Motparten, en man i 70-årsåldern, ansökte om verkställighet av en dom med betalningsförpliktelse och delbelopp kom in till Kronofogdemyndigheten (KFM) - som dock med viss fördröjning betalade ut beloppen till mannen. Med hänvisning till de sena utbetalningarna från KFM begärde mannen ersättning från staten för dröjsmålsränta alternativt skadestånd för utebliven avkastning.
Tingsrätten fann att staten inte var skyldig att betala dröjsmålsränta men att motparten hade rätt till skadestånd för dröjsmålet med 1 188 kr plus ränta. Hovrätten ansåg däremot att motparten hade rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen.
Det är ostridigt att KFM:s utbetalningar gjordes för sent men Högsta domstolen konstaterar att förhållandet mellan KFM och motparten i grunden är offentligrättsligt. De förmögenhetsrättsliga inslagen i parternas rättsförhållande är inte så tydliga att räntelagens regler om dröjsmålsränta ska tillämpas gällande dröjsmålen med den aktuella utbetalningen. Målet återförvisas till hovrätten för ny prövning.
Högsta domstolen T 1032-21
Nämnden beviljade bygglov för ändrad användning av stationshus som skola, men beslutet upphävdes av mark- och miljödomstolen. Bolaget överklagade och anförde att det inte krävdes av ändring av detaljplanen eftersom användningsområdet för stationshuset var ospecificerat allmänt ändamål. Enligt detaljplanen omfattas området av bebyggelse bl.a. barnhus och bolaget ansåg att ändringen var förenlig med planens syfte. Trafikverket motsatte sig ändring.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att en ändring av användningen av byggnaden från kontor till skola är förenlig med detaljplanens bestämmelse för området. Nämnden har inte prövat förutsättningarna i övrigt för den ändrade användningen och för det bullerplank som är en förutsättning för att använda byggnaden som skola. Mark- och miljööverdomstolen återförvisar därför målet till nämnden för fortsatt handläggning.
Mark- och miljööverdomstolen P 2871-20
Förbundet hyrde en lokal av Sveriges Television (SVT). Lokalen omfattade flera rum som användes som bl.a. repetitionslokaler samt även toaletter och förråd. En brand uppstod i ett av förråden och brandskadorna krävde sanering som SVT betalat 273 650 kr för. SVT yrkade att förbundet skulle betala saneringskostnaderna.
Hovrätten finner att SVT inte har styrkt vare sig att branden skulle ha varit anlagd eller att den i så fall skulle ha varit anlagd av någon person som förbundet ansvarat för. Det är enligt hovrätten inte heller styrkt att förbundet skulle ha brustit i sin tillsyn och omsorg över lokalen. Hovrätten finner vidare att SVT inte lagt fram någon bevisning som visar att parterna skulle ha ingått en muntlig överenskommelse gällande ersättning för brandskadan. SVT:s käromål kan inte få bifall och hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Svea hovrätt T 2952-20
Försäkringskassan riktade återkrav mot tandläkaren för utbetalda tandvårdsstöd, men tandläkaren menade att hon inte tagit emot utbetalningarna. Genom utredningen har Försäkringskassan styrkt att de aktuella tandvårdsbidragen betalats ut till tandläkaren.
Vid efterhandskontroller står det enligt hovrätten klart att tandläkaren oriktigt begärt ersättning för patienter som inte ens besökt hennes mottagning eller för behandlingar som inte skett eller inte varit nödvändiga.
I likhet med tingsrätten bedömer hovrätten att tandläkaren ska återbetala drygt 485 000 kr till Försäkringskassan, samt betala kassans inkassokostnad och rättegångskostnader.
Figurvarumärket Skate & Soda registrerades för sportkläder i klass 25 och skateboards i klass 28, men Scotch & Soda invände mot registreringen och anförde att det förelåg förväxling med dess varumärken. Patent- och registreringsverket avslog invändningen.
Scotch & Soda överklagade beslut och anförde att märkena fonetiskt, visuellt och konceptuellt lika.
Patent- och marknadsdomstolen bedömer att Scotch & Soda endast har ursprunglig särskiljningsförmåga och rävhuvudet mitt i figurvarumärket på Skate & Soda innebär att det tydligt distanserar sig från Scotch & Sodas märken.
Även om det finns vissa visuella och fonetiska likheter mellan märkena så finns också betydande skillnader. Vid en helhetsbedömning finner patent- och marknadsdomstolen att det inte föreligger förväxlingsrisk. Överklagandet avslås.
Det var ostridigt att en man var intagen på Norrtälje-anstalten under en period när han fick studiestöd utbetalat till sig. Och det står även klart att han inte hade rätt till studiemedlet.
Mannen förnekade att han ansökt om studiemedel och det var inte utrett att det faktiskt var han som hade gjort det, men hovrätten bedömer att han borde ha insett att han inte hade rätt till de utbetalningar han fått från Centrala Studiestödsnämnden (CSN).
Med ändring av tingsrättens dom förpliktar hovrätten mannen att betala drygt 37 000 kr plus ränta till CSN samt att ersätta CSN:s rättegångskostnader
Två personer ägde tillsammans en framgångsrik tävlingshäst genom ett enkelt bolag. Ägarna enades om att bolaget skulle upplösas och en utomstående.
Likvidatorns huvudsakliga uppdrag var att sälja hästen och försäljningen gav 28,1 milj kr varefter likvidatorn lämnade slutredovisning.
Försäljningen var konfliktfylld och likvidatorn fick bland begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att kunna visa hästen för spekulanter. Genom likvidatorns arbete med försäljningen lyckades han höja priset från 23 till 28 miljoner kr. För arbetet som likvidator begärde han knappt 2 miljoner kr i ersättning.
En av ägarna klandrade slutredovisningen och yrkade att likvidatorns arvode skulle sättas ned. Med hänsyn till uppdragets art, omfattning, komplexitet och slutliga utfall gör hovrätten bedömningen att arvodet framstår som skäligt.
Käromålet lämnas nu utan bifall. Käranden ska även ersätta likvidatorns rättegångskostnader.
I likhet med förvaltningsrätten bedömer kammarrätten att bolaget vid upprepade tillfällen har brutit mot alkohollagen genom att servera alkohol till allmänheten utan att ha ett för ändamålet giltigt serveringstillstånd.
Bolaget har även underlåtit att anmäla serveringstillfällen till nämnden. Bolaget har genom utbildning och kontakter med tillståndsgivaren fått kännedom om alkohollagens krav och innebörden av ett tillstånd för cateringverksamhet. Sammantaget finner kammarrätten att bolaget har visat en allvarlig brist på kunskap och lämplighet.
Även vid en framåtsyftande bedömning finner kammarrätten att det finns förutsättningar att besluta om återkallelse utan föregående varning. Vad bolaget anfört om vilka åtgärder som vidtagits ändrar inte bedömningen. Med upphävande av förvaltningsrättens dom beslutar kammarrätten att återkalla bolagets serveringstillstånd.
Kammarrätten i Stockholm 6321-21
Naturskyddsföreningen yrkade att strandskyddsdispensen som Värmdö kommun beslutat för fem uthyrningsstugor på Gällnö i Stockholms skärgård skulle upphävas med hänsyn till påverkan på den allemansrättsliga tillgången till riksintresset för naturvård. Området är även riksintresse för friluftslivet, har bedömts ha särskilda strandskyddsvärden och har därför ett utvidgat strandskydd.
Stugorna är tänkta att hyras ut till enskilda och enligt Mark- och miljööverdomstolen riskerar området privatisering och det allmänna intresset av att bygga stugorna kan tillgodoses på andra platser på ön utanför strandskyddat område. Domstolen anser inte heller att en nekad dispens är oproportionerligt med hänsyn till det starka skyddsintresset på platsen.
Ansökan om dispens avslås och Mark- och miljööverdomstolen upphäver nämndens beslut att bevilja strandskyddsdispens.
Mark- och miljööverdomstolen M 7759-20
Mannen var gravrättsinnehavare när han avled och gravsattes inom gravplatsen. Han efterlämnade sin maka och två vuxna barn. Dottern skickade en handling benämnd "Underrättelse gravrätt - Anmälan" till pastoratet för dödsboets räkning och församlingen antecknade dottern som gravrättsinnehavare.
I samband med att makan senare avled begärde sonen att bli antecknad som gravrättsinnehavare för gravplatsen och även han antecknades då som gravrättsinnehavare tillsammans med dottern. Dottern överklagade beslutet och länsstyrelsen upphävde det.
Sonen yrkade att få antecknas som gravrättsinnehavare för gravplatsen.
Även om pastoratet/församlingen i de flesta fall bör kunna godta uppgifter som lämnas av dödsboet så konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att det finns en utredningsskyldighet. Pastoratet/församlingen måste förvissa sig om att dödsboet företräds av en behörig person samt att alla dödsbodelägare skrivit under anmälan eller lämnat fullmakt. Det borde ha stått klart för församlingen att det fanns en efterlevande maka och fler arvingar än dottern och Högsta förvaltningsdomstolen finner att utredningen varit bristfällig.
Det är inte visat att dottern skulle ha lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter till församlingen och det var därför fel av församlingen att ändra det ursprungliga beslutet som får anses vara ett gynnande beslut för dottern. Överklagandet avslås.
Högsta förvaltningsdomstolen 775-21
