Högsta domstolens dom i Girjas-målet

Av: Bertil Bengtsson Ämne: Miljörätt, Kommun 2020-02-03

Högsta domstolen har den 23 januari meddelat dom i det omskrivna s.k. Girjasmålet, där Girjas sameby – nordväst om Jokkmokk – stämt staten med yrkande om ensamrätt till jakt och fiske på samebyns område. Professor Bertil Bengtsson kommenterar HD:s dom och dess följder.

 

För närvarande gäller enligt rennäringslagen (RNL) att samebyns medlemmar visserligen har rätt att jaga och fiska på byns område men inte att upplåta rätten till andra; det är bara länsstyrelsen som har rätt till sådana upplåtelser på samebyns vägnar. Samebyn vill ha bort detta förmynderskap från statsmakternas sida. Det kan tyckas som en obetydlig tvist att driva upp till HD, med åtskilliga miljoner i rättegångskostnader, men jakten och fisket på samebyarnas områden är en känslig och kontroversiell fråga; det gäller särskilt sedan den borgerliga regeringen år 1993 förordnade om att länsstyrelserna trots samernas protester skulle upplåta småviltjakten till utomstående i betydligt större omfattning än tidigare, något som medfört olägenheter av olika slag för samebyarna. Dessutom är det tänkbart att domen får ett viktigt prejudikatvärde, jag återkommer dit.
 
Tingsrätten biföll samernas talan; hovrätten biföll den delvis men ansåg sig inte kunna konstatera någon ensamrätt till jakten och fisket för samebyarna. Nu har HD förklarat att samerna har den yrkade rätten på fjällområdet. Domstolen är enig rörande domslutet, men bara tre ledamöter står bakom domskälen.
 
Girjas sameby hade väsentligen två grunder för sin talan. Dels åberopade man att en jakt- och fiskerätt för samerna, med rätt att också upplåta jakten eller fisket till annan, följde redan av rennäringslagen (RNL) – detta trots att det enligt lagtexten som sagt var länsstyrelserna som hade behörighet att göra sådana upplåtelser. Dels gjorde man gällande att i varje fall en rättighet med detta innehåll följde av reglerna om urminnes hävd, vilka enligt 1 § RNL utgjorde grunden för renskötselrätten. Att renskötselrätten byggde på dessa regler i äldre jordabalken hade uttalats av HD redan i ett avgörande från 1981, det s.k. skattefjällsmålet – HD:s hittills största mål – men inte fått avgörande betydelse där. HD:s uttalande ledde emellertid till att förhållandet togs upp i lagtexten ( RNL).
 
HD:s majoritet har grundat domen på detta senare resonemang – alltså att samebyns jakt- och fiskerätt vilade på urminnes hävd och sedvana – två grunder som är nära besläktade. I en mycket utförlig rättshistorisk genomgång klargör domstolen att i äldre tid 1600- och 1700-talet – hade samerna ensamrätt till jakten och fisket på sina fjällområden, något som alltjämt gällde vid den första lagstiftningen om deras förhållanden – 1886 års renbeteslag. Att renskötselrätten numera tillkommer samebyar, inte enskilda samer har inte ändrat situationen, inte heller att rätten på andra sätt preciserats i senare lagar – numera i 1971 års rennäringslag.
 
Urminnes hävd kan visserligen inte längre uppkomma – i den nya jordabalken av 1970 förekommer inte några regler om detta sätt att förvärva rättigheter – men alltjämt gäller äldre förvärv genom urminnes hävd bl.a. av jakträtt och fiskerätt. Samebyn har visserligen bevisbördan om att förutsättningarna finns för att tillämpa reglerna om urminnes hävd, och om förhållandena just på Girjas’ område i äldre tid är inte mycket känt. HD tillämpar emellertid, under hänvisning bl.a. till folkrättsliga regler om urfolks rättigheter, ett beviskrav som är förmånligt för samebyarna, samtidigt som det framstår som en naturlig konsekvens av det svårutredda läget; i brist på närmare uppgifter om Girjas antar man att liknande förhållanden gällde som på andra fjällmarker, eftersom inget annat framkommit i målet t.ex. om protester från statens sida.
 
Det är genom detta resonemang som HD nu konstaterar att samebyn historiskt sett haft och alltjämt har de rättigheter den yrkat. Staten har medgett att man i så fall inte gör gällande att upplåtelserna ska skötas av länsstyrelserna. Samebyns talan har alltså kunnat bifallas i alla delar.
 
Två skiljaktiga justitieråd kommer som sagt till samma resultat på ett annat sätt. Man uppfattar lagstiftningen så att RNL i själva verket reglerar en jakt- och fiskerätt som tillkommer samerna, inte staten. Och då har som sagt staten medgett att samerna har upplåtelserätten. Alltså konstaterar dessa justitieråd att samernas talan ska bifallas redan med stöd av RNL.
 
En viktig fråga är hur långt prejudikatet når. Kan det åberopas av andra samebyar som vill ha konstaterat fullständig jakt- och fiskerätt på sina områden? Man kan visserligen säga att den bevisregel som HD slagit fast – alltså att man inte behöver kräva närmare uppgifter just om den aktuella samebyn utan kan bygga på vad som är känt om de historiska förhållandena på liknande områden – kan bli aktuell i åtskilliga andra fall. Emellertid torde det i alla händelser vara en huvudregel att man ska bedöma frågan om urminnes hävd med hänsyn till den historiska bakgrunden i varje enskilt fall. Det är möjligt att så pass mycket ändå är känt om den aktuella samebyn att man här inte kan tillämpa HD;s bevisregel. En sameby har alltså skäl att tänka sig väl för innan den startar en motsvarande process som Girjasmålet.
 
Av:Bertil Bengtsson, professor och f.d. justitieråd
 
Artikeln är ursprungligen publicerad i JUNO: 2020-01-27