En man kommer ut efter avtjänat fängelsestraff sedan han begått någon typ av övergrepp mot en kvinna. Väl ute uppehåller han sig återkommande i kvinnans närhet. Hennes polisanmälningar angående förföljelserna är i allmänhet resultatlösa, eftersom inget brott anses ha begåtts. Ovan beskrivs ett typiskt scenario som 1988 ledde till att reglerna om kontaktförbud infördes i Sverige, inledningsvis under namnet besöksförbud.
Om detta – och om lagen om europeisk skyddsorder – handlar den nya Lagen om kontaktförbud och lagen om europeisk skyddsorder – en kommentar författad av Niklas Dahlgren. Niklas genomför domarutbildningen vid Göta hovrätt och Örebro tingsrätt och har också arbetat vid Europadomstolen i Strasbourg. Boken vänder sig till dig som kommer i kontakt med de här frågorna, till exempel poliser, åklagare, offentliga biträden, tingsnotarier och domare.
Först med hänvisningar till Europarätt och praxis
Åklagaren mottar årligen omkring 13 000 ansökningar om kontaktförbud. Den övervägande delen kommer från kvinnor men reglerna är förstås könsneutrala. Bestämmelserna har som främsta syfte att förhindra personförföljelser eller stalkning, innan något brott begåtts och hela två tredjedelar av ansökningarna avslås. I den här lagkommentaren får du vägledning i hur lagen ska tillämpas, inte minst hur riskbedömningen bör ske och vad som är viktigt vid avvägningen av om åtgärden stor i proportionalitet till den inskränkning i den enskildes integritet förbudet kan innebära. För första gången när det gäller kontaktförbud finns också hänvisningar till Europakonventionen och Europadomstolens praxis.
Europeisk skyddsorder
Genom det allt mer omfattande straffrättsliga samarbetet inom EU har kontaktförbud numera en koppling till den fria rörligheten inom unionen. En person som är skyddad av ett kontaktförbud i ett land kan ha rätt till ett motsvarande skydd ett annat EU-land. Det är möjligt med hjälp av en europeisk skyddsorder. I den andra delen av lagkommentaren får läsaren vägledning i tillämpningen av detta gränsöverskridande kontaktförbud. Utgångspunkten är tillsvidare EU-rätt och förarbeten eftersom vägledande praxis ännu lyser med sin frånvaro.
