Madeleine Leijonhufvud är nöjd. För första gången finns det ett konkret förslag som speglar den verklighet som offer för sexuella övergrepp upplever, och en plan för en ny lag som gör det straffbart att utföra allvarliga sexualhandlingar utan att försäkra sig om att den andra personen också vill detta.
Ja, visst kan det kännas befogat att utbrista Äntligen! när Sverige nu kan se fram mot nya straffbestämmelser om sexuella övergrepp. Den här gången handlar det nämligen inte om några små justeringar, som vid 2013 års revidering av våldtäktsbestämmelsen då orden ” i ett hjälplöst tillstånd” byttes ut mot ”i en särskilt utsatt situation”. I alla hittillsvarande svenska våldtäktsstadganden har för ansvar krävts något mer än att en person utför en allvarlig sexuell handling mot någon som helt klart inte samtycker till handlingen. Att den som vill ha sex med någon skulle behöva försäkra sig om att denna person också vill detta har varit en uppfattning som mött extremt starkt motstånd.
När man vet så mycket som vi vet idag om skadorna av sexuella övergrepp har detta motstånd framstått som alltmer absurt. Att huvuddelen av alla sexuella övergrepp begås av en man (eller av flera män) mot en kvinna, att män generellt har betydligt större muskelmassa och därmed mer fysisk styrka än kvinnor, och att en fysiskt svagare individ som inser att ett övergrepp av en starkare individ är på väg ofta drabbas av så kallad frozen fright – blir helt stilla, ”går ur” sin kropp och väntar på att det ska vara över.
Denna kunskap gör det omöjligt att försvara svensk strafflags krav - utöver att den sexuella handlingen är klart oönskad av kvinnan - på hot, våld eller utnyttjande av en särskild situation, som till exempel att kvinnan är inlåst. Att det ska krävas bevis för något sådant moment utöver styrkt brist på frivilligt deltagande medför att klart straffvärda, djupt skadegörande handlingar blir lagliga.
Men nu finns alltså ett förslag till en reglering som speglar den verklighet som offer för sexuella övergrepp upplever. Planen är att en ny lag ska vara i kraft 1 juli nästa år. En lag som gör det straffbart att utföra allvarliga sexualhandlingar utan att försäkra sig om att den andra personen också vill detta. Det ska helt enkelt krävas ett ja, i någon form, i ord, åtbörder etc. Bevissvårigheter har ofta anförts som motargument mot en sådan lag. Visst kommer det att bli svårt, ibland omöjligt att styrka brist på frivilligt deltagande, men så är det med många andra brottstyper, där ingen ändå ansett att man ska avstå från att straffbelägga. Den nya lagen kommer inte heller att kräva styrkt uppsåt i alla fall, utan oaktsamhet kommer att räcka för ansvar.
Min år 2015 utgivna bok Svensk sexualbrottslag. En framåtsyftande tillbakablick ger en bakgrund till det stora steg framåt som den nya lagen innebär. För mig blev det faktiskt först under skrivandet av den boken klart hur starkt förankrade våra uppfattningar om kvinnors och mäns roller vid sex är. Vi är benägna att lägga ansvaret för vad som händer i dessa situationer på kvinnan. Hon ska inte göra sig tillgänglig, hon ska inte bete sig så att hon eggar mannen, hon ska inte försätta sig i situationer där mannen kan förgripa sig på henne sexuellt. Mannen har inte ålagts ansvar för vad han gör om han kunnat komma åt henne sexuellt utan att använda våld, hot etc. Att en kvinna faktiskt visar om hon vill ha sex har inte varit något man utgått från – tvärtom. En sådan kvinna blir lätt sedd som en slampa och får förakt både från män och många andra kvinnor.
Det är dessa djupt sittande fördomar som nu inte längre ska prägla svensk lag. Man kan faktiskt kalla det för en revolution på straffrättsområdet, en ändring som skapar en grund för vad många idag, i olika sammanhang, efterlyser: en samtyckeskultur. Det är därför jag vågar säga Äntligen!
Madeleine Leijonhufvud
