt avgörande är urvals- och rekryteringsområdet. Att jämföra och rangordna olika individers potential är den centrala uppgiften i urval och rekrytering. Urval är en insats som - om den görs rätt - kan ha en stor och positiv effekt på arbetsmiljö och effektivitet i organisationer. Väl genomfört urval har ofta betydligt större betydelse för organisationer och dess intressenter än olika former av utvecklingsinsatser.

”Rätt person på rätt plats” är inget modernt påfund. Både i antikens Grekland och i de gamla kinesiska kejsardömena kom behovet av att kategorisera och välja ut de som skulle få tjänstgöra i staten eller hos kejsaren i både krig och i fred. Att många är kallade men få är utvalda kan man läsa i Nya testamentet och det fångar ganska bra vad urval handlar om. Att förmågan att göra jobbet bra skiljer sig mellan människor har vi nog alltid vetat. Utmaningen har varit att förstå på vilka grunder det skiljer sig och hur man mäter det. Släktskap, klass och kön har ändå varit klassiska urvalsgrunder.

Att personliga egenskaper såsom intelligens och personlighet spelar roll för både prestation och ren och skär överlevnad upptäcktes inte minst genom olika krig. Förmågan att mäta olika personliga och psykologiska egenskaper, framförallt intelligens, med hjälp av någon typ av test, tog form vid det förra sekelskiftet. Skolan var ett givet fält då det handlade om att bedöma elevers förmåga att tillgodogöra sig utbildning. Harvardprofessorn Hugo Munsterberg var tidigt ute 1913 genom att undersöka vilka personliga egenskaper som rekryterade chefer ville se hos framtida medarbetare. Han föreslog också screeningmetoder för att hitta rätt. Men även om kunskaper och metoder för att mäta mänskliga egenskaper började utvecklas väckte det motstånd att tillämpa de nya kunskaperna. 1919 skissar Henry C Link på ett systematiskt upplägg för urval, en mental bild av en maskin där kunskaper om kandidaterna stoppas in och ut kommer rekommendationer till beslut. Han konstaterade också att även om de psykologiska testerna finns där för användning så ville nog inte cheferna överlämna sitt beslutsfattande till testresultat förrän kopplingen är tydlig mellan resultat och prestation och att nyttan gick att räkna hem.

Mekaniskt urval säkrare än kliniskt
Inom urvalsområdet har det under 1900-talet funnits två olika parallella skolor. Den ena traditionen har kallats klinisk, holistisk eller helhetsbedömning och den andra mekanisk, statistisk eller psykometrisk bedömning.Kliniska bedömningar kan definieras som bedömningar av olika personliga egenskaper som en expert anser vara av betydelse i ett visst sammanhang. Bedömningen är en intuitiv och icke standardiserad sammanvägning av informationen. Mekaniska bedömningar kan definieras som standardiserade sätt att mäta och sedan på basis av på förhand fastställda algoritmer statistiskt sammanväga de aspekter som forskning visar är av betydelse för urvalsbeslut.

Forskare har studerat urvalsexperters beslutsprocesser. När man undersökt hur bedömningsexperter inom olika områden kommer fram till beslut har man funnit att de förlitar sig på begränsad information, är oklara över och inte kan redovisa hur de har kommit fram till sina bedömningar, att olika bedömare med samma information kommer fram till olika slutsatser samt att de blir mer säkra på sina ursprungliga slutsatser när irrelevant information tillförs. Det saknas alltså vetenskapligt stöd för att den professionella bedömaren har en specifik förmåga att väga samman information, ställa relevanta frågor och till sist med hjälp av sitt omdöme fatta bättre urvalsbeslut. Snarare visar forskningen att professionella bedömare överskattar sin förmåga. Även chefer överskattar sin förmåga att göra bedömningar vid rekrytering till sin verksamhet enligt forskning. Ett annat felaktigt antagande är att erfarenhet gör oss bättre på att förutsäga prestationer på lång sikt. Även detta saknar stöd i forskningen.

Ytterligare en fallgrop vid urvalsbedömning är att man lätt tror att det går att göra helt säkra bedömningar och förutsägelser. Vi inser inte att urval är en fråga om sannolikhet och att vi kan förbättra urvalet på gruppnivå men att varje enskilt urval inte med hundraprocentig säkerhet blir rätt. Att använda standardiserade datainsamlingsmetoder och standardiserade metoder för sammanvägning av data är ett sätt att öka sannolikheten för rätt urvalsbedömningar, men man får leva med att ett visst antal urvalsbeslut per hundra urval blir fel. Det gäller att tilllämpa tillgänglig kunskap för att göra felfrekvensen så låg som möjligt, men den kommer alltid att finnas. Det forskningen alltså visar är att felbedömningsfrekvensen är avgjort lägre vid mekanisk sammanvägning än vid mänsklig bedömning.

Urval mot bättre vetande
De s.k. helhetsbedömningarna är fortfarande det förhärskande arbetssättet inom urvals- och personbedömningsområdet, vilket är märkligt eftersom forskningen inte ger stöd för arbetssättet, tvärtom. Varje gång man jämfört kliniska/holistiska och mekaniska/psykometriska bedömningar har man kommit fram till samma resultat. Forskningen ger tydligt besked: mekanisk sammanvägning vinner överlägset när samma information bedöms. Så kallade helhetsbedömningar sänker validiteten jämfört med om man bara använt enskilda testresultat eller vägt ihop dem på ett standardiserat sätt. Den intuitiva sammanvägningen av bedömningsdata sänker träffsäkerheten med 25 procent. I denna 25-procentigt förlorade säkerheten i bedömningen ligger stora ekonomiska och mänskliga värden.

Forskningen inom området är alltså solklar och ger oss besked om hur urval ska genomföras för största möjliga träffsäkerhet. När det gäller datainsamlingen bör den ske på ett strukturerat och standardiserat sätt, dvs. samma slags information ska samlas in för varje enskild kandidat som söker jobbet. Forskningen visar att även kombinationen av de olika delarna information ska ske på ett standardiserat sätt. Varje informationskälla som används ska ha ett empiriskt bevisat samband med det bedömaren vill förutsäga. Om det inte finns ett konstaterat samband mellan det man bedömer och det man vill förutsäga (t.ex. arbetsprestation) bör det inte ingå i datainsamlingen. Mer information är alltså inte automatiskt bättre information, tvärtom pekar forskningen på att ”extrainformation” får en tyngd i beslutsprocessen som den inte alls motsvarar. När all information som bevisats ha ett samband med det man vill förutsäga har samlats in ska den framtagna informationen vägas samman enligt en på förhand framtagen algoritm.

Den som använder en urvalsmetod bör också kunna göras ansvarsskyldig, dvs. kunna redogöra för hur och med vilket stöd hen kommit fram till sin slutsats. Det ska gå att spåra processen fram till beslut och om flera bedömare använder samma metod på samma data ska de komma till samma slutsats. Dessa och andra viktiga principer finns i den ISO-standard för bedömningstjänster 10667 som finns sedan 2010.

Statistiken överlägsen intuitionen
Varför har den intuitiva helhetsbedömningen så stark ställning när all forskning visar att vi alla skulle tjäna på en mer standardiserad bedömning? När det gäller strukturerade datainsamlingsmetoder kan det bero på att människor motsätter sig begränsningar av vilken information de ska samla in. När det gäller kombinationen av data, alltså att strukturera beslutsprocessen, finns det om möjligt ett ännu större motstånd baserat på uppfattningen att detta förenklar och därmed förvanskar något som är mycket komplext. Mekaniska bedömningar baserade på statistik förenklar för bedömaren i själva urvalsögonblicket, men de formler som ligger till grund för förutsägelse om t.ex. arbetsprestation, rymmer enorma mängder data och information om relationen mellan olika data och allt detta motsvarar med råge den komplexitet som en s.k. helhetsbedömning omfattar. Faktum kvarstår, samhället skulle vinna mycket på ett mer evidensbaserat beslutsfattande vid urval.

Kopplar man ihop detta med Kahnemans resonemang kan man säga att s.k. helhetsbedömningar är ett utslag av system 1 och statistiska sammanvägningar på basis av algoritmer är system 2. Lönsamheten i att använda algoritmerna borde vara uppenbar. En bra beskrivning av svårigheterna att få genomslag för det rationella i detta är filmen Moneyball - based on a true story. Med hjälp av skådespelaren Brad Pitt illustreras hur faktisk statistik (system 2) ersatte magkänslan (system 1) och förändrande hela baseballindustrin. Och framtidens yrke är artimetikolog, ett snyggare ord för statistiker, dvs. de som räknar med hjälp av system 2 och inte låter autopiloten i system 1 dra slutsatserna.

Vår aktiva okunskap
Om forskningen vet allt detta, varför tillämpar vi inte det vi vet? Det var Kahnemans drivkraft att utifrån sitt Nobelpris skriva sin bok, för att underlätta för fler att förstå mer om det mänskliga tänkandet. Ekonomen Agneta Stark lanserade begreppet ”Aktiv okunskap” som beskriver det faktum att människor som borde veta, eller till och med vet hur saker förhåller sig, med flit förhåller sig okunniga genom att istället hänvisa till känslor, åsikter och egna subjektiva erfarenheter. Agneta Stark har framförallt fokuserat på jämställdhet men begreppet aktiv okunskap beskriver på pricken hur det förhåller sig inom personbedömningsfältet. Och så har det har hållit på i snart 100 år.

av: Sara Henrysson Eidvall, specialist i arbets- och organisationspsykologi

Artikel ur tidskriften Ny Juridik
Denna artikel är ursprungligen publicerad i JUNO:s tidskrift Ny Juridik i mars 2020. Nu ges möjlighet att prova JUNO fritt i två veckor.