Hör lågaffektivt bemötande hemma i skolan värld?

Av: Petter Svensson Ämne: Skola och utbildning, Kommun 2019-12-17

Lågaffektivt bemötande har på några år blivit ett kontroversiellt begrepp som givit upphov till en hätsk debatt inom den svenska skolan. Högsta domstolen har nyligen beviljat prövningstillstånd i ett fall där en 13-åring, som har adhd och autism, inte behandlades lågaffektivt trots att så skulle ske enligt elevens handlingsplan. Hör metoden hemma i skolans värld och hur förhåller den sig till skollagen och annan lagstiftning?

Högsta domstolen ska pröva om den 13-åriga pojken utsattes för en kränkning när han genom ett ”brottargrepp” lyftes bort av en lärare från den soffa som blockerade en korridor på elevens skola. Barn- och elevombudet (BEO) yrkar på att huvudmannen, i det här fallet Lidköpings kommun, ska betala 10.000 kronor i skadestånd till eleven. Den 13-åriga pojken är diagnosticerad med adhd och autism, och skulle bemötas lågaffektivt enligt den handlingsplan som hade utarbetats av skolan – vilket läraren inte kände till.

– BEO bedömer att personalen i det här fallet har gått utöver tillsynsplikten och att det fysiska agerandet inte har varit rimligt i förhållande till syftet och övriga omständigheter. Det har alltså inte varit fråga om ett proportionerligt agerande, säger Renée Malmén, jurist vid BEO.

Renée Malmén vill inte kommentera just det lågaffektiva bemötandet som på bara några år slagit igenom på bred front i den svenska skolan. Metoden utarbetades från början inom psykiatrin och handlar i korthet om att läraren ska förebygga och hantera barns känsloutbrott med lugn och återhållsamhet. Upphovsmannen, psykolog Bo Hejlskov Elvén, myntade begreppet i boken ”Beteendeproblem i skolan” som utkom 2014. Idag föreläser han inför fullsatta hus – och lågaffektivt bemötande har blivit en omstridd metod inom skolans värld. 

En kritiserad metod

Förespråkarna menar att metoden har en vålds- och orosdämpande effekt medan kritikerna hävdar att den underminerar lärarens auktoritet i klassrummet – och att det därigenom blir svårare att komma tillrätta med bråk och ordningsstörningar.

-Lågaffektivt bemötande är en banal teori. Självklart är det bra att reglera känsloyttringar och hålla sig lugn och sansad när man handskas med elever med särskilda diagnoser. Det jag vänder mig emot är att det skulle vara en generaliserbar metod i svensk skola att alla lärare och alla elevgrupper ska arbeta lågaffektivt, säger Isak Skogstad, lärare och debattör, som också är skolpolitisk expert för Liberalerna

-Som lärare måste man tillåtas att agera med affekt. Har jag en klass med 30 elever och en av dem kastar en sax mot mig eller mot annan elev är det klart som korvspad att jag måste få skicka ut den här eleven.

Isak Skogstad är kritik mot en metod som enligt honom saknar vetenskapligt stöd.

-Det saknas evidens för metoden, vilket Bo Hejlskov Elvén själv nyligen sade i en intervju. Gör man så starka påståenden om att det är en bra metod som passar alla elever så måste man kunna backa upp det. Just nu vet vi helt enkelt inte om metoden fungerar, konstaterar han.

En del av proportionalitetsprincipen

Jan Melander är Junos skoljuridiska expert och har tidigare bland annat varit lärare på rektorsprogrammet i Örebro. Han betonar att lågaffektivt bemötande i sak inte är något nytt i strikt juridisk mening.

-Kränkningsregleringen i skollagen bygger på att skolan ansvarar för att läraren eller skolledningen agerat felaktigt. I detta fall ligger i så fall klandret på ledningen som inte fört viktig information vidare. Det är etablerat att kroppskontakt i möjligaste mån ska undvikas i samspel med personer med autism. Men detta betyder inte att kroppskontakt är förbjuden.

-Korrekt utförd är vad som kallas lågaffektivt bemötande helt enkelt en del av proportionalitetsprincipen och därför inget nytt, säger han.

I januari i år protesterade lärarna på Hjulsta grundskola i Spånga efter att man under en tid hade försökt att använda sig av den lågaffektiva metoden som den nya rektorn infört. Lärarna upplevde att vissa ”elever har tagit över skolan”, enligt Lärarnas riksförbund som i sin anmälan till Arbetsmiljöverket kräver att metoden stoppas. 

Risk för att metoden missuppfattas

Isak Skogstad menar att det missnöjet är ett illustrativt exempel på hur metoden skapar en rädsla hos lärarkåren.

-Anmälningar om hot och våld mot lärare har blivit vanligare, man väljer att inte gripa in i bråk mellan elever eftersom man är rädd för att bli anmäld. En av fyra lärare uppger att de undviker att gripa in i ordningssituationer för att inte riskera att bli anmäld visar en undersökning från 2015.

-Man är rädd att göra ett fel, den utbredda rädslan skapar en passiv lärarkår som gör att man inte har det stöd som krävs för att agera som en tydlig ledare. Hela debatten om lågaffektivt bemötande är ett steg i diskursen om att situationen i den svenska skolan är lärarnas fel, menar han.

Jan Melander varnar för risken att metoden missuppfattas.

-Det inträffade i Spånga är resultatet av ett missförstånd och förvirring om vad lågaffektivt bemötande är och visar bland annat att det inte är riskfritt när en viss tankemodell ”blir inne”. Men den korrekta innebörden av lågaffektivt bemötande är något som redan gäller enligt grundlagen, våld och tvång ska användas bara om det behövs och då endast i så stor uträckning som är nödvändig.

- I all maktutövning är det ett krav att inte låta sig ”affektsmittas” och bli arg på den som beter sig illa. Det lågaffektiva tillför att kunskap om olika diagnoser och neuropsykiatriska diagnoser är en del av lärarens verktygslåda och är alltså inget annat än en tillämpning av proportionalitetsprincipen, säger Jan Melander.

I den polariserade debatt som förs är det lätt att få intryck av att det inte finns något mellanläge mellan lågaffektivt bemötande å ena sidan och förlegad auktoritär pedagogik å den andra. Saknas det nyanser?

-Jo, självklart. Det blir väldigt polariserat. Jag är förstår att det är bra att reglera känslor…men betyder det att jag är auktoritär för att jag inte alltid agerar så, frågar sig Isak Skogstad retoriskt.

Jan Melander efterlyser också en mer nyanserad diskussion.

-Det föreligger ingen motsättning mellan ”mjukt och hårt”. Poängen är att det mjuka normalt ska inleda. Om en god beteendestrategi ändå inte fungerar måste ordningen upprätthållas på lämpligt sätt, och övergå i de åtgärder som finns föreskrivna i skollagens femte kapitel, som exempelvis utvisning ur klassrummet.

Behov av enhetlighet

Vilka råd ska man då ge en rektor som tampas med ordningsstörningar av olika slag?

-Att agera enligt skollagen. Brott är brott, kränkningar är kränkningar och ska hanteras som sådana. I ett akut ingripandeskede kan viss hänsyn lämpligen tas till den enskilde elevens historik för att om möjligt deeskalera situationen, säger Jan Melander.

-På ett mer långsiktigt plan är skolans samverkan med socialtjänst och barnpsykiatri väldigt viktig för att nå goda vägar till förbättring. Dessa vård- och bemötandestrategier i vardagen ska vara anpassade till vad som blir bäst för eleven, men får aldrig vara undfallande, betonar han.

Det finns idag inga centrala riktlinjer för hur ett lågaffektivt bemötande i skolan bör ser ut. Det är rektorn på varje skola som har ansvaret för att skolmiljön är trygg och för att det finns regler för hur man får bete sig. Jan Melander vill se en ändring av det.

-Centralisering är en här en rättssäkerhetsfaktor utifrån likabehandlingskravet. Skolverket och andra styrande aktörer behöver kommunicera sin syn i frågan om lågaffektivt bemötande. Det ska inte ligga på enskilda rektorer att smickra ihop något utifrån enskilda experters uttalanden.